Copyrightsymbolen. (©) Upphovsrätt  se mer på https://sv.wikipedia.org/wiki/Upphovsr%C3%A4tt

 

 

PREFIX

 

Hur man läser följande.

 

Ljus blå (celeste) är folkets namn och förnamn.

Grön färg peka på länder…

Orange (guldokra) peka på området t.ex. gator, region…

Violett färg peka på utländska språk och översättning därtill.

Röd färg intensiv betyder allvar i högsta grad.

Mindre intensiv röd färg betyder dels allvar.

Lila ljus markera PERSON, tillhörighet och I FÖRSTA PLAN typ Jag, Mitt osv.

 

Fokusering är den personliga och familjtragedi orsakad till allra första början från de rasistiska och debila beteende hos en släkt.

 

Det är centrerat till djup och bred politisk sammanhang… grundat bland kontraster vid t.ex. till sk. ”illegalism anarkist”, personlig utveckling och rättvisepatos att konsultera, analysera, uppleva, se via VI-PersonRörelse ”media granskning” www.vi-pr.com

 

Denna del autobiografi sk. ”Från en fjäder till en Gävle bok”  slussa oss till vidare familjetragedin ”Haparandafallet” http://www.vi-pr.com/haparandafallet_vardnad_2019.htm som är aktuell och i sin helhet till sk ”Mina familjetragedi och orsaker” http://www.vi-pr.com/mina_fyra_familjtragedier_jag.htm.

 

Följande Ato-biografi är en putte lite del av ett spännande och bredare livs berättelse. Redan nu kan vi få hjälp att förstå allvar av förföljelse från privat syndvinkel till statens långa arm, deras metodik osv. Kultur krok. Olika nivå av personutveckling samt konflikter därtill. VI – DU kan lär sig att försvara sig och undvika så lång det går att vansinne ta över livet, ta över barnens rättigheter till båda föräldrar, ta över samtal som väg till att skapa förståelse, ta över allt annat… att utan gränser våldet eskalerar…

 

 

FRÅN EN FJÄDER TILL EN GÄVLEBOCK

 

OBS! Boken skrevs 1997... se livets utveckling till nu 2019... och vidare...

 

 Vi börjar med följande mening: Se världen med andra ögon.

 

 

 

 

FÖRSTA BOKEN

Virgilio, 70 f. Kr. (Före Kristus).

”Ryktet är snabbare än allt ont.
 Ryktet förstärks genom att man underblåser det och ju mer man blåser, desto mer växer det.”

”Från en fjäder till en höna.” Svenskt ordspråk.
”Från en fjäder till en Gävlebock!” GAM 1997.
”Egoisten” Max Stirner, slutet av artonhundratalet.

Vill inleda boken genom en del citat, filosofier och tankesätt som kan hjälpa läsarna, eller deltagarna i den stora teater som är livet, att uppleva berättelsen ur djupets kärna. För att sedan, längre fram, kunna se sitt ”Ego.”

Från Publio Virgilio Marone, romare, diktare och filosof för över tvåtusen år sedan, tog jag fram en aforism för att visa att det svenska ordspråket ”Från en fjäder  till en höna ”, har sina rötter redan där... före Kristus! I Babylontornets skugga, genom ett annat citat: ”Tao föder den första, en föder två, två föder tre och tre föder hela kungörelsen, Tao är yin och yang.” Precis som den ”eviga åttan” eller som hos den anarkistiska, nihilistiska filosofin från ”Egoisten” av Max Stirner, där man upplever ett avslöjande genom tillbakasteg. Man kan även citera religioner och filosofier från jordens alla kontinenter. Vi kommer då finna att alla händelser och upplevelser har existerat under andra bilder och kanske har vi redan upplevt dem, i våra underliga liv. I våra mödrars magar, i vårt medvetande eller omedvetet jordeliv... Genom läsning av ”Från en fjäder till en Gävle bock ” kommer vi att uppleva alla de här citaten i den tragiska händelsen, som en existentialistisk marsch framåt. En melankolisk realitet: 1. En marsch som leder oss.  2. För oss vilse. 3. Leder oss tillbaka igen och vidare under andra upplevelser. Låter oss vara i andra och i samma situationer. Låter oss växa upp igen och föda ett nytt träd som kommer att blomma i evighet...

Historien upprepar sig (som det verkar för min del och för många andra), fast under andra bilder, ett nytt stadium, en ny nivå med andra tidsperioder, som själva livet.

Det verkar som om ”materiet” omedvetet repeteras för att kunna lära sig hur det kan bli i nästa steg, likt den vetenskapliga principen: ”Konsekvensen skapar slutsatsen”. Som om det skulle vara en ”intelligens” som själv på ett nytt okänt sätt, grundat på den eviga åttan, blir sin egen energi av ”livet och formen” för att kunna existera. Precis som det skulle vara ”utopi - tro” att hela livet skulle stanna, dö eller försvinna, om den upprepade historien inte skulle finnas! ”Att vara eller inte vara (Shakespeare)” passar bra att tänka på här...

 

FRÅN FÖDELSEN I

Andra världskriget tog slut i Italien 1946 genom en folkomröstning som kallas ”referendum” och som satte streck för den grå fascistdiktaturen och inte minst för monarkin. En ny politisk epok började under den korsade skölden av kristna demokrater som öppnade dörren till all korruption; då var jag av många som bekämpade det. Den Nationella Socialismen (fascisterna) fortsatte den grå existensen under MSI mantel (Movimento Sociale Italiano), Italiensk Social Rörelse.

Familjen Savoia som ledde italienska monarkin under alla år tog praktiskt taget slut och smälte, dryga två decennier senare, med i MSI.

 

Med ett hopp bakåt i tiden, genom nutid, kommer vi att se den upprepade historien och klarare i händelse, händelsen 1946 och som framträder i nya upprepade trender. Den eviga åttan symboliserar” utvecklingslära”. I den känner vi igen grottmänniskan, definierad senare av Karl Marx som den ”primitiva kommunismen”. Vi känner igen en del kulturer, förlorade civilisationer, t.ex. Incas i Centralamerika. Vi känner igen de sydeuropeiska romarna, precis som asagudarna fortsätter att leva här i Norden. Som den asiatiska urtidskulturen, imperium och nuvarande tid där man inte vågar se klart i jordklumpen av den enorma folkmassan som verkar vara i en gul – frammarsch - utveckling… Ett nuvarande framtidsimperium? Alla dessa urbefolkningar, som aboriginerna i Australien, indianstammarna i Amazonerna, Nordamerikas indianer, eskimåerna i Nordpolen, våra bröder ”samerna” och inte att förglömma den zigensk-rumänska kulturen. Den nu nästan utrotade röda diktaturen, den socialistiska auktoritären, sk kommunister, den grå tyska nazist - diktaturen som överlever i den aktuella kulturkrocken: EU!. Det som kallas demokratiskt begrepp och som mer eller mindre har präglat alla politiska färger eller definitioner, från republiker till monarkier. Från den reformistiska svenska stats - socialismen till den revolutionära frihetliga socialismen för en ”direkt-demokrati”och det ännu mer eller mindre okända fenomen av kapitalistiska demokrater som under olika mantlar och fiffel driver sina intressen, inte bara ekonomiska utan även multinationella. Men också med klara - kalla politiska syften och inte minst ”religiösa.”

Se alla imperium, religioner, politik… e er, mänsklig utveckling från den citerade grottmänniskan, från den fria djur - människan, som inte för lust men för intresse, blev präglad av sociala behov. Från den fria individen till den kollektiva fria - tvång - nödvändigheten, vidare så med andra makter som t ex ”språket (tyranni),” från den starkaste till den svagaste, grupperingar av folk med sina FAMILJER och släkter, till en mindre eller mera godkänd ”Ledare”. I form av familjens stam, chef för underkastelse av andra folkgrupperingar, som bildade vidare vandrande rövare, till att bosätta sig och i sin tur bilda stater, religionstempel. Servitörer, lakejer, slavar, mördare och kämpar fick sin brännstämpel. I vår nuvarande tid, kan vi godkänna den från artonhundra så kallade industriella revolutionen, där monarkin friade de massor av människor som ägdes av makthavarna och då bildade det sk. ”Proletariatet (människor som inte ägde annat än sig själva)” och som var fria att tjäna med sin svett, bröd för sig och sina familjer. Dessa proletärer, hur som helst, skulle sälja sin arbetskraft till makthavarna och underkastas i deras individuella familjer, statliga eller religiösa lagar. När proletariatet föddes var tiden inte långt ifrån medeltiden där inkvisition och häxjakt pågick fritt. Fritt, precis som en proletär var fri att bygga upp sig genom ett arbete (som man brukar säga) och som i sitt omedvetet, med tur eller otur, kunde vara med i politiska spel där livet präglades av så kallade ”Lagar”, Principer, Moral, Etik, Tro, mm. Från det till vår tid... med vår demokrati eller diktatur eller nya jordens multinationella legala och illegala statspolitik.

All denna mänskliga utveckling, med sina upp - och nedgångar, masker, former och visioner, en blandning av blandningar som det verkar, ett mänskligt öde för en del, straff eller tragedi för andra. Detta går vidare i nämnda referendum i Italien 1946. Det referendum som blev en blandning av tillåtelse, korruption, fusk och ett vandrande folk i öde, desperation, fattigdom, tragedi för många och som inte heller de undkom makthavarna.

Var det med rätt eller inte som Benito Mussolini blev dödad och hängd på torget, med fötterna upp och huvudet ner? En symbol för straff eller grymhet som exakt symboliserade, framför alla grymheter, den fascistiska symbolen av romarnas-imperium ”Fascio Littorio.” Mussolini var från början av sin politiska karriär ordförande i den socialistiska fackföreningen. Han signerade för sin fascistiska regering det första socialistiska mänskliga tecknet, det som vi kallar föräldrapenning. Detta kom att gälla för stora familjer, med gratis semester till havet och alperna, för barnen och de citerade ”famiglia numerosa (storfamiljerna)”. Betalade han det verkliga priset för sitt ansvar?

Vittorio Emanuele III di Savoia tillät nationalsocialismen ta över regeringen. Fascisterna tog den med den så kallade ”Marcia su Roma (den stora marschen till Rom)” som var en blandning av hemliga kompromisser och/eller en socialistisk seger? Den grå socialismen, liksom den röda, var diktatorisk. Den romerska segersymbolen victory, den fascio littorio som fortfarande präglar en del hus, en del flaggor, en del maktmyndigheters symbol inte minst i Sverige. Med fascio littorio symbolen imponerade fascisterna på monarkin och den imperialistiska romerska slutsatsen ”att äga världen” blev senare, fortsättningsvis, fascisternas allianspakt med den sk. ”AXELN (den andra grå socialistiska diktaturen, nämligen nazi och solimperiet Japan ”.

Monarkin ville säkert behålla sin identitet utan någon inblandning av andra ”hungriga” människor och ännu mindre krigskompromisser, kulturer eller nationer. Monarkin siktade alltid i religionsnamn, makt, med sina metoder ”för att kunna behålla den primitiva ”Familjens - Namn” dominans eller imperium, genom gifte med prinsar eller prinsessor från andra kulturer och genom det förhandla i en adelsdemokrati, en lösning till mer eller mindre godkänd diktatur på det gamla viset.

Savoiafamiljens tragedi var inte långt borta, fast prins Umberto di Savoia tog över faderns roll och genom Kungens Status satte sig mot fascisterna och kriget. Domen blev ändå att Kung Umberto di Savoia sändes i exil. Han valde Lissabon i Portugal och dog i Schweiz med sitt öde.

Man brukar säga: ”Så är det! Det är ödet.” Ödet verkar vara en sammanfattning av upprepade olyckor med en svår lösning och som innebär resignationkänsla.

Ödet ja, jag säger att: ”Ödet det skapar vi med vår vilja, våra akter, vår tro, våra ekonomiska resurser... Du accepterar att resignera, det blir ditt öde som resignerade, du resignerar inte och du revolterar eller kämpar, då blir ödet med sin framtidsutveckling osäkert, mer eller mindre säkert åtminstone, i lyckan eller i olyckan.” Fast det jag nämnde om öde är inget nytt. En katolsk präst (konstigt nog) sa till mig, att vi avgör ödet själva. ”Konstigt nog” skrev jag, detta för att påpeka att den kristna religionen, som många andra, tar ”resignationen” som meddelande till folkmassor för att underkasta dem till tyranner och i första hand till deras gudar, som till exempel Påven och Vatikanstaten. Motsats till den heliga resignationen hittar vi hos ”Virgilio” igen, före Kristus alltså, med citatet: ”Låt inte olyckan vinna dig, stå emot den med mod.”

Medan jag citerar romarkulturen och den kristna tron, ser jag hur för nästan 2000 år sedan, mitt i slaveri, lidande och öde, TRON på ett bättre liv i en annan värld var en klar signal för självbefinnande, kompensation och vardagslidande och så klart var det ”Hoppet” som röjde väg till religionslyckan. Andra exempel i olika sammanhang när det gällde soldater eller andra makthavare, som sedan grupperade sig till kristen tro, var exempelvis Sankte Paolo, som var militär, legionär officer. Det kan vara så att han var tvingad att bli soldat och under någon våldsam upplevelse höll inte hans psyke. Precis som hos många, exempelvis hos Vietnamkrigsveteraner i USA som senare vände sig emot våld över huvudtaget. Då gör ödet, resignationen, det medvetna och omedvetna kämpandet för ett bättre liv efter döden, oss vilsna att tro att så är det.

Inte heller förstår jag orsaken som år 275 f.Kr. (f.C.) - (Före Kristus), gjorde att 300 medlemmar, mitt italienska familjenamn Massimo härstammar därifrån https://vi-pr.com/torsvardtorp.htm och mina förfäder hette Fabius, dog på ett slagfält mot andra romarfamiljer för att ”Maximus ” ville befria slavar från deras status. Varför gjorde man så? Vilka intressen hade man? Var det för Olympusgudarna eller för att ta med sig slavar, för att föda ett nytt imperium? Eller...? Faktum är att familjen Massimo anses vara den äldsta prins - adelsfamiljen i Europa. I familjens långa historia räknas påvar, domare, länshövdingar, kronofogdar, läkare av högsta grad, militära officer. Samt inte minst Quintus Fabius Maximus som var regeringsmedlem, senator, och blev känd för att ha vunnit kriget som general mot den berömda nordafrikanska makthavaren Hannibal.

Nu måste jag dra ett streck över det ”Okända”. Och genom den realitet jag lever i här och nu, medan jag skriver, låta mina tankar gå till min ”Födelse” och gå vidare omigen, i det ”Okända”... okänt under andra betingelser.

Om vi sammanfattar Födelse I, kommer vi att se hur livet symboliseras i den eviga åttan. Att nihilismen förintar själva livsprincipen, som i sin tur föder genom förintelse och genom den redan förintade åttan som samtidigt föder andra liv i nya eviga åttor, som kan vara till och med i samma eviga åtta och att förinta då är att föda och föda är att dö. Se kedjereaktionen där födelse - och förintelseprincip kan vara okänd eller känd och liksom barns eviga fråga: ”Varför det... varför det osv.”? Tänk att vi tror vi lever men i själva verket är vi… döden.

Ett hopp i människors realitet eller tankebeteende, vi lyssnar på den ryske bondesonen och anarkisten Michail Bakunin, född 1814 men fortfarande aktuell: ”Låt oss sätta vår tro till den eviga ande som förstör och förintar bara när den är allt livs outgrundliga och evigt skapande källa. Lusten till förstörelse är också en skapande lust.”

 

FRÅN FÖDELSEN II

Den 5 december 1948, kl.10.00, kom en man till kommunens bokföringsavdelning i byn Travagliato i norra Italien. Mannen som hette Massimo Angelo  sade att det hade fötts  ett barn, hans första son Gian Antonio Massimo. Nu kommer jag ihåg att min mor sade till mig att jag faktiskt föddes mellan kvart över sju och halv åtta. Stackars henne, hur kunde jag begära att hon skulle komma ihåg den exakta tiden för min födelse, efter att ha gått igenom kända lidande.

Så var det. Byn (dagens 2019-02-28 små stad) Travagliato    som hade omkring femtusen invånare, fick en ny deltagare. När jag skriver detta, att jag faktiskt var eller är född, känner jag mig nästan lycklig, ja det gör jag faktiskt. Men nu måste jag tala om vad jag tyckte efter det att jag blev vuxen och politiskt medveten: ”Jag föddes, men jag bad inte om det. De döpte mig, men jag bad inte om det. De gjorde mig till italienare (eller svensk) men jag bad inte om det. De -inskolade- mig, men inte bad jag om det. De tvingade...s, men de älskade mig och ljög för mig. Inte bad jag om det... Så föddes jag.”

Detta skrev jag troligen som avslutning på de fyrtio dagars fängelse som Sverige gav mig i gåva, mitt inträde i den nordiska civilisationen… Fast felet låg hos italienska myndigheter, ”Interpool” eller andra intresserade och året var 1980.

Fanns den första kärleken och den andra likaså, fanns den första rymningen som den andra. Jag ser mig omkring, gående på alla fyra. I den åldern förstår man inte så mycket av vad som händer omkring en. Fast jag var mitt inne i min första rymning, upp och nerför en farlig och brant trätrappa. Jag var naken... och det kändes bra. Fritt, naturligt, normalt… Ja, jag kommer ihåg så mycket från min ”bebe - barndom” att bara det kunde bli ett tjockt kapitel. Från den första revolten till den andra, där man inte vill lämna sin födelseby, från revolter i den lilla familjen till större revolter i tonårstid där man blev, på egen hand, ”politiskt medveten.” Till den revolutionär som revolterar mot tvång, tyranni, orättvisa i stor skala, i den stora familjen samhället.

Mitt i denna storm föddes mina två första barn. Marzia föddes när jag var fängslad till två år och åtta månader. Jag fick mitt långa straff den 13 april och hon föddes den 27 september. Längtan efter familjen var stor... Jag upplevde en minut i fängelse som om det var hundra år och det skulle inte räcka med hundra böcker för att förklara den tidens lidande. Men det verkar som att där ute var orättvisan ännu större. Jag tvingades till militärtjänst, vann sedan min rätt, men ingen, ingen kunde ge mig tillbaka den stulna tiden från min dotter och ingen kunde ge min dotter den förlorade tiden med sin pappa. Det blev krigsstigen igen, stridsyxan var redo i min hand… Det var rester från min tonårstids vapenlager. Så det blev på nytt mellan ”ferro e fuoco” (järn och eld) ”fuoco e fulmini. (Föc è haete ... dialektalt eller traajadesiska uttryck från byn Travagliato , som betyder blixt och eld). Och återigen ett barn, en son Wladimir.

Han brukade somna på en biltur, liggande på lädersitsen i en blåmetallic  så ungefär såg ut engelsk Jaguar MK 3. Wladimir var ett år när hans far blev Statskidnappad igen, till två år och fem månader...

 

DEN SISTA LÅNGA FÄNGELSETIDEN.

När jag skriver ordet ”Statskidnappning” i stället för fängslad, menar jag (som det är känt på kulturella nivåer) att fängelse har i alla tider fungerat som en politisk eller fritänkande repressionsmetod från stat, kyrka och tyranner. I mitt fall, jag vet i mig själv att jag var ”mogen” som far och som medborgare (?) att jag lämnade mentalt och praktiskt den illegala… ”illegalism-anarkismen (innebär att ta ifrån bankernas lager de staplade pengarna som på en eller annan väg är resultat av våra förfäders blod, svett och tårar).” Jag valde ansvar, min roll som far, familjen, arbete, kulturell rörelse. När det var dags för domen, kunde domarna inte läsa mina tankar om att de faktiskt hade framför sig en medborgare som var värd att tas omhand på ett positivt sätt. Att han var värd att bli trodd på sitt medgivande om att inte mera bruka våld och att han skulle anpassa sig… Men domarna var som vanligt folk och kunde inte läsa i människans hjärna och förstå att det handlade om sanning. Att denne medborgare inte mera skulle komma att vara störande, att låta honom leva i fred och frihet med sin lilla familj och i den stora samhällsfamiljen. Nej, domarna kunde inte läsa ”SANNINGEN”. De var inlåsta dessutom, i praktiska regler, lagar som förbjöd dem att få de rätta meddelandena för det rätta beslutet… och för att rättvisa skulle skipas. Detta är ett av de viktigaste exemplen om ”ORÄTTVISAN” och det är UTOPI att tro att människor kan skapa rättvisa i vår tid. Möjligen en dag när vi kan läsa i andras hjärnor, som det kanske var förr i tiden…

Jodå, man erkände en del och förnekade annat, men blev ändå dömd för det… Man lär sig av och med eller utan egna eller andras misstag. Det var i början av en lyrisk, dramatisk, politiskt starkt medveten och avgörande tid. Det var en tid av svett, solstarkt ljus som ytterligare förstärktes av vita väggar i ”cellen” 280 x 180. Två dubbel - sängar för fyra boende, rökare inte rökare, en ”bocca di lupo” (vargens mun) som tillåter en se bara himlen i det gamla munkklostret förvandlat i två läger… med plats för 150 personer men som i praktiken innehöll ett överfullt bostads - samhälle på 300 - 350 människor! Där vann jag förtroende från fångbröder och myndigheter. Rätt att arbeta och blev en av de ansvariga för biblioteket. Vakter och andra förmyndare blundade när jag skulle undervisa medfångarna, fysiskt och mentalt, i den orientaliska stridsteknikkonsten ”karate”. Man tillät att jag kunde måla, ha Marx samling och hans analys av ”capitale” och andra viktiga anarkistiska böcker. Inte minst viktigt var att jag fick dela ut en av Milanos kända, stora tidningar. Nämligen ”A... Anarchia” som resulterade i fyra års fängelse för den anarkistiske dansören Valpreda. En annan medlem, Pinelli, i den anarkistiska Milanogruppen ”Ponte della Ghisolfa,” fick betala med sitt liv. Jag sålde aldrig... jag köpte alltid, ibland för en liter vin, ett cigarettpaket eller för juridisk information och hjälp, eller bara för respekt… för dokumentation och fotografering av den förbjudna ”letto di contenzione” (tortyrsängen)! Vi var tre som fick hela ansvaret för att leda de våldsamma fängelserevolter som gav mänskliga lagar och självstyre... och otroligt mycket mera. (Detta skulle också kunna bli en bok för sig... ) Ponte della Ghisolfa grupp stödde också Valpreda känd händelse med bok med 400 sidor dokumentation "Strage di stato ( Statans massaker)", boken som blev förbjudit.

Jag levde länge ensam, det var lättare att arbeta då. Men det var svårt att bära de tunga problemen av tusen problem... små och stora tragedier utan lösning, straffet var bara en dynamik till ny desperation, återfall. På den tiden, åren 1967-1975, hade en människa som blev fängslad bara två alternativ till överlevnad. Mentalt, men även fysiskt, bli sämre genom att bli psykiskt sjuk (om jag så kan uttrycka mig) eller få en chans att arbeta med sig själv och nå väldigt stor framgång, åtminstone intellektuellt (som i mitt fall). Det finns ingen gyllene medelväg. Här kommer jag att tänka på ett uttalande från 1852, av fadern till den socialistiska anarkismen, Prudhon och som stödjer mig nu, 145 år senare, precis som den eviga åttan, att då som idag påverkar fängelse människor som jag citerade ovan. Efter sina tre års fängelse sade Prudhon: ”Vad har jag förlorat? Om jag exakt vägde för och emot, skulle jag säga: ” Ingenting.” Jag vet tio gånger mer än jag visste för tre år sedan och jag vet tio gånger bättre. Jag vet bestämt vad jag har vunnit och jag vet sanningen att säga inte vad jag har förlorat.” Här vill jag påminna om att denne man är den piedestal varpå hela EU-federalismens grundläggande princip står.

När jag 1994, tjugoett år senare, bodde i min födelseby under ett år, var det en av medfångarna som fortfarande tackade för att han frigivits, på grund av mitt juridiska arbete till hans fördel. Nejdå, man var inte advokat men någon juridisk kompetens hade man efter så många års erfarenhet med törst efter rättvisa och frihet. Advokaterna utnyttjade andra kunskaper för att stiga i graderna och tjäna bättre jämfört med sina kollegor. I mitt fall som far, som skrek efter rättvisan, att bli friad för jag hade rätt till det. Men fast det stod i lagarna blev det aldrig av (myndighets - maktmissbruk). Då plötsligt tänker jag att den vita hästen i barns oskyldiga drömmar blev grå. Från grå till svarta hingsten (Black Beauty). Så symboliserades kidnappning av medfångar (folk lågt stående på samhällsskalan, tjallare mm. vänner idag, din dödsdom i morgon).

Det var då i biblioteket, som mellan spänd förhandlingstid och läsning av Strindbergs böcker, jag tänkte över alla Ingemar Bergman filmers innehåll. Nervositeten hos mina ”gäster” var påfallande tills beskedet kom om min frigivning två timmar senare... Korruption, manipulation tog inte slut med det. På ett helt olagligt sätt blev jag skickad tillbaka till min födelseby, fast min familj (inte längre sammanhållande), mina barn, bodde i den stora staden Brescia. I fängelset hade jag och många andra före detta bröder ändå inte kämpat i onödan, för vi hade fått rätt att träffa våra kära och framför allt då barnen för min del, längre och oftare. Men nu, då jag än en gång begränsades i mina fysiska och känslomässiga upplevelser, där jag var isolerad med regelbunden kontroll från ”carabineri” (lokalpolisen som tillhör det militära och som är den farligaste repressionen för folkmassan.) Där skulle jag vänta... på domslut till fem års fängelse och sedan när de hade spärrat in mig skulle de med säkerhet ha kunnat lägga på… ungefär 15 år till...

Jag var stolt över att jag friade mig själv, utan advokathjälp och med ”direktaktion” fast risken var ytterligare 10 års fängelse. Myndigheterna gick med på min frigivning för där inne var jag en tung belastning. Fast ute var jag ändå en annan sorts belastning och i förhandlingssamtal kom vi överens om, genom undervärlds - språk (blickar, gester och alla förtäckta ord), att jag bara skulle försvinna. I de sydeuropeiska länder som doppar sig i det turkosa medelhavets vattnet behövs inga AD-droppar, där kroppsspråk och visslande är levande och uttrycksfullt extraspråk. Språk utan ord som avgör direktuppgörelsen och som i värsta fall kan vara dödsdomen (fråga den klassiska maffian). Under dessa omständigheter uppfylldes min begäran att som far kunna nå mina barn, Marzia och Wladimir, men... jag själv fick bestämma om jag skulle bli ”uccello del bosco (jagad fågel som försvinner i skogen där jägaren har svårt att jaga)” eller komma tillbaka till buren för lång tid. Vems huvud skulle rulla? Den beslutsfattande domarens eller mitt? För mina barns skull beslöt jag mig för att det var mitt huvud som skulle rulla. Det rullade inte utan smärta. Jag var tvungen att lämna mina barn medan stora summor pengar pumpades in hos advokater och myndigheter, för att långt senare höra änglarnas guldtrumpeter, frälsare i den blå himlen, lagerkrönta. Hoppet om amnesti. Fångar är en av revolutionära krafter som, i de länder som grundas på gyllene piedestaldemokrati efter diktatur och som har olika former av amnesti, används regelbundet för att hålla folk under ”valium” precis som man i moderna tider använder arbetslöshetsersättning. Så blev jag jagad av den internationella uppgörelseorganisationen repressiva ”Interpool”, fram till 1980. Till den dag då jag fick mitt inträde till Paradislandet Sverige .

Bara den tid som hittills beskrivits och som skulle kunna skulle vara grund för ännu en bok, kan vittna om lidande, olyckor, förföljelse, öde. Brännmärkt av siffra 13 är jag rädd för att mitt personnummer börjar med dessa siffror. Min första dom verkställdes 13 april och den andra 13 november! Och i dag… mitt liv ser inte mer lysande ut än vad det gjorde 1967 1975 1980. Precis som nu började 1989 1994 1996. Idag, 1997, är vi ännu precis som ”Himmelska fridens torg.” Minnen och lidande går vidare och ett litet kapitel för mina barn Marzia och Wladimir måste jag få plats med här.

 

EN FARS KÄRLEKS VITTNESMÅL

Ett vittnesmål som ändå aldrig kommer att räcka… för varken den ena eller den andra.

Under min första fängelsetid var mamma Rosanna alltid punktlig med vårt nyfödda barn. Långa kärleksbrev som enda syre för turturduvors hjärtan och en halvtimme varannan vecka för familjekutter. Sensuella fantasin började när dörren stängdes efter mina ögons långa vandring upp och ner för hennes ben, de vackraste i världen. Marzia var den sötaste rymdvarelse från Mars, om man vill fantisera om hennes namn.

Längtan var stor… för stor. Där skrev jag om jag minns rätt, den första teorin om anarkismen (motsatt politisk väg), organiserad Statscentralisering med 12 års period, för att kunna förverkliga det anarkistiska, politiska programmet. Teorin verkade mänsklig och värd att stå ut med för att sedan kunna nå decentralisering och federalistisk rörelse som anarkisterna ser på mot alla makter - sjukdomar för att nå fred och frihet.

Den sista fängelsetiden var mycket frustrerande för jag räknade mig som oskyldig och då orättvist dömd i sin helhet. Fysiskt var jag redan härdad och trappade upp mig snabbt, exempelvis genom att man träffade folk igen som man hade lämnat bakom sig och som ännu inte hade sett ljuset. Jag kände igen det ”kommunistiska samhället” där alla har samma kläder, samma mat, samma rutiner, samma hopp… Den tiden var jag ändå tagen i ett djupt skilsmässotrauma och dessutom under klaustrofobisk, symbolisk inspärrning. Var jag förbannad eller förbannade jag? Sanningen var att min mor som alltid var där, tog min frus plats under den här andra fängelsetiden. Som en trogen och kärleksfull mor stöttade hon sin son och när hälsan tillät henne var hon med sina två barnbarn. Tack vare ”farmor - höna - kyckling -mamma  Rosina” kunde ändå pappa turturduva och barnen kuttra vidare. I alla tider är ”Ideal och Tro” i själva verket levande intressen och katolska kyrkans överlevnadshopp kan inte undangömma den undermanipulerade styrning av sina ”fedeli (trogna).” Intressen som gjorde att kyrkan gick med staten för den så kallade ”piccolo divorzio (den lilla skilsmässan som är borgerlig och icke religiös)” Amen.

Under den långa påtvingade semestertiden var jag dubbelt bestraffad och det blev tungt, väldigt tungt. Försökte rädda familjen där jag såg det viktiga innehållet. Stred med mig själv och mot alla för att vinna ett förlorat krig… sedan blev det skilsmässa. Barnen bodde hos morföräldrarna en lång tid framöver. Skild borgerligt men fängslad i kyrkans namn många år framöver.

Under den tiden skrev jag en del dikter, 140 stycken, som gick förlorade eller (?). Jag trodde aldrig på min mors svar gällande det… ” ...jag var naken och fri springande genom smekande silver - tårpil… ” Kommer ihåg bara en hel dikt från åren 1967-75…

Quand´un piange

Quand´un piange,
 lasciate che le lagrime scorrino giú
 per gli zigomi porpurei
sin a bagnare
 gli eterei spazi.

 

När man gråter
 När man gråter,
 låter man tårar rinna
nerför purpurfärgad kind
 att vattna
genomskinlig rymd.

Min mor finns inte längre så jag fick aldrig veta… Som i en surrealistisk film, med ett svar som finns men som aldrig ändrar sig och heller aldrig blir uppfyllt för hennes 48-årige Son. Vilken heller aldrig skulle tro på sin mor… samma eviga längtan (?)

Från långtidssemestern (finka) fick mina barn ett vykort från sin far varje dag. Vad ville jag egentligen bevisa? Bevisa att jag älskade mina barn? Att jag var värd som far? Att? Att? Att hoppet för familjen i sin helhet fortfarande var stort och lovande för dess framtid? Det var kanske något sådant som jag menade: Att jag kunde komma tillbaka och ge dem en mänsklig verklighet där de hade rätt till sin familj, sin mor och sin far i samhörigt kärleksliv.

”Det lovar jag, det har jag velat göra... av hela mitt hjärta ...”

Numera är jag ju morfar åt två söta flickor, med namn lika fascinerande som deras mors, Maggi och Jada .

Till alla barn, stora och små, avslutar jag denna smak av livets - surbit (jag tycker om sura ämnen) med ytterligare en 2000 år gammal aforism, nämligen av den romerske teater/koreografen Lucio Afriano: ”Det blir ett sorgligt liv för föräldrar som skrämmer sina barn genom sin makt, i stället för att lära sig värna om dem.”

Jag vill säga en sak… till ER som läser: Det är inte lätt att skriva om... före detta liv och jämföra med det aktuella. Mina tankar går inom mig, inom OSS, långt borta i tiden. I vårt gamla universum som det var i den gamla Kontinenten (så brukar man kalla Europa.) Jag ser maj 68 där det växte fram en spontan ung revolution, kanske för ung och för intellektuell för att kunna hålla längre än 70-talet. Då började den nedgång av hopp för en mer solidarisk mänsklig framtid än i dag. I dag när de röda blev blåa, gråa, vita ”Coletti bianchi (kyrkoaktiva kristna demokrater)”, och det blåser vind från gula Vatikanflaggan, vinden som medverkar till att bleka de ”första socialistinternationala” principerna i vår tid, numera en känsla av sovande anda för rättvisa. Upp och ner som nu passande exempel om livets mysterium. Det smärtsamma, det givande ibland. Ett hjärnskrynkligtillstånd som en liten återgång i miniatyr och som ändå täcker universum och andra miniatyrer eller jätteupplevelser, större eller mindre realister med sina framgångar, medgångar och återgångar. En självpsykoterapi i Max Stirner - ära. Freud, Jung och det nuvarande tyranniet, men fria imperiet, skulle inte ha funnits om fadern till anarkism - individualismen inte skulle ha fötts, eller fötts men inte hade varit... den inspirerande av medaljens baksida. ”Egoisten” visionären. Tack ändå min ideologiske bror och filosofiske lärare. Med de sista orden av tacksamhet föddes en ny upplevelse, som en ny visa, att vi lever i en värld av pluralism och att varje människa syns vara unik och upplever egna inre liv med relation i vardagsliv och materialistiskt, som ”verkar” likt andra upplevelser om andra individer. Som om man kör samma bil och bilen åker fast är styrd av olika hjärnor och ändå, de citerade hjärnorna är alla lika i olika sammanhang: Jag har talan i dag, skriver alltså och tackar med ett mer konkret sätt de döda, de som lever och kommer att dö, de som lever efter min död, de som kommer att föda efter min död och läser eller lyssnar på mitt meddelande. Livet går vidare med sina vågor, ett hav utan djup, som universum eller universer som går mot det eller de ”svarta hål” som gömmer för oss detta mysterium av ned - eller uppgångar eller… slut i livets hela sammanhang? Men, vad är då ”slut i livets sammanhang?” Kanske en ny födelse eller döden, ett nytt liv efteråt? Det kvarstår att kunna svara på den olösta gåtan och frågan i barnens lek” ... varför det? Varför det? Varför det? varför det...”

 

FRÅN FÖDELSEN II

Från byn till avresa

Det var dags och bråttom att lämna bakom sig de stinkande ”Regulae Juris (rättsliga normer),” att gå under jorden och bara tänka på att leva i frihet. Lösa överlevnad, ordna upp med barnens relation och rätt till deras far, mm. Resa till Milano, fixa identitet och ”via come il vento! (iväg som vinden).” Ta ett förnamn och efternamn som härstammar från ljuset och smälta bra in utomlands med en norditaliensk brytning. Se ljuset i denna apokalyps... Så blev det Paris, svetsarjobb, sedan Nancy, svetsarjobb, en motorcykel, fortsätta måla, extraarbete som figurant på Nationalteatern. Privata sång - och musiklektioner på kvällstid som tog ett helt år och som var förberedelser för min tenorexamen och att bli intagen till ”Conservatoire (konservatoriet)” ett år för sent egentligen, då gränsen för intagning var 25 år, men det gick!  En gyllene musikalisk orgasm!”

Inte nog med det, kunde man inte avstå från att kämpa för de mänskliga rättigheterna, avstå från en ny kärlek? Detta skulle vara möjligt, det går att tänka, att bygga upp min ekonomi och som jag sade till mig själv: ”Jag gifter mig med Anarchia-Anarchie-Anarkin (man är född ensam och ensam är stark)”. Allt gick att tänka på, att avstå ifrån allt, men, MEN inte avstå från mina barn eller tvinga dem att avstå från sin far. Det gick inte att tänka på. Arbeta ja, för att kunna ha möjligheter att sedan, på ett effektivt sätt, nå mina barn och att deras rättigheter skulle respekteras.

Så började en svår väg av förhandlingar med familjen som hade mina barn. Förhandlingen blev en lång brevväxling som bara gick raka vägen… till ingen lösning. Ingen svarade, jag visste inte hur barnen mådde hur det hela där nere i Italien var. Jodå, jag visste och ”kände” inom mig, omkring mig, jag visste att de hade lätt att behålla, på ett olagligt sätt, mina två delar av mig själv. De visste att jag inte kunde åka tillbaka, för då... om jag var tillbaka, skulle det ha gått så för mig att de lokala statslegaliserade mördarna (carabinieri i första hand) som redan hade dödat min barndomskompis, inte skulle ha tvekat en sekund utan skjutit mig på fläcken eller, det värsta av allt, de skulle ha tagit mig och burat in mig på lång tid.

Inte bara i Italien sker liknande händelser, utan också i de mest civiliserade länder. De legaliserade brukar säga efter skjutning och dödande, att mördare (som sedan får medalj) menar att: ”Han ramlade och utlöste ett skott”, eller att ”dom siktade på benen.” Vi vet vad vi pratar om, vi erfarna och anarkister, utan att glömma, i hela det omänskliga beteendet, alla andra offer med färg eller utan etikett… stackars Svensson.

Bet ihop hårt och höll mig tyst den tid det behövdes. ”Lid och var tyst.” Det går inte att undvika tanken på den ryske anarkisten och greven, författaren Leo Tolstoj, 1828-1910: ”Jag betraktar alla regeringar... som invecklade institutioner, helgade av tradition och sedvänja, med syfte att med våld och ostraffat, begå de mest upprörande förbrytelser.” Lid och var tyst och gör sedan som du tycker är rätt och rätten att göra ligger i naturens utveckling: Naturen har skapat mig precis som mina barn, Naturen, Moder Natur har gjort mig till FAR och far ska jag vara och barnen har rätt till båda föräldrarna. Det var inte mycket begärt att få se mina barn Marzia och Wladimir utanför italienska gränsen och dessutom var jag beredd att betala resan… det var inte mycket begärt... för mina barn samt för mig själv att kunna få leva i fred och frihet. Här citerar jag en annan anarkistisk sanning: ”...Alla som lägger händerna på mig deklarerar jag som mina fiender.” Jag skulle vilja tillägga i detta sammanhang: ”Alla som lägger händerna på mig och mina barn deklarerar jag som mina fiender.” Likaväl vill jag våga uttala mig för andra och inte minst för mig själv för att komplettera den andra sanningen om den så kallade kärnfamiljen: ”Alla som lägger händerna på mig eller min familj deklarerar jag som mina fiender.”

Så vaknade, mitt i april, krokusar och alpernas snödroppar. Det var fransk och italiensk vår… ”April, april din dumma sill jag kan lura dig vart du vill (pesce d´aprile)” Och jag, fisken, fisken var där mitt i ökenstormen, i orkanen av havets jättevågor och vulkanhelvetet var inte heller tyst... på den tiden i Italien, där jag landade på mina brända vingar. Alpernas oändliga glaciär, kanske Mont Blanc, hade släckt mina vingars eld för att inte bli uppbränd när jag landade i den europeiska trädgården Italia. Utan att tveka hittade jag skatten, Tolv apostlar blomman min dotter, som följde mig till Milano där vi stannade. Dag till natt, natt till dag, tid att hinna leva och dö, precis som ovannämnda blomma. Rättvisa, frihet och livsuppgörelse gjordes via telefonsamtal när jag ringde till barnens rövare, morfar & Company och det blev bestämt att min och mina barns rättigheter skulle respekteras. Med ont i hjärtat, min dotter var tillbaka som en bok i bokhylla, i fel ämne… fel familj, hon skulle ha varit hos sin far, i det rätta biologiska ämnet. Jag kände mig som en förrädare… men med hopp om att en dag skulle hon förstå, förlåta mig och oss alla... ”Vuxna?”

Jag var i högsta beredskap, som en robot med alla mina antenner och paraboler ute, för att försöka fånga vibrationer… hindra eventuellt anfall mot mig av ”okända partiklar…” Eller var jag mera som en urmänniska från den tid då vi kunde känna…? Känna fara på ett underligt sätt, men jag var faktiskt bara en vanlig människa som var tränad att känna i förväg... Beredd.

En veckas tid av längtan, en infernovecka, helvete av känslor och det kändes som att elden som omringade mig var på väg att bränna upp mig. Men om deras far skulle ha blivit sänd på bål skulle mina barn ha levt ett halvt liv, resten av sin tid.   …inget svar ännu… Mellan klockan sex och sju dök en buss upp vid mitt föräldrahem, packad med gendarmer och den flock blodtörstiga galningar var kanske samma mördare som tog livet av min barndoms kompis… Mörda en gång till för en lönehöjning, för en högre ställning och en tyngre medalj. Tyngre och tyngre medaljer mera man dödar sina egna, så tung medalj önskar jag ”ER” …att den ska dra er djupt ner i helvetet.

Det är fel av mig att tänka och säga så, jag är inte fri från synder och inte heller från självkritik och jag vet att våld skapar våld.

Fick veta sedan att inkräktarna (gendarmerna) faktiskt var från min födelseby: Jag kände något i förväg. Under de korta stunderna var min far (snälla far) ovanligt upprörd när han rusade in där jag vilade några timmar efter en lång tids vandring ifrån mina kära, efter en lång vandrande natt till ”ingenstans”. Han sa till mig på vårt modersmål: ”Ghe che i carabigner! (Sono qui i carabinieri) Gendarmerna är här!” Jag hann precis ta på mig byxorna, öppna halldörren med skjortan i handen, skorna hade jag redan på mig men inte knutna, när min far öppnade den glasdörr som gendarmerna var på väg att krossa för att kunna rusa in på arenan, där det skulle ha utvecklats ett gladiatorspektakel utan åskådare. I det ögonblicket, medan jag rörde mig som Tors blixt och vände mitt huvud mot entrédörren, medan min kropp som Tors hammare var på väg till den stora terrassen (Via Camillo Brozzoni 14) där min far kultiverade sina rosor för sin ”Rosina (min mor)”, fanns vi - motsatskrafterna, öga mot öga en halvmeter ifrån varandra. Jag såg ett ungt gendarmansikte under sin tunga keps av mörkblå dödens stelnade kramp och uniformen rusade emot mig. Men, jag hade redan ”Le ali ai piedi (bevingade fötter)” och då var Giannantonnio plötsligt… skolungen, snabb i reflex och kortsprång, mästare i ”Libera (kull).” För skolkamraterna tog det timmar och dagar att komma ifatt den guldlockige vildgossen som med för snällt hjärta redan då, siktade på rättvisa, samhörighet, solidaritet. Att dela med sig glorian till förlorarna genom att ge sig. Men... Den dagen kunde jag inte dela något med någon, mina tankar var snö, is, rostfri metall, idéfixerade, ”mina barn i första hand… för deras bästa”. Pappa ska överleva. Fast jag visste den tysta sanningen, de hemliga lagarna… ”skjut först och fråga sen!” När jag sprang där mitt på tågspåret var det bara ett sätt att få avstånd mellan mig och mina förföljare, inte titta bakåt inte förlora en enda andning, en enda stund. Inte titta bakåt och se munnen, dödens vapen, riktat mot dig. Som konsekvensen av detta felögonblick kan det komma att ske en mental chock i överlevnadsinstinkt och förloras på detta sätt livsviktiga sekunder. I de stunderna gäller det bara att springa och springa och det blir som regel en fix idé att springa. Springa tills dess att du får ont i bröstet och vill kräkas, så ont gör det. Jag sprang fort och lurade de dumma bastard - vargarna (hundarna):

Det kom två skott, ett av dom visslade i mina öron och medan jag friade mig från spjut, svärd, skrik på slagfält, utan vapen eller chans, förlorade jag en sko. Att förlora en sko verkar vara en liten detalj men i den närmaste framtiden, under dessa omständigheter, måste du smälta in i folkmassan, smälta in i bilden där ingen kan se dig annorlunda, inte dra uppmärksamhet till dig som kan avslöja dig och ta dig till ett tragiskt slut. Nej det var inte det som gjorde att jag vågade stanna till en sekund, det var ”orättvisan”, det var skotten som visslade runt öronen som väckte mina känslor som ”krigare (vandrande människa som med ärlighet kämpar där man behöver för rättvisan)”. Jag ville titta på de fega som sköt bakom ryggen på mig som inte vågade vara ensamma öga mot öga och göra upp man mot man, som det skulle vara i den medeltida riddaruppgörelsen, för att erövra drottningens gunst - rättvisa. Som rättvis riddare stannade jag alltså och för en kort stund, kanske för kort, fångade jag gendarmens blick och dömde honom till förrädare. En kort stund i universer och tusen tankar omringade i jordfärgen guldocra, jag minns några av dom, ”för ung, oerfaren, rädd… ingen fara mera… Marzia… Wladimir...” Min hövdingkrigarblick stoppade den stackare som, från den första blicken vid entrédörren till den här sista blicken mitt på de varma och kalla tågspåren, redan hade förlorat 50 meter från mig och medan jag stannade i hans dödssiktesgräns stannade han samtidigt som jag. Han hade ”barettan kaliber 9” i höger hand, riktad mot marken. Dödens - drakens mun var nu avlägsnad och riktad mot egen materia. Stannade den mentalt robotdrivna mörkblå uniformen för att söka min förlåtelse? Var han inte överens med dödens ögonblick? Var han medveten om att en Far kunde ha dött?

Mitt i allt detta var förföljarens gormande, osäkra stunder att få bekräftat ett medgivande från de blådräktade kusinerna som en eftertanke till rätt av hans dödsdom, eller var det bara ett sökande till flockinstinkt? I den makabra civiliserade vildterrängen som bara ett ”jagat djur” känner där det ska försvinna och stärka sina kunskaper av rädsla bitterhet och orättvisa, tog den oerfarne förföljaren med mig vilse.

Paniken att förlora mina barn hade fångat mig. Efter skottet var jag ännu ”levande”, … levande desperation, levande kamikase, levande extremist, patriot och samtidigt far. Far och inte mer än så ville jag vara och var och är! AAAAAAA!!!! Jag skrek i min extrema tysthet: ”Dom har förrått mig!” AA!! Mina barn.

Tre dagar därefter slog jag till igen. Wladimir, min son ja (här är han med barnbarn Micael). Det blev en ansträngande kapplöpning med tiden till italiensk - franska gränsen. Nu var det dags för fadern att meddela sin vägvisarkunskap till sonen. Vi skulle bryta oss igenom, mot alla odds och lämna bakom oss de nationella identitetsgränserna (som symboliserar och gör fängelse för kultur och etniska) för att nå den kosmopolitiska känslan och vara på den rätta vägen och med hopp att en dag ta på sig dräkten för ”Nationellt identitetslöst folk.” Från den gröna sidan om alperna mot den mindre varma men gröna Besancon, var far och son som Wasa ”I fäders spår mot framtids segrar” i flykt under vargens mantel, med italienska alpjägarnas ”Alpino” kunskap, på väg till franskspråkiga nya jordens hopp, frihetslandet.

Den stora babyn, min son, provade sina starka armar och lyssnade på sin pappa när han meddelade överlevnadskänslan via viljan, måste. Undermedvetet uppfattade barnet de tysta instinktiva livsviktiga signalerna. Han höll sig fast med sina små starka händer hårt om sin pappas axlar, han fick inget stöd av pappas säkra armar och den lätta kroppen svävade fritt ovanför en djup ravin. Vi befann oss fastnaglade i en jättevägg av jordnedsmutsad snö, precis som om vi var på väg att bestiga en bergstopp. En sammansvetsning av fader - son - kärlek - känslor avbrutna i tiden, en bestigning som prövar den naturliga samhörigheten. Mina händer var förfrusna genom den hårda vandringen och jag repeterade som en galen, men ändå sansad, till min starke tvåårige son, regelbundet samma meddelande: ”Håll i dig vi är nästan framme. Håll ut Wladimir!”

Vandringen på alperna var drygt en och en halv mil. I april månad var bergen som medelhavs solbrända strander kroppar. Vita fläckar av snö, gröna fläckar av granskog, jordbrända fläckar av rasande jordmassor, allt detta var en bild av högsta fara i april månad där laviner inte ger en någon chans att överleva. Av våra sista hundra meter brant klippa, som var som en rak vägg av en väldig massa packad snö och som täckte hela bilvägen, hade vi inget annat alternativ än att ta risker. Om vi bara kunde klara oss i den praktiska och känslomässiga stormen, skulle vi nå en biltunnel och där få vila oss som grottmänniskor en stund och förbereda oss för en fortsättning i det okända. Italienska gränspostvakter har alltid den bästa utsikten och det var den andra och kanske den största faran. Vi kom precis i tid för att gömma oss för det ”gudomliga ögat” och den påfrestande långa marschen inne i den mörka grottan, när plötsligt känslan av rädsla materialiserar sig genom en ”Boato (dån)” och vi ser då en lavin komma efter och täcka våra spår. Tack Natur. Från mörka grottan blänkte fyra människoögon som bara någon stund därefter for iväg till den andra sidan av hålet, som en vind lyfter ett ensamt och trist höstlöv, framåt. Färden gick vidare. En övernattning i en stuga i bergen och mycket sent på natten var vi, dygnet efter, i Nancy. Bravo Wladimir! Vi lyckades!

I en enda säng för en och en halv person vilade vi, jag och min son, i vår etta. Sedan, via telefon meddelade vi Italien att vi mådde bra och vi återupptog förhandlingen gällande barnen. Förbrytarna lovade en bra uppgörelse, jag skulle få se mina barn regelbundet utanför italienska gränsen. Då lät jag dem komma och hämta min son Wladimir med hopp om att nu började vår känslomässiga relationstid pappa-barn.

I väntan på att nya smärtsamma stunder skulle komma levde vi i varandra, solen, place Jean d’arc , place doré Stanislas, den gröna parken, La pepinière , det högtidliga franska språket, allt var i ett... När rövarna… (tjuvarna) var framme, gav jag dem min son och jag tänkte då: ”Konstigt att tjuvar och barnrövare har den så kallade rätten till sina stulna varor... ” Jag kände mig återigen som förrädare, på nytt en svikande far, det kändes som om mitt barn inte var riktigt... som om det var en produkt... Precis som om jag var en försäljare och sålde denna vara... MÖRDARE!! Mördare av mina egna barn!! Det är en obeskrivlig känsla, precis som den jag upplever just nu... Samma förhandlingar för mina två små barn Geir Antonio Massimo och Adriana Lindis: En dotter född före sonen och de är i samma ålder, de sista som de första, i sina dramatiska liv. Och, JUST NU 2019-02-25 Samma mönster GÄLLANDE Era, Jarl, Joar och Enar (EJJE) Haparandafallet  På nytt den eviga åttans återkomst och igen samma Tyrann som är med för att driva förhandlingen förgäves, nämligen STATEN!

Madame - Fru Rättvisa, med sin våg och med sitt svärd är i farten igen. Konstig Fru - Justitia  som ger all makt enbart till de etablerade.

Ännu var jag högst alert, med permanent larmtillstånd och dagen efter den brutala uppgörelsen… dök den franska polisen upp där jag bodde, men de fick vänta länge.

Jag hade nu en ny bostad och nytt jobb på en halvstatlig firma. I den fria rörelsen 68, precis som på det kinesiska Himmelska fridens torg, precis som i nu gamla, kända upplevelser, anarkistisk historia numera traditionellt av repression och förföljelse, mottot är fortfarande lika: ”Les flic change le chapeau mais sont le même en tout le monde (Snutarna har olika kepsar/mössor - men är ändå lika världen över)."

Idag den 27 februari 1997 klockan 9.39, Sätra Gävle Sverige: Himmelen blå, två plusgrader, violin adagio andante eller... Wagners Valkyrian. Jag undrar om den här tiden var likadan, den april i Nancy, fast april i Frankrike var två månader tidigare än i Sverige. I Nancy var det lite varmare men himlen var lika ljusblå (celeste, på italienska) som här nu och ljusintensiteten var precis densamma. Allt som musik… ... världens språk. Musik, världens språk, som ensamt överlever alla språk som till exempel det numera reprimerade internationalspråket i den gröna stjärnans tecken, ”Esperanto.” Som överlever det franska världs konkurrerande men förlorande språket och likaså den vinnande engelskan, som i sin tur verkar vara angripet av det spanska språket - nya världskonkurrenten... Skillnaden, jo det var som alltid inte likadant i världen. Så konstaterade jag att där i Nancy var det mera folk ute på… på gatorna och här fanns mindre. Man var på vakt, ensamhet, framtidsosäkerhet, lidande i själen, lidande för små som för stora, ”mönster och monster” är likadana i dag som förr.

Nu krånglar skrivmaskinen och kanske vill den vara med och strejka, slappna av, gå ifrån den orättvisa och laddade känslotiden… av ett så hemskt och onödigt lidande för alla...

Då, som nu, måste jag skilja realitet från känslor. Anser att nu måste jag tänka på Mig själv: Överleva för att kunna ”segra” för oss… senare när styrkan är tillbaka, fast det då liksom nu handlar mer om ekonomiska möjligheter än om fysiska krafter. Då handlade det, mer än i dag, om att överleva med hoppet. I dag handlar det mest om att använda den påtvingade arbetslöshetstiden att räcka till för att skapa starkare broar till rättvisa. Den här gången är det för ”OSS” mer än en seger. Nu kan vi slå två flugor i en smäll och gör en helhetskamp för och efter sanning. Att rättvisa ska skipas praktiskt (juridisk handling att barnen kommer tillrätta hos pappa och mor mm). Med filosofisk, politisk klarhet och med fortsatt ”information” till folkmassorna, för den fortsatta kulturella revolutionskampen som är delaktig i den evolutionistiska mänskliga medvetenheten, den sociala revolutionen, skriver ”VI” denna bok. Jo, förr som idag, är ”jag - Vi” tillbaka på barrikaderna… ”De”, livet, jag, alla vill att det så ska vara. Den eviga åttans återkomst.

Jag förlorade mina två italienska barn. Så sant, när jag fick min lön i Nancy kunde Nancyborna läsa stora 90x70 affischer i olika klara färger. S.T.A.(System Transitiv Anarchist):s grundstadgar för ett samhälle med politiskt statligt slutligt styre för en 12-årsperiod, för att kunna genomföra ett politisk - ekonomiskt decentraliserat och federalistiskt anarkistiskt samhälle.

Det var den första chocken för det kommunala konservativa styret och polisens repressiva intressen. Det var inte S.T.A: affischerna som var första och sista chocken för makthavarna, nejdå. Någon tid därefter var den andra chocken en fullständig träff och realitet för de repressionsvilliga makthavarna. Det var i 1:a majtåget som Nancy färgades av ”svarta anarkistiska flaggorna.” En bit ifrån det majoritära röda - tåget, i slutsvansen av det, fanns vi fria anarkister och ORA (Organisation Revolutionaire Anarchiste ). Staden hade inte sett anarkisterna en enda gång efter andra världkrigets slut, så konsekvenserna av att visa sina individuella politiska önskningar var inte långt därifrån. Till dess att det inte finns samtalsförmåga hos folk, till dess att vi låter handlingar gå före samtal, kommer det alltid att finnas ”spioner ”som förvärrar ”Skillnaden.”

Polisen beslagtog ett ”långsiktsskjutvapen” medan det korta… det var min ”paspartout (alla dörrars öppnare).” Sedan följde en lång tids ”gå på långa tomma gator, med några korta språng då och då till nästa korsning... för att undvika snabba bromsande bilar, överraskningar med eventuellt… den som skjuter först skjuter bäst.” Alla hade samma motto: ”Skjuta först och prata sen.” Det blev till och med fler ”öga mot öga” och då var vi en mot en och fast jag vid flera tillfällen var i minoritet, blev det aldrig ett ”vågat” direkt anfall. Som ett vilt och vilset får kan känna hur rovdjuret är gömt under samma mantel…

De visste att jag som hane, bock och som var var beredd att försvara mitt revir, min familj och de mina, skulle ha stångat utan tvekan. Vi kände varandra ganska väl från tidigare skjutplats, där själva polisen beundrade revolverns specialhandtag, modellerat just för den anarkistiske - gangstern, högerhandsskytten. Inte nog med det, jag blev erbjuden att vara med i riks skytteklubben och ”stöttades” angående regionala skyttetävlingar! Nej! Inte skjuta , inte döda (inte ens tänka att ett eventuellt offer skulle kunna vara jag själv). Satsning på ett nytt liv, friheten, hopp för barnen, det var så viktigt och levande ändå, fast jag blev förrådd. Men aldrig i de auktoritära eller demagogiska länderna skulle jag ge förtroende till makthavarna… jag hade arbetat så hårt i två år, för vad? För djävligt!?  Min hjärna var ett ”EKO.” Barnen, barnen, barnen och barnen… så, jag gav mig. När jag var på polisstationen förstod jag att min chans på hundra, att hoppet skulle förverkliga sig, var ”nollställd.” Traumat var där igen: 40 dagars väntetid i franskt fängelse, väntan på att bli utlämnad av italienska myndigheter. Medan jag inom fängelsets höga murar, i den smala bunkern, gick som en tiger inlåst i panik i den alltför korta och obetydliga halvtimmens promenad, andades jag redan i tankarna på barnen, om förberedelse att forma mig till ett nytt kämpande, ett kämpande i all evighet...

Så började jag se på mina rättigheter och stångade i... Kan inte ha varit en onds - dag då jag fick rätt - och - var fri! Ingenting att hoppas på ändå i detta brända land.

Samma kväll en ”brunette” Christianne Richard! Två höga asiatiska lappkinder. Kinesiska mandelögon med brun latinton. En näsa ”a la francaise (fransk näsa)” som pekade mot himlen. Två tjusiga päronbröst precis balanserade med de rätta proportionerna av de nakna päronstjärtarna som kännetecknar franska målares ögonnjutning och av alla andra ”passerandes… tittande fantasier.” Jag plockade frukten i den mörka men söta skogen och så blev hon av med sina svårigheter, sin 26-åriga oskuld. En älskarinna som gav allt, som lärde sig allt. Moderstyranni var med och kostade... Hat och kärlek som alltid lever fast som snubblade och bröts när hon dödade mitt barn... Så var det inte för henne. Den icke våld - och fredskämpande. Hur kunde hon… vara ansvarig, livsglädje lärarinna, psykolog, (barnpsykolog).

Vi hade gett varandra ett ”Liv” och nu, Berlin eller Bruxelles - Brussel - Bryssel. Deux chevaux (två hästkrafter) en av de mest kända och uppskattade av ”68 - orna” näbbstövlar och Palestinasjal. Snabba ryck på motorvägen rakt till Arlon i Belgien genom Luxembourg, på väg mot EU - huvudstaden. Här tillåter jag mig en paus och avslutar det franska kapitlet med en dikt till min ”barnskugga”

A l´ombre de mon infant.
 Nancy, le bon et
 le movaise.. tout lèté.
 Nancy, plas - Stanislas en
 plats doré
 symbol des 100 année de ”plè.”
 Encore la droite reigne
dans la petite France
 Maurthemoselle au Lorraine.
 Nancy moudi et Merci.
 Nancy l’anarchie
 Nancy… mon petite…
 NANCY regard la bàs… (!) …c’est moi ”ton pàpà”

I skuggan av mitt barn

Nancy, den goda
 och den dåliga… hela sommaren.
 Nancy, Stanislas torget
 ett torg av guld
 symbolen för 100 oläkta sår.
 Ännu högerstyre
 i det lilla Frankrike
 Maurthemoselle au Lorraine.
Förbannade Nancy och Tack Nancy.
 Nancy anarki
 Nancy… min lilla...
 NANCY titta där borta... (!) ...är jag ”din pappa.”

 

 

IV

FRÅN FÖDELSEN

Belgien, frihetens land för många halvsvimmade flygande - flugor. Flugor som flytt den grå eller röda diktaturen eller den vita kapitalistiska - demagogin och den gula flaggstångande manliga stången, Vatikanen! Belgien, Bryssel, nu EU - huvudstad, varifrån Pierre-Joseph Proudhon flydde i mitten av artonhundratalet. Proudhon, anarkistbroder och far till EU:s grundprincip ”federalismen”. Alltid det samma, ”makthavarna” tar ifrån oss det bästa anpassade ekonomiska, eller livsfilosofierna och lämnar oss i skuggan!

Prudhon flög två gånger till Belgien under två olika namn som täckmantel... Arbetarklassens barn, lysande begåvning av den ”NYA - tiden” kämpande, ”rätt (just in re, odelad rätt till produkterna och just ad rem, gemensam rätt till medlen).” Min socialistiske - ideologistiske fader, till 90 grader Celcius, i sin största grundläggande princip ”La propriete c’est un vol! (Ägande är tjuveri!)”

Märkligt nog, konstaterar jag, är ”vi” båda anarkister och som i den eviga åttan, var vi båda två gånger under täckmantel i Bryssel, fast med 140 års tidsskillnad! Jag känner mig lite för sent ute och i ett nytt svårare kaossamhälle. Om man ser händelsen Proudhon har vi här ett fullständigt exempel på ”mysteriet” med den eviga åttan.

I den nya livsförändringen förstod jag att vägen till ”samtal” för att lösa en naturligt mänsklig relation, rättsligt var avskuren. Jag hade bara ”handlingar” kvar som enda alternativ och detta innebar en sorts ”Autanasia (självmord på grund av passionerad kärlek).” Ekonomiska resureser var lika med noll, att resa tillbaka till Italien var otänkbart, inte bara ekonomiskt utan också juridiskt. Min eventuella återkomst skulle definitivt bara förvärra chanserna för mig och för mina barn, rätten till varandra i framtiden.

Då bestämde jag mig för att fylla i mina tomma psykiska resurser för att hålla mig klar i mina handlingar för vardagsöverlevnad. För att inte definitivt stryka bort hoppet om att dilemmat barn-far som kvarstod och som innebar en del obalans för mitt medvetande, en dag skulle lösas... på något sätt.

Medan tiden gick laddade jag mina tomma batterier med en ”oklar kärlek”, hade ett och annat tillfälligt jobb, körsång, konstutställningar, politisk och kulturell aktivitet, fast i marginell form. Den smygande känslan av att mina barn var förlorade, mognade under de fyra år som gick. I de totalt avbrutna kulturella och familjära kontakterna var vi känslomässigt avskurna från varandra och det återstod för oss bara i medvetandet, att jag var deras far och de var mina biologiska barn. Staten, lagar, repression, FAMILJEFÖRRÄDERI, LURANDE OCH MANIPULATION var destruktiva fenomen.

Under tiden som ensam varg kunde jag inte helt framträda lagligt på den arbetsekonomiska marknaden, försiktighetsåtgärder också inom det sociala och kulturella livet. Inte heller politiskt var det möjligt att framträda med all sin egna kraft och kunskap. Mitt sätt att leva skapade en del funderingar hos anarkistbröderna och speciellt då hos de vänsterinriktade, som sedan kom att förstärka vår anarkistiska rörelse. Detta kom i ljuset drygt 20 år senare...

Som gangster (så blev jag stämplad av Staten) och erfaren anarkist, visste jag att ett ensamvargsliv med alla åtgärder av försiktighet var nödvändigt för min frihet: Inget snack om mitt före detta liv. Höll avstånd från individer som drog till sig ”faror” av legaliserande av lätta droger som hasch och marijuana. Som på oansvarigt sätt, för sig själva och för andra, satte rörelsens säkerhet på spel genom missbruk. (Det hände ofta att anarkistisk ideologi drog till sig folk med destruktivt ”ego” flummare av alla slag som inte hade en aning om de djupa ekonomiska eller filosofiska ”anarkos” idealen.) En inblandning hade kunnat skapa allvarliga åtgärder av polisiära repressalier och förstörelse för hela den politiska verksamheten. (Det var enklare för polisen eller politiska motståndare, att lägga ett paket knark någonstans… än en kulspruta. Det var mera tolerant med en lätt flytande vapenmarknad än narkotika, vilken som helst.)

Jag besökte inte heller allmänna platser och absolut inga barer efter kl. 21.00. Inga restauranger som drevs av vänsterinriktat folk, inget deltagande i manifestationer och dylikt… Några kamrater fick veta var jag bodde och kände mig under namnet ”Massimo” att jag var konstnär och vegetarian. Jag besökte nästan aldrig privat varken kamrater eller sympatisörer av anarkistiska rörelsen. Det var bra att de fick veta att jag försvann minst tre-fyra dagar i veckan, en del visste att jag var ute och ”campade” och att jag hade ett starkt intresse för den så kallade ”pfhithoterapin (örtmedicin).” De fick också en del av mina uppfunna läkemedel och de visste att jag dessutom var hantverkare i läder och sålde en del av detta. Några visste att jag hade en fransk ”petit amie (flickvän).” Att jag i flera år bodde i kollektiv (utnyttjande upplevelsen för att kunna analysera ”familjens kollektiva princip” i samband med den ”traditionella” kärnfamiljen i ett eventuellt anarkistiskt samhälle osv.) Jag var med från början i den nybildade anarkistgruppen med egen tidning ”Alternative Libertaire (Frihetliga alternativet).” Tidningen finns än idag och täcker hela Vallonie och andra fransktalande områden utanför Begien. I slutet av 70-talet grundade jag personligen, helt på egen hand, ett bibliotek och dokumentationscentrum över ”Anarkistiska ideologin” av den mest rena A - kunskapen. ”Anarchie - Anarchia” Biblioteque et Centre de documentation, Rue de L’inquisition 22, 1100 Bruxelles, Belgique.” Animerat ett eget informationsblad ”Contact - Contatto” på olika språk och som regelbundet utgivits till de olika anarkistiska rörelserna i hela världen.

En dag, mitt i det vackra och soliga vår - sommarvädret, när jag var på min arbetsplats, ett städjobb, kändes det konstigt omkring mig. Oroliga andar fanns där igen och varnade mig för ny fara. Känslan var så stark att jag lämnade skurhinken och kvasten mellan första och andra våningen och sprang nerför trapporna, genom att hoppa över flera steg. När jag kom till entrén såg jag genom glasdörren en polisbil stanna och två poliser kom gående mot huset där jag städade. Jag tog mig till pannrummet, ut genom bakdörren och for iväg med ett snabbt språng, som räckte för att kunna hålla mig borta från området. På detta sätt, om det skulle ha förekommit flera bilar, kunde man inte lika lätt misstänka att jag hörde till just det huset där de befann sig för att leta efter en ”okänd” person. Med långa steg, springande och gående, var jag tillbaka framför entrédörren vid huset där jag arbetade, jag ville kunna se vad det gällde... Det tog tio minuter att gå runt och gömd i den vackra gröna parken såg jag ”civila” men typiska poliser, civil bil. De sprang åt alla håll och letade efter någon... Ja, vilka andra än mig...?! Där bodde bara ... rika, höga officerare från ex belgiska Kongo, och andra kända inom rikspolitiken.

Då knallade jag iväg! Hela tiden högst alert kom jag till tågstationen och där inne stod polisen på sin vakt för att se om någon efterlyst skulle komma förbi (?!). Paranoia i högsta grad och vägen till Luxembourg blev som ett ”kalvarium.” Tåget stannade vid nästa hållplats i Bryssel och jag såg då en grupp gendarmer gå ombord. Det syntes att de letade efter någon och det blev kontroll efter kontroll. Ett springande mellan toaletterna för att undvika kontrollerna och likadant i andra städers hållplatser, tills jag förstod att cirkeln slöt sig hårdare och hårdare omkring mig. Det var precis samma känsla som den dagen i Italien. Jag var 17 år och efter en lång förföljelsejakt av gendarmer, hände olyckan. Med värdefulla diamanter gömda, som skulle ge pengar till ”revolutionen”, dränktes jag halvt om halvt i floden ”Olio”...

Mellan Bryssel och Luxembourg var tåget nära gränsområdet Arlon där ännu en levande polis - och gränskontroll fanns. Då förstod jag att jag var tvungen att bli av med min täckmantels namn för att undvika eventuell upptäckt och nytt straff...

När tåget minskade i hastighet fick jag plötsligt en Newton - idé, en snilleblixt! Eller var det bara ödet att min blick fastnade på de små fönstren i det supernya och snabba experimenttåget... Då plötsligt kändes det som i Italien, där vi var på väg, jag och tre andra fängslade kamrater, vi skulle fly undan de italienska handbojorna. Fast vi hade korsade händer i bojor kunde vi såga ner de järnbeslagna fönstergallren, som skulle ha blivit vägen till vår natur – däggdjur - frihet. Korridoren - kondomen… var bevakad av tunga kulsprutor och gendarmer, vanliga människor i den mörkblå dräkten med röda byxrövar (röda revärer på byxorna) och som kan symbolisera en onödig blodspillan av sina egna landsmän.

Den farliga människolasten av fängelserebellers väg till Siracusa på Sicilien för att avtjäna hårdare villkor. Små fönster med små galler som i ett råtthål på det supersäkra tåget där jag fann vägen till Luxembourg, där det var möjligt att återfå friheten bara på ett sätt: Foten på matstället, armarna upp på det trånga bagageräcket, bort men kavajen och slingra sig snett ut. På den tiden vägde jag tio kilo mindre än idag, 63-67 kg. Det skulle stämma precis och det skulle ske snabbt när tåget maximalt minskade hastigheten. Så det blev snabba ryck genom råtthål och ... genom att hålla mig med en hand i råtthålsfönstret och kroppen balanserande ute i luften, i det nya arkitektformade supertranståget kunde jag ändå inte lämna ifrån mig kavajen för i en av fickorna fanns en bok. Så... den lysande idén och den korta aktionen som skulle ta mig till nya äventyr dröjde några sekunder till... Tåget drog plötsligt upp farten till hög hastighet och mitt i en lång sväng, som i en ond cirkel, förstod jag att allt var på väg att ta en annan vändning än det var tänkt. Jag hade då flera val... ar… (prickiga, randiga, enfärgade, små eller stora som Moby Dick: Att gå tillbaka till magen, Pinocchios fantasival och det var omöjligt, stanna hängande där utanför råtthålet utsatt för fara av katten Felix och det skulle ha varit självmord i den hypersnabba hastigheten. Så det återstod bara att bestämma sig och släppa taget (släppa taget… plötsligt jag tänker på ett motto för vardagsfegisar eller för dem som jag i den stunden lekte rysk roulette med)...

Då bestämde jag att släppa taget, till en ny teknisk kunskaps äventyrsstund där man beräknar hastighet och kollision med marken, när min kropp kommer att vara fri som en fågel i luften och nå marken med mulåsneben. (I de gamla italienska alpjägarnas lätta artilleri lärde sig tjänstgörande folk under sista världskriget att de här märkliga djuren, mulåsnorna, när de ramlade brant kunde rulla ihop sig som bollar och i de flesta fall klara sig undan benbrott.) Så det var min sak då att klara sig ifrån benbrott och andra farliga skador som kan åstadkommas genom hög hastighet mot hårda marken.

Ja, så blev det… jag släppte taget och samtidigt kastade jag mig från tåget så långt det gick i den gröna omgivningen. Mina ögon såg den blå himlen… jag hörde röster… i en ljusgul ockrafärgad dimma... såg jag gestalter… Det var ta mig fan inte en himmel blå jag såg, det var inte heller bönder eller änglaröster jag hörde, dimman var mörkare och gråare än jag trodde. Det var en blå färg faktiskt men den var ifrån plasmanäring som finns på sjukhus. Röster och former ur dimman vilade trygga i de gröna akutläkarnas mottagning medan andra kom ifrån straffinfernots änglar (polisen och höga gubbar i ”yrkesbranschen”) som jag förstod… ingen av de här gröna höga yrkesgubbarna eller mörkblåa kunde frivilligt vara på min sida. Detta förstod jag genom deras höga gubbinformation sinsemellan. De mörkblå frågade de gröna: ”Kommer han att överleva?” Och de gröna svarade: ”Vi få se… ” Någon tid senare… de mörkblå omiderna tjattrade på ett språk som både hjärnan och kroppen uppfattade, men som homo sapiens överlevnadsinstinkt inte ville kommunicera på. De mörkblå frågade vidare de gröna små marsianerna ...: ”Får vi prata med honom?”

Det var då de små gröna utomjordingarna som drog till sig mina sympatier förlorade desamma, när den högt graderade yrkesgubben svarade de högsta mörkblå utomjordiska hönsvarelserna: ”Jodå han hör er… han hör er… ” Helvetets mörkgrå straffänglar fortsatte sitt kacklande men jag spelade Snok (ogift – i g orm som kan spela död när den hotas ). Som Kristus, på tredje dagen uppstånden igen ifrån Snoktillståndet, fångades jag av de paradisiska sköterskornas leenden och länder, ansikten med mera… Så plötsligt fann jag räddningens skönhetsspråk då de ljusstarka änglarna vilade med sin själ på det mjuka och vita molnet sjukhussängen, där vi delade ett idylliskt, oändligt liv. Infernots helvetestid upprepades, som den eviga åttan och jag befann mig snart i fängelse igen.

 

FÄNGELSE (Arlon)

Det var ingen skillnad mellan italienska, franska eller belgiska fängelser. Tjocka murar, små klosterformade celler. Stackars lilla mig och dessutom anarkist. Det värsta med den här händelsen var när en okänd man hoppade av ett tåg med ett skrynkligt trasigt och för gammalt identitetskort från sin militärtjänst. En okänd efterlyst ”skugga” som plötsligt fick ett annat namn, mitt äkta! En sällsynt bok, skriven av äkta frikämpande anarkister som överlevde spanska inbördeskriget, löste definitivt en identitetskontroll hos Interpool som gav meddelande om efterlysning… Jag blev starkt misstänkt och ifrågasatt om italienska röda brigaderna. Då tänkte jag: ”Stackars stora idioter som inte ser skillnad mellan rött och svart.” Den enda italienska anarkistiska rörelsen som misstänktes vara en symbolisk svart armé var nämligen den så kallade N.A.P. ”Nuclei Armati Proletari (väpnade proletäriska celler - grupper)” grundad av en italiensk anarkistisk partisan. Den kända historiska svarta armén var i Ukraina under bonderevolten ledd av anarkistiske brodern Nestor Machno under socialistiska och bolsjeviks revolutionen. Den andra svarta armén var ledd av brodern och kamraten Dorutti under spanska inbördeskriget, precis som boken i min ficka handlade om.

Fast det begränsade området, där zombiekroppar rör sig inom stängda murar och som kallas fängelse, var dystert, förnam ändå mina öron en musikalisk grön våg… Denna röst var faktiskt bärande ekologisk kunskap av fängelsedirektören, en mänsklig och realistisk man medveten om sitt omänskliga arbete. Var det hans fysiska handikapp eller var det hans samhällspolitiska medvetenhet som gjorde honom fri från mentalt handikapp och gav honom mod att blanda sig med fångarna, eller vad det var för någonting...?

Något som jag funderar över ännu. Jag vet bara att denne man inte är borta ur mitt medvetande, att han gav mig konstruktiva stunder, hopp, hjälp… Det var faktiskt så att det var den mannen som tillät brunetten hålla näringen vid liv i de avskurna relationerna. Det var nu som han förstod orättvisan, onödigt och eventuellt fortsatt lidande för den ”medfångne.” Det var en tors - dag som han bad ... de mörkblå helvetesomiderna att ta mig till frihetståget, en och en halv timme innan laglig frigivning. Det var med honom vi hade ett undertonat samspråk som tog vägen till ljuset genom utvisning på ett tåg med destination Italien. En halvtimme ifrån Arlons pärleport i Luxembourg där den svart vildhingstängleln och anarkisten skulle återgå till konstnärlig frihet.

I den gröna ... vita ”Monshausens - byn” och under skydd av svarta korpar från Clervaux  sköld  väntade jag i munkarnas flerspråkiga kyrkokloster brunettens sista avsked och poetiska italienska uttrycket ”lamento.”

Adjö Luxemburg vi ses igen en dag...?

 

ETT NYTT MEDBORGARSKAP 

Långfredag 28 mars 1997 klockan 8.16 promenerade jag i utkanten av Åshammar. Allt var stilla. Blå himmel och blekt solsken, en ensam häst var på åkern och när den såg den svartklädde tvåbengående med italiensk cigarr i munnen ”Toscano extra vecchio (handrullad cigarr, detta påminner om min farfar Antonio som brukade tugga på en sådan cigarrstump)” kom den emot mig men stannade en bit bort och funderade på, på vad? Kajorna framförde en liten familjesamlingskör iklädda sina smokingdräkter... Min blick drogs till en sällsam form uppe på himlen, ovan hastighet och volym, det var tre tranor på väg till… potatisland eller vattenfisketur? När jag tittade på tranorna blev jag tagen av deras flykt och flykänsla och jag kunde inte undvika att önska mig förvandlad till en likadan flygande varelse, upp till fred och frihet...

Mina tankar följde tranorna långt bakåt i tiden från plats Monshausen där man för första gången såg den första ”aeron (tranan),” då som nu i en ”circulus vitiosus (ond cirkel)” och jag flög känslomässigt från Luxembourg till Norden och ett nytt ödemässigt medborgarskap.

1979-80. Tåg och båt tog mig till vårt vackra land Sverige. Helsingör, sista knuten till kontinenten för en tågresenär med hjärtat i halsgropen inför ett nytt äventyr och ett sista (?) hopp om ett nytt fritt liv.

Sverige, en adress i min ficka några sista ord på franska med en tjusig blondin på tåget och… me voila dans la terre promise ( jag är här i löftenas land ). Tåget stannade för passkontroll, mitt gamla trasiga italienska identitetskort drog uppmärksamhet till sig och den citerade ”Circolo vizioso (onda cirkeln)” började om och fotbojan var där igen.  Mitt första steg på den fredliga jordens eviga olympiaeld blev satt i den nu lämnade ”cellen.” Tack Sverige ändå, jag är hemma! Ljusa människor omkring mig ... fast jag idag är på väg till silverhårvisdom hade jag då råttans färg på mitt hår (påpekar här att i kinesiska horoskopet är jag råtta). Det var inte bara den känslan jag ville beskriva. Här vill jag kommunicera till er den otroligt sköna upplevelsen av inre ro som jag fick då jag såg det ”ljusa folket” och så rent sanningsfullt mitt utrop var:” Jag är hemma!”

Det verkade som om jag vandrat i det mörkhåriga folkets land, där jag aldrig var hemma: I den lilla byn Travagliato var jag en ganska sällsynt pojke med mina guldlockar och blå-grå-gröna ögon. Nu, här i Sverige, såg jag mig själv som i en surrealistisk målning, liten och ovanpå mig stora tunga fängelsejärn och cementblock. Som ändå aldrig kunde krossa mig för att jag var skyddad av min glädje över att vara hemma! Fängelse igen det struntar jag i. Från Helsingborg till Borås där jag var isolerad i 40 dagar. Det var dags igen att banka på dörren för att mina rättigheter skulle respekteras. På väg från Luxembourg till Sverige visste jag att jag fått nyttjanderätt av två amnestier och att Interpools skugga inte skulle förmörka mitt liv mera… och rädsla som kan medfölja diktatorers osäkra beteenden och vad de kan ta sig till, gjorde mig ändå djupt orolig. Men känslan av att vara hemma gjorde mig nästan kvitt oron av den mörka skuggan. Bankandet på dörren fortsatte, ett snack med direktören och några timmar senare var jag på tågstationen utan mitt identitetskort. Så var jag på väg med tåg mot Stockholm där på S.A.C. (Sveriges arbetares centralorganisation) väntade på mig. Leif H. ansvarig för den internationella kommittén, tog mig sedan hem till kollektivet på Slottstorget.

Vad kan det bero på att kamraterna inte lyssnade på mitt rop på hjälp under den missförstådda fängelsetiden i Sverige? Var det på grund av att mina två brev var på franska eller fattades solidaritetsprincipen, eller hade de för många tungt vägande flummare omkring sig som tog deras krafter och att när nödvändig hjälp behövdes kunde de inte se och höra... eller vad det var för någonting? Jag fick hjälp med att få tillbaka mitt identitetskort från fängelset och detta skedde genom ett enkelt telefonsamtal. Denna upplevelse av smidighet och myndighetsförtroende gjorde mig helt chockerad och jag förstod att detta land och dess politik var att lita på. Nu kunde jag börja uppfylla en av de motiveringarna som jag kommit hit för: Göra en tidningsartikel om den anarkistiska rörelsen i Sverige och som skulle ha varit objekt för information till läsare av den nygrundade citerade anarkistiska tidningen ”Alternative Libertaire” i Bryssel.

 

DEN FÖRSTA KÄRLEKEN

För Adam var nu äpplet moget att plocka, hon hette Eva.

Det var hos anarkistbrödernas kollektiv, politiska flyktingar från Montevideo, som den varma kvinnan dök upp med alla sina kunskaper och sin kärlek. Våra ögon möttes i den hemgjorda festen men jag blev ensam i mörkret två dagar till och på ”tredje dagen (uppståndelsedagen),” slog ärkeängeln till med sitt svärd och kärleksljuset bara flödade. Tack Eva F.

Eva berättade att hon hade påbörjat adoptionsförhandligar och hon frågade mig om jag ville ha ett barn och helt klart var det för mig inget hinder om ett barn var biologiskt eller ej. Familjen var på väg att födas och giftemål planerades. Storkparet påbörjade sitt bo på Kanickeboskolan, tvåvåningshus, konstnärsateljé i de gamla skollokalerna, en stor trädgård med trästaket. Sociala myndigheter dök upp för att avsluta adoptionsförhandlingarna och en varm sommardag flög storkmamma Eva till Columbias huvudstad Bogota och var tillbaka 40 dagar senare. Då anlände Juliana Gonzales, femton dagar gammalt barn, den största diamanten, i färg som i storlek, av hela världens skatter, alias Yanna-Christina F. Till pappa storks skyddande varma vingar kom hon, två veckor efter beräknad tid. Denna helt onödigt förlorade tid av faderskärlek kunde aldrig glömmas. Hon kommer alltid att vara mitt barn eller bättre sagt jag kommer alltid att vara hennes far, när hon behöver mig finns jag. Yanna skulle stå för Giovanni (den första delen av mitt italienska namn.) Christina skulle stå för svensk tradition, den fjärde generationen av andra namn Christina i familjen Fahlström.

Yanna var egentligen det första barn jag tog hand om från födelsen. Jag kunde inte tala svenska ännu och mamman började snart arbeta, så det blev som om de första steg och till och med första ord från den mörkhudfärgade lilla pärlan egentligen var mina... första steg och första ord.

Jag MINNS: Den solvarma söderexponerade konstnärsateljén, präglad av många färger, en av dom var Yanna i lekhage. Andra dagar var hon den vackraste och mest doftande blomman i vår trädgård, medan hon helt naturligt naken gick på sina fyra över de blå och vita sipporna under de vilda körsbärsträden. Det tredje minnet var i babys - vällingtids - ära och under den sjungande rösten… jag var far, jag var en pappa av tusen pappor. Mitt i det fjärde minnet, tal och gående, förlorade vi varandra.

Man brukar säga att psykologer, psykiater, psykoanalytiker med flera i hjärnskrynklingsyrket, valde det för att kunna medvetet eller omedvetet kasta ljus över sina inre vägars universum och mysterium. Ljus som inte alltid når vägens slut och som den citerade eviga åttan eller circulus vitiosus föder nya vägar till nya mysterier och universer. Jag pratar av erfarenhet och ibland kan man tycka att det här folket kan vara modigt och bära andras problem av olösta gåtor, men som inte kan undvika att själva begå allvarliga misstag. Så blev jag skickad till Paris och när jag kom tillbaka till mitt adoptivhem och land och till mitt adoptivbarn förstod jag faran av en djup relations - och livsförändring… Då… en annan ängel, en svarthårig med ljusa himmelsblå ögon, ursprungligen adopterat finskt krigsbarn blev min skyddsängel. Eva nummer två.

Med hjälp av den svarthåriga ängeln, min första svenska fru mitt i depressionstid som omringade oss, påbörjade den nybildade familjen de långa promenaderna framför huset där hoppet var att kunna se Yannas skugga, vår rätt ( pappa-barn) och min styrka.

Min nya familj bestod av tre medlemmar. En några år äldre vildhjortshona och en dotter med lika mörk hårman som sin finska mor och italienska far (den konstnärlige fadern flyttade sedermera till varma Spanien).

Smärtan över den förlorade lilla - stora skatten Yanna skars av från realiteten... Här plockar jag in en grekisk aforism som passar bra både för Eva nummer två och mig, till minne av hennes nu förlorade rödhåriga, unga grekiska kärlek och min förlorade halva lilla del. ”Epicuro född  år 341 f.Kr. i Aten:  Tutti i dolori possono essere sopportabili: quelli più intensi durano poco, quelli che durano a lungo sono più blandi.

(Man kan bära alla smärtor: de starkaste bär man kort tid, medan de banala bär man med sig länge.)” Utan långa och stridiga kommentarer skulle det kunna översättas så som man kan tolka nihilistiska tankar: Han menar att en för stor smärta kan bara lösas med strid som är antingen liv eller död, som innebär att välja ur treenighet: självmord – strid - glömma. Gällande de banala kan man tolka som att man vaggar från att kunna förlåta en dag, till resignation.

Adjö Östervåla.

 

TÄRNOR

Bon…

Eva nummer två lämnade sitt stressande jobb på intensiven och koncentrerade sin konstnärliga arbetsstyrka i vår gemensamma arbetsupplevelse inom sömnad. Från den stora metropolen Stockholm till landsbygden Tärnsjö. Fågelboet bestod av tre tärnor. Jag, Eva och Alessandra blev en hel familj.

Alessandra, konstnärligt in - och utåtriktad 15 - åring, flög från Tärnsjö till Stockholm till den omdiskuterade Scientologykyrkan och andra egna livsupplevelser av en ung tärna, på gott och ont. Mamma och jag koncentrerade oss på det nybildade sömnadsföretaget Tärnan.

1983 gav jag min första separatutställning i Sverige samtidigt som jag startade firman ”Ateljéer GAM (tillverkning av konstnärsmateriel).”

I den rena svenska marknadsekonomin hittade jag några grå moln som bestod av den så kallade illegala konkurrensen. Stora företag i färgbranschen köpte, underifrån, andra små företag för att Svenssons öga och andra konkurrenter på högre nivå inte skulle se den växande – och - ruttnande liberalistiska ekonomin.

Alla känner igen svårigheterna för små firmor att få fäste i den centraliserade socialistiska ekonomiska politiken: jobb dag och natt, skatt över huvudet mm. mm., på gott och ont (ett litet problem egentligen som en realistiskt medveten person borde tänka på när han ska klaga, när man ser sig omkring i världen hur Guden - pengar snabbt kan dra oss alla i helvete). Firman var vilande under några år och lades ner för att det heliga ljuset aldrig kom till räddning.

 

TÄRNANS UTFLYKT

Som man brukar säga med en resignerad hjärna, ”nu går våra vägar isär”, mellan mig och Eva nummer 2 blev det skilsmässa och för makthavarna garanterade arbetsuppgifter, det blev ordning och reda.

En lång ensam tid började, några år, lappsjuka igen!

Larsson var en snäll man, Karl - Johan - svamp vet man är en omtyckt… Han var en riktig bonde på gammalt vis fast han som andra lät sig dras in i modernismen och han var inte heller fri från Luther precis, inte fri heller från den citerade Guden - pengar, fast han var faktiskt en mycket disciplinerad arbetsman. På gården hyrde jag ett hus mitt i tjuruppfödning och långa skogspromenader. Tack familjen Larsson.

Nu då vi är på heta spår, lika bra att gå vidare i tackandet.

Av egen erfarenhet, i den moderna tiden, överallt på jorden, brukar man uttrycka samma fördummande ord om att bönder är tröga, precis som man brukar säga att på landet kopplar man av. Liksom att man vet att i små byar kan det finnas så kallade ”skvallerkärringar.” Så sant att när isen är smält hittar man glöden hos de flesta på landet. Vi får inte glömma att sträcka vår kritik till de stora och mest kända vardagstidningarna som minst en gång har haft en ”Mea culpa (egen skuld)” och skvallrat utan att mäta konsekvenserna.

 

I Tärnsjö doppar eller droppar: ett sällsynt ånggarveri, där jag fick sex månaders tillfälligt arbete. Vattenfågelnaturreservat med paradismyggor (hörde sägas att i Tärnsjö har hittats en mygga som bara finns i Australien och ...Tärnsjö! ( Skvaller?). Den naturekologiska åsen, precis som den nuvarande nybyggda riksväg 67 (67:an rakare större snabbare tätare med svartbränd tjära och oekologisk), kooperativa Konsum och kapitalistiska ICA, några små affärer utan att glömma hårfrisörskan, färgglada målade hus med sina trädgårdar och där finns också, sist men inte minst, det typiskt svenska Falurödfärgade huset.

Den långa körsbärshäcken i min trädgård, kolmila som regelbundet vittnar om nödvändiga traditioner, guldsmedjor, kyrkor, hunduppfödare och en del verksamma i hunddressyr, sporthall med sina gympisar och precis i alla åldrar, aktiva medlemmar i nyfödda ”Rationalism. Sigill. Självförsvar (Såtland - Svärdtorp Stil)" och alla andra idrottsliga kvällsaktiviteter. Tenorkanariefåglar som med mig delade resor i alla väder, för att kunna komma till Heby där vi träffade andra trevliga fågelsångare och som bildade Heby kammarkör (annorlunda kör), invandrare och svenskar, grannar, unga och gamla, bekanta och kompisar, levande eller döda… till alla nämnda och glömda: ett stort tack för de åren.

Från utkanterna av Östervåla flög fredsduvan Karin varje vecka till byn som adopterade mig, invandrare italienare och gav mig frid och frihet från språkhandikapp för ett liv värt att leva. Tack till hela familjen Brodén.

1985 blev jag BLÅ-GUL!! Tre Kronor.

Stressande men nödvändiga bilresor började från Tärnsjö till Hedemora AMU - Center för att kunna utbilda mig till chaufför på högsta nivå. Efter två och en halv månad klarade jag mina teoretiska prov men ändå till toppen fick jag inte fortsätta de praktiska studierna… svaret blev: ”Kom tillbaka om några år när du kan bättre svenska.” Protester på högre nivå kom igång samtidigt som jag fick ett arbetserbjudande från en av mina självförsvarselever http://www.vi-pr.com/gon_munk_sjalv_forsvar.htm, personalchef på Bergslagens bevakning i Västerås… då tackade jag ja.

 

BRON

Min ensamhet var tung att bära och så en dag, en söndag, hörde jag i nyheterna på lokalradion att till Furuvik skulle det komma en känd sångerska och fast jag inte var någon festprisse slängde jag ändå mina penslar på bordet, utom den viktigaste som jag bar med mig, hoppade upp på min springare med fyra hjul och for iväg till äventyr... Den sjungande och pianospelande Maria (internet) blev fångad på en dansbana. Hon var och är troligen fortfarande, mörkhårig med lapp - vallonbruna ögon. Den jäntan med kometsvans i skimrande hennarött uppehöll oss: Taj (PH Champ, tysk grå schäfer) Busan (Richardshnauser, peppar & salt), de gamla dvärgpärlhönsen och 40 stycken kusiner, från kineser till broiler och till min franska älskade tupp, 60 kaniner från universell bemärkning albino till den belgiska väduren. Vidare två Toulosegäss (Sune och Märta) riktiga väktare, två speciella och elaka bruna - turkiska kalkoner som tog för vana att sticka över åsen till skogen och som var djärvare än de fem vita nordiska kalkonerna, en stor flock fina fjäderskrudade glänsande ankor som gick med den andra flocken, de stumma släktingarna, långt borta på vår jord och betade i det mjuka gröna gräset. Fem stycken feta gullegrisar, Monster och Micia (manxkatter - svanslösa, irländska), våra två Volvo 245 (ras: ren svensk ), hus, ladugård byggt i slutet av 1800-talet med sina fyra hektar i kilformat mönster, inte att förglömma de urgamla askarna och lönnarna, gräsmatta så klart, och på slutet min egen byggda nästan japansk - orientaliskinspirerade trädgård med några italienska buskar, och jag glömmer inte min älskade… Tom… nu ung… kalifornisk… planterade… sött körsbärsträd som bara jag fick se blomma men aldrig  smaka dess söta blodnektar. Grönsakslandet gjorde sitt också med lokala och utländska grönsaker.


ÅSA TILL ÅSEN

Bron, vägen till önskningar, förbjudna, förlorade till den andra sidan, den annorlunda till det omedvetna.

Gysinge forsars musikaliska sida från den gamla riksväg 67, där internationell långtradartrafik känner igen den romantiska och spännande överpassagen, till den modernare bron där man kan njuta av större vägsäkerhet och lugnande vattendrag som speglar sina fåror. Samtidigt i moderjordens näring i blänkande sommarsolvärme, bilade Åsa över dragen till Don Juan - åsen… Mina nattsmärtsamma önskningar till måne och stjärnor blev uppfyllda. Norrsken gav sitt nästa mysterium.

Tor som Tur, eller som någon påpekade... Tor - tyr, i livets himmel från Asagudarna till Olympusgudarna började en andra, ny femårs livsupplevelse för mig, Tor och Åsa i den eviga åttan.

Vi var gamla vänner. Två familjer som turades om att träffas för trevliga stunder, en familj med ett barn och familjen växte med ett nytt barn, den andra var barnlös på grund av ”honans” psykologiska blockering.

Familjetragedi, eller familjelycka, var inte långt borta från de trevliga stunderna. Skilsmässor är väl nordiskt - svenskt kända nutidssyndrom.

Nu kom jag på en parallell livsfaktor typisk för norden och för svenskar speciellt: självmord och skilsmässa med högsta statistiken i Europa. Apropå det, vad säger våra så kallade specialister om detta? Jo de säger mycket och hur det passar bra för en god artikel, överdrivet av massmedia eller bara utnyttjat av egna intressen eller makthavarnas sikte... Jag lilla Svensson säger att där man ser människor (ute i världen som sitter i sjön) som bekymrar sig för vardagsbröd, där vet man att man har annat att tänka på än att ta livet av sig.

Samtidigt kan man uppleva känslan för ett långvarigt giftermål, det går så klart att tänka på att detta är bara en fasad och att silver - och guldbröllop kan vara en realitet som det går att symbolisera som det i början citerade Tur - Tor - tyr. Det verkar som att i människors natur finns ett balanserat samspel mellan sado - masochistiska behov för att kunna klara gränser och att behålla livslusten i balans, för vi vet att extremt lidande precis som extrem välfärd kan förblinda en del och förmå dem att ta livet av sig. Precis som vi vet att skilsmässor skulle vara fler utomlands om kvinnorna var mer självständiga, ekonomiskt och religiöst, som de är i Sverige. Vi tar som exempel: invandrare väljer skilsmässa och får sin ”Tur” och från Tor - tyr ser vi i Norge, broderlandet (och mitt älskade land), där Nya - Amazonerna – norska -kvinnorna leder matriarkatet, vägen till en okänd period där man Turas - om… om… statspolitisk socialistisk-liberal-centralisering, går vidare som den oändliga åttan eller symboliserar början av förintelse som i den nihilistiska tankens princip av ny födelse och vidare till nya Turas - om… och om, om igen...

Det blev två skilsmässor samtidigt, Åsa skilde sig från Anders (min gode vän) och jag från oheliga Maria.

Ibland funderar jag om helvetet är på jorden och här ska man betala sina synder, när man ser vilken otur en del personer har i livet, fast de inte har någon riktig skuld och fast man säger att ont är inte bara till skada och kan vara i början av goda händelser, precis som vi citerar i den eviga livsprincipens upplevelse. Fast jag kan inte tro mer på det ena än det andra och inte mindre heller eller kanske inte tro någonting, jag bara säger jag tror på det jag ser och upplever och har en känsla av att mitt liv är präglat av otur.

Samtidigt som jag med djup god vilja försöker rätta mina fel och jag märker då, som jag i många år har sagt till mig själv och till andra kamrater eller vänner att, att med ”vilja” kan man göra mycket av det mesta, från den värsta till den bästa - precis som det går att göra den bästa till den värsta och jag har en känsla av att en del av min otur är nödvändigt ont för att kunna nå tur. Denna bok ger jag inte ut för att ursäkta mina brister men för att leta efter rättvisa som ett exempel på konstruktiv vilja som ansvarig medborgare, medveten politisk person och ansvarig far.

 

OTUR PÅ JORDEN

Konstverksamhet i målarbranschen var alltid min första önskade arbetsuppgift och vid sidan om det, andra jobb för att kunna kompensera den ekonomiska förlusten. Mot mina egna politiska ideal utbildade jag mig till ordningsvakt, väktare, hundförare, livvakt. Mitt liv började se ljus och tur, jag anpassade mig till det svenska mänskliga och rättvisa samhället. Tjänade med min svett mitt bröd och som en konstruktiv initiativtagande person kunde jag samtidigt, som förr i Nancy, ha flera aktiviteter inom olika områden. Oturen var inte långt borta... eller ska jag tro på den nämnda tretton -förföljelsen, eller det öde, eller otur som är symbolisk synonym av tur, eller man vet konsekvenserna av det man gör? I alla fall... det blev så att den trettonde november 1989 fotograferade jag en naken flicka som kostade mig en villkorlig dom med böter för, enligt så kallad juridisk terminologi: sexuellt ofredande. I advokatsamspel kallades det bagatell, fast jag tycker att den typen av bagateller i mitt liv ska inte få plats. Då bestämde jag själv att ta ansvar för att kunna se varför jag gick över den så kallade, enligt socialtjänstemannaterminologin, ”sexuellt överskridande gränsen.” Fast händelsen var spontan och fast man i vissa andra länder skulle ha tyckt att det inte var så mycket att bry sig om, gjorde mig ändå detta starkt medveten om det ansvar man bär som vuxen… Därför flertalet månaders samtal med psykolog och genom jorden runt, syn med andra ögon. Asgamarnas släktingar, kråkorna, såg de erotiska bilderna jag skulle måla som gällde mitt ”fall” som vit brevduva och domen blev mild. De ekonomiska konsekvenserna bär jag fortfarande. Under den tiden var jag borgenär i ett vaktbolag där en av kompanjonerna begick ett lätt bedrägeri... som kostade oss 300.000 i skuld. Efter ett års sheriffjakt fick jag reda på att han gömde sig i Tyskland med sin ”älskade” kompanjon. Från enskild firma på tre medlemmar blev det aldrig ett aktiebolag. Skulderna beräknades bli täckta inom ett år och att anställa ytterligare två blev aldrig av, trots mina extrema försök att starta nytt bolag för att rädda det hela. Bolag i konkurs… banken ville ha sitt och jag förlorade mitt genom att överföra mitt hus till den heliga Maria som sedan, som den oheliga, tog allt men inget gav.

Jag tänker nu ge till er medföljare en ny upplevelse så ni kan vara med att bilda ordet och inte enbart beskriva bilden. Jag skänkte henne en himmelsgåta: den första stjärnan * var min godhet. ** var att hon inte vågade köra bilen och fick ta körkort och en himmelskärra för spatserturer. *** var att hon kunde övervinna hundrädslan. **** bara på halva vägen och det gällde polisskräck (en djup auktoritär skräck som är starkt rotad och rutad i människor). ***** och den största som jag räknar som egen känslomässig förlust, det var att jag skänkte henne min barndomsdröm (ett hus på landet, bilden som det går att uppleva i klarhet för dig som följer mig i detta äventyr är att se min första oljemålning gjord 1958. Jag var nio år gammal och detta blev min första penningupplevelse som bildmålare. ****** och den viktigaste för henne var att när vi skiljde oss sa hon till mig: ”Jag är inte som du som går från den ena till den andra… ” Det var faktiskt hon som en och en halv månad efter vår skilsmässa redan hade öppnat drömslottsdörren till en främmande och då bröts hennes psykologiska blockering sönder och den största gåvan blev född genom ett mångårigt efterlängtat barn. Tack för mig… riddaren drar vidare.

Fast utnyttjande och orättvisa var kristallklart och det kändes som spetsiga kristaller, smälte Freja samman med Eros och ”Bro” blev en lång bro upp till Gävles bergstopp Anders… I Andersberg i Gävle brann Olympiens kärlekseld för alla medlemmar i den nya familjen, som senare resulterade i giftemål.

Bland missförstånden, bland bedragande känslor alla mot alla, skvaller blir i mittpunkten för hat och kärlek i den ofullkomliga hämnden, började det dåna i gudarnas himmel.

 

ANDersBERG (i Gävle)

Det var 1990 som blev the Big bang boom-bon-bon i Andersberg i Gävle på Vinddraget 11... Jag och Åsa och hennes två döttrar bodde tillsammans till dess att den första fjädern föll och hönan blev naken och bocken blev synlig... (HJÄLP! ... vi skrattar ihjäl oss. Paus.)

 

Den första fjädern hade ett namn: SKVALLER.

Ur polisanmälan 1996...

SOM I EN FRAMTIDSVISION tar vi oss till 1996 ”Back to the future (Tillbaka till framtiden)”

 

TILLBAKA TILL 1990.

Jag vill ta en seriös blick på konsekvenserna av skvaller för alla Ansvariga medborgare och Medmänniskor.

Utanför alla ideologiska syner som styr mig skulle jag vilja säga att skvaller borde vara hårt straffbart därför att konsekvenserna kan bli väldigt stora för dem som är utsatta och kan till och med orsaka självmord.

Jag tycker att en ansvarig medborgare skulle ha, levande framför sig, det som vi kallar respekt för sina medmänniskor, vara medveten om och stå för konsekvenserna av vad skvaller kan åstadkomma. Jag tror inte att det finns en människa som är fri från fel och brister och det jag vill säga är att det som tillsynes är en bagatell (skvaller, förolämpning, mobbing mm.) kan medfölja den värsta konsekvensen, ”självmord (under olika bilder i vårt fysiskt brutna eller psykologiska liv på jorden)”. Man kan tycka att bilkörning i berusat tillstånd kan vara bagatellartat, ursäktligt och inte många är oskyldiga till det, inte ens de som ”dömer” oss (poliser, domare, föräldrar, Svensson som fördömer m.fl.) Jag tog här upp ett konkret exempel och för första gången. Hur dogmatiskt och opportunistiskt vårt samhälle kan vara uppbyggt och då långt ifrån sanningen, som strävar efter rättvisan och som gör Staten till en utopi: till exempel alltså, man räknar mera skadligt och allvarligt i Svenssonsyn och tankar och i en del jordiska procedurer det som vi kallar ”skambrott” och dömer en fotografering av en naken minderårig i konstsyfte allvarligare än att köra bil berusad, där man kan döda faktiskt och praktiskt, psykologiskt som fysiskt en minderårig - vuxen - eller äldre - medmänniska.

Den heliga Maria Svanberg berättade för sin far Rolf om min dom 1989 och i sin flög svanen på berget till ljung på beck… och spred sin skit på Olle. Beck blev ännu mörkare i synen och började få ordentlig knip i magen och så kom det sig, i sin tur och otur, att han tog smittan på allvar och ”sket nästan ihjäl på sig.” Djursekretet var mörkare än bläckfisken själv och pytonlukten spred sig över Anders och berg. Om läsaren klarar av att analysera skiten (meningen) förstår man att det återigen handlar om den citerade eviga åttan.

För den nybildade familjen gick livet vidare... Nya bekantskaper, nya kompisar och kanske tom nya älskare. Apropå älskare eller svartsjuka, eller vilken teater det handlar om, var vi på Sollentuna konstmässa när min blick automatiskt följde två venusben. Då plötsligt kände jag en smäll i mitt ansikte, ”Paff”! Jo, det var en örfil som Åsa gav mig med påpekande om de två venusbenen. Ja visst, då såg jag att benen blev en tjusig blondin som graciöst knallade bakom oss iklädd i en, som man brukar säga, ”kärleksfärgad” röd klänning. Tro det eller ej men orättvisor, fast de kan vara små, glömmer jag inte. Jag hade inte en tanke på att det kunde vara en kärleksgudinna. Blond eller brunett hade jag troligen inte ens lagt märke till och om jag tittade bakom oss så var det faktiskt för att ...barnen gick efter oss och jag som far gjorde min plikt. Nu när jag tänker på händelsen, synd att jag inte tittade på tjejen och gladde mig åt de vackra levande skulpturerna… de bästa som Moder och Fader Natur har gjort!

I vår trygga  hyreslägenhet i Andersberg - Gävle, Vinddraget 11, öppnade vi dörren för alla och inte minst för den biologiske fadern till Hillevi och Johanna (Monsieurs - får med blandat blod från Israel Abrahamsson och Anders från walloni). Det värsta av allt, min respekt för ”rätt” och släkt var alltid och är fortfarande högtidlig och helt klart var att ... dörren var öppen för stora och farliga varg - hundgapet Olle Ljunbbeck, morfar till de två brunögda pärlorna, Johanna ett och ett halvt år och Hillevi tre år. Mat var serverad för en och kaffe för en annan. Fina ord och förhandlingsvilja för god samhörighet ”FÖR ALLA” var för mig och min sambo enkelt och ”helt klart” att följa.

Tillåter mig säga, när jag tänker på relationerna Hund - ägare, att medan jag husse och min mycket omtyckta och respekterade hund P.H. Champ, alias Taj, jobbade och vaktade tillsammans för att tjäna vårt levebröd och fick för det en lagom månadslön, började faran att borra sig in i vår nybildade familj. Olle Kukbeck (ursäkta stavfelet) Ljngbeck, spydde bakom kulisserna (våra ryggar) av den konstiga födan han blivit matad med: ”Skvaller.”

Åsa blev rädd av hotelserna och … vi tvingades bli… smartare och jag hyrde då en annan lägenhet i dragets vind fyra. Uppifrån fjärde våningen var det lättare att se faran närma sig.

Det blev en ateljé och konstgalleri med efterföljande konstutställningar för mig och för andra.

Jag måste faktiskt påpeka att jag inte tillät vårt förhållande smälta så lätt. Trodde på en fast säker kärleksrelation. Han var så välkommen Olle, att hälsa på mig i skogen för att prata vidare... klarspråk. Det blev aldrig av och i stället stacks kniven djupare och djupare i våra ryggar, det blev flera hugg av den fint dubbelslipade, mördande svärfars tunga...

Andersberg Vinddraget 4 blev en bostadtäckmantel och vidare en konstateljé till glädje för såväl konstnären som för konstintresserade.

Jag måste här nämna en av mina elever som följde mig i många år. Redan under Brysseltiden träffade jag henne för första gången och mötet som blev helt ”naturligt” i ett spännande till - STÅND: Jag var naken i badrummet under en härlig dusch när dörren öppnades och en brunett kom in och frågade, frågade och frågade… och tittade, tittade och tittade. Jo det var så att den tiden i Bryssel levde jag i familjekollektiv där jag upplevde själv och analyserade familjekoncept (kärnfamilj och kollektiv mm. i sina olika former) i funktion med ett eventuellt anarkistiskt samhälle. Hon hette Annie Louvet mamma till två söta flickor, barn som hon förlorade i vårdnadsstrid med de italienska storhuvudmakthavarna där pengar driver ”rätten.” Hon var min privatelev i många år och kom speciellt från Paris till Sverige för att fortsätta sina konstkunskapsupplevelser. Då blev draget i vinden 4 som 11 och hon dedicerade utställningen till sin maestro (mästare och lärre). Hennes israeliske nye man kunde vara med och dela hennes framgång.

Hundar – skvaller – svärmorstunga - kärring som skvaller - Olle & Company, gav oss inga fler andningstillstånd. Syrebristen blev påtaglig och båten började sjunka: i ungdomsverksamheten där jag medverkade började ungdomarna försvinna så småningom och becklukten kändes snart överallt. Självförsvarsgruppen på 60 - talet minskade till 3-talet, videofilminspelningen höll sig så länge det gick, jag stod ut med all smuts omkring mig till dess att jag och de mest aktiva ungdomarna renoverade hela Andersbergs ungdomsgård. Vi målade tillsammans en stor väggmålning. För dem blev det en resa till det nyfriade Estland och för mig och familjen en emigration till Skutskär.

 

ETT SKJUT I EN KÄR i Skutskär. Mot alla vindar.

Skutskär blev det första kulturella steget där jag och den bussiga Åsa ”mot alla vindar” grundade GAM Moderna Pedagogiska konstmuseum för Bild och Form.

Den gamla skolbyggnaden i Jungstil från 1910, Medora skola, som överläts från myndigheter till privatägo, fick sin jungfruupplevelse när jag hyrde hela nedre våningen. Skolmatsalen skulle med sin moderna ventilationsapparat och storlek, redan vid första anblicken, bli bra för museum. En liten hall blev konstgalleri för seriösa konstnärer... kanske typ Bror-Eriks... kärlekstroll. Köket passade fint, tillräckligt för samtliga och den stora korridoren var formad så att den lämpade sig bra som lokal för galleri och hantverk. Kaffehörnan hade sin plats och privat konstnärsateljé likaså. Den halva första våningen var som ett slott i ruiner där prins och prinsessa och deras familj jagade elaka riddare, försvarade sig till sista blodsdroppen. Fast prinsessan med sina två små döttrar för ett tag tvingades ha sin egen lägenhet, långt ifrån slottet, gick striden vidare. Den konstiga elakheten, formad av socialdemokratisk syn på livet, numera pensionerade ex-chefen och missionären av statlig vision... Lantmäteriverket, bourgeois... nybonde – bonde -fastbunden - svärfar fortsatte förföljelsen, galenskap. HAN elaken - Olle fick på oss statens hemliga polis, som fick på nosen, Sociala. The Big Bang började. Hillevi kronprinsessan, Johanna första pärlan, Åsa drottning och bara jag, var i galleriet när en dörr i konstmuseet övergränsades av (inquisitionshand) två sociala tjänstemän (ofta man och kvinna). Där satt vi och förhördes… snällt, men förhördes.

Vårt kulturliv fortsatte och folk började vänja sig vid att vi fanns. Buss med ett 70-tal italienska besökare dök upp medan vi – och - andra dök ner.

Goda människor finns på jorden. En av dem, som många andra invandrare, har gett mycket till svenska samhället och kommer att fortsätta ge till dess att svartkappan med lie, dödskallen, kommer och hälsar på honom. Han är den som jag kallar en levande filosof. En anarkistisk bror som kommer att ge också efter sin död. Namnet är… Dante Alighieri eller... Giacomo Oreglia. Det var sistnämnde som skrev om ”sin” Dante. Om ”Dante anarken och hans sex mästare” 1993, utan att glömma i samma riktning ”Tommaso Campanella” 1984. Giacomo presenterade sig under ackompanjemang av lokala musikskolan och mer än så blev det.

Det är värt att nämna mitt konstskolarförslag som var inriktat på arbetslösa (se typ den nuvarande Lätting i Gävle 1997) fast mera självständigt. Kontakt med arbetsförmedlingen var på gång men marknadsstödsfonden hade redan smittats av den internationella ekonomiska krisen och gropen i fonden var redan synlig (eller?)… Konstdebatter drogs igång där jag slogs, förgäves (?)… Mitt budskap var enkelt och tydligt i bildkonstnärers fråga som yrke, att man är ingen bildkonstnär i måleri om man inte målar en allmänt förståelig bild och att lite färg på en duk kan alla åstadkomma. Men, man är inte bildkonstnär för det och alla kan ha fantasi, men man är inte bildkonstnär för det och man kan inte vara det utan hantverksbits kunskap som påverkar marknadsprisfrågan och överhuvudtaget priset för en så kallad abstrakt ”bild - Bildt.” Vårt försök drog med sig andra små företags försök...

Sakta men säkert spred sig ”cancern” djupare… En dag blev tröttheten av alla trakasserier, från hypokrisier till telefonterror och kärlek i små suckar, för mycket att stå ut med. Anders som var biologisk far till Hillevi och Johanna var redan besatt av häxjakten och styrd av Satans Olle. Slumpen eller lumpen, gjorde så att vi (Kungen Tor och Drottningen Åsa) bestämde oss för att gifta oss. Det blev så att pedofilen (!) (så kallade Olle Liungbeck sin egen svärson)... tog svärfars efternamn! Ve och fasa! Detta för att i den ”soldatfamiljen (O. Ljungbeck anor)” skulle inte finnas... pedofiler. Mama mia! Santa Maria! Vilken smuts man kan dra på sig. Och när soldaten fick reda på att ”Prinsen” blev en total medlem i soldatfamiljen och tog det namnet dessutom, då blev han HAN, elaken – Olle - lillaleksakssoldaten, konstigt nog... R A S A N D E ... Stackars gubbe, gullig Pedo - stämpel på… SIG!  

Den kristallklara kärlek som skyddade ”Familjen” gjorde att jag och min fru bestämde oss för att patentera ett eget efternamn och likaså, för lumpen eller slumpen, ta avstånd ifrån alla. STOREBROR NORGE väntade på oss, det var år 1993. Detta blev också en av våra största ekonomiska förluster, som inte ens går att uppskatta. Genom att ge bort företagslagrets råvaror och färdiga UNIKA konstnärstillverkade ”essence d’amour, amour pour l’art (genomskinlig kärlek, kärlek för konst),” allt det som jag lagt ner på museet, framtida investeringar och kultur, femton års arbete, hopp för arbetslösa... allt förgäves. Men vi, vi hade OSS, Hon – Jag - Barnen - Familjen, pengar struntade vi i, alla kunde vi ju ändå leva på kärlek - vatten och luft eller bara på norskt bröd. Vår KGB-300 eller bara CKG-300, Merca 308 bensinare, vägvisade oss till fria bergens land. Precis som det var för gubben Vasa, fast förföljarna nu hade inte samma goda åsikter som då, som tur var för ”vår” gamla Vasa.

 

SVÄRDet i TORPet (Svärdet i stenen)

Svärdtorp (Mitt hem är min borg och svärdet familjebeskyddaren).

Med ett svärd i handen och ett torp bakom ryggen ”gåsade, gosade och gasade vi (Semla… ursäkta! Selma Lagerlöf)” rakt mot familjeäventyr. När vi levde i vårt kära Sverige var Åsa inte den kryaste vad gällde självförtroende, men, jag var där och… lyssnade på hennes behov och gav... Fast nu kan jag säga att hon blev aldrig den duktigaste, som hon trodde att hon skulle bli, på att skriva dikter och jag döpte henne med hennes godkännande till ”òsa” (ett italienskt adjektiv som betyder våga) som ju lät nästan som Åsa på svenska, en lyckoträff.

Vi bosatte oss i Sande i Vestfold, sex mil söder om Oslo. En villa uppe på ”toppen”, där vi kunde se ”dalen” med sin ”flod” av ”sötvatten” som ”doppar” och ”smälter” och ”föder” om igen i ”salthavets” oerhördhet. Åsa fick ett arbete på dagis och jag målade femton kopior av klassiker för att betala långvarig hyra för en stor ateljé i fabriken som tillhörde samma ägare som villan, där vi fåglar trodde att vi skulle bosätta oss. En tid senare var vi i Sverige på tingsrätten för det som vi kallade interimistiskt beslut om vårdnaden av barnen. Med en ”Cavalin (liten häst på venetiansk dialekt)” red vi hela familjen med den nykomna Adriana, från biologisk moder Svea in i vår adoptiv - ”Madre” Norge, med högst upp flaggande interimistiskt beslut om att barnen Johanna och Hillevi, från före detta äktenskap, skulle fortsätta bo hos oss. Fast juridiskt (konstigt nog)… bara hos mor… och jag då… (?)… var inte jag där, med hela det dagliga ansvaret för dessa barn?

ADRIANA - LINDIS födelse.

Vår dotter föddes under en sorts flykt, en stressavkoppling bort från den fortsatt galne morfar - svär (FAR?) som aldrig fick nog av giftet. Lilla dottern föddes i Wiltz fast vi kämpade i vår KGB-hemliga säkerhet... på en grön topp, Monshausen, 450 meter över havet och egentligen, den ”upplevelsen” önskade vi hade fötts i den gamla korp - och munkturistbyn Claerveaux. Pappa Tor var helt klar med förlossningen, han JAG? Kände sig som en androgyn, en del var jag med att föda och den andra delen hade i en hand det moderna ”vapnet” som kan ”fånga” den levande rörelsen, videokameran och i den andra handen Tors hammare för att försvara livets mysterium. Blod till sitt eget blod, andning till sin egen andning, smärta - förintelse som livsprincip och födelse, OBESKRIVLIG upplevelse. Jag är FAR hon är MOR och du vår DOTTER Lindis Adriana , du är den efterlängtade och välkomna. VI var en FAMILJ, en genetisk familj...

Fadern din var dagen efter för att folkbokföra dig ”lilla luxembourgeoise för några dagar.” Stolt helt klart. Glatt och livat i solens sken. Jag – han – Han - jag var stolt över ER, över dig och mor din som gjorde det. Det tog inte ens två timmar och du reste från det osynliga mysteriet till vår värld. Livet döpte dig med ett Vikinga - och ett latinskt  namn… Oj! Nu fick jag en blixtkänsla av att vi, hela före detta familjen, nu är tillsammans och du min lilla sover i ditt rum och din mamma i sitt… var vi nu är någonstans? I Italien (latins moder), här hemma i vårt fantastiska Sverige...? eller!?

Det var troligen bara en vaken dröm, en blixt - Tors dröm, för det är sent och jag börjar bli trött. Klockan är 01.13-(14)... inte så sent egentligen… Eller… du drömmer min lilla och vi kommunicerar genom… blixten? Det är bara en dröm i drömmen min lilla. I mina nätters gåtor mitt hjärta gråter vilset och jag vill inte skriva mer, men jag måste gå vidare för din skull. Ja då, du blev kallad Adriana som min lillasyster. Adriano, romare känd kejsare som lät bygga staden Adria, porten till Svarta havet. Detta för att du ska komma ihåg att du har latinskt rött – blått - svart blod i dig och inte bara utseendemässigt blont – guld - gult vikingablod. Du är ett exempel av anarkistiskt tankesätt, om jag så vågar vara auktoritär och prata som om det var du som säger så och utan din tillåtelse och förståelse. Jag vill mena, dotter min och älskade, att med all respekt för ”rena ariska rasen” eller vad det kan vara, är du faktiskt ett exempel på, eller fakta av, den nutid där olika riksgränser öppnar sig och fångas i ett större, mer förtryckt eller mer fritt stort land, EU mm. Du är en av pionjärerna eller skapelserna och som inte alla kan vara är du en utvald (?) för vad? För en utveckling, framtida mänsklighet, eller? Jag vet bara att jag och din mor ÄR glada över att DU-FINNS punkt och slut. Lindis, en mild valkyria med norsk accent och var superstolt över det. Nu räcker det med prat... PRAT? Skriva om dig, du är fortfarande ganska liten och… du får din lilla plats som är anpassad för dig eller hur? Hoppas du har glädje av det och att du trivs med dessa faderskänslor och kärlek, som en droppe i havet.

Tre dagar senare bodde vi alla i vår buss i skogen…

Under den semestertiden blev vi anmälda för barnkidnappning av elaka Olle och nonchalerande far Anders.

 

NORGE

Norge var och ÄR fantastiskt och jag ska säga att ”Jeg elsker deg... Elsker elsker dette lanne… ”Och du är större än du ser ut. År 1993, ett litet land med europeisk accent, dyrt att leva i till min förvåning och utan att överdriva, tjugo år efter den svenska politiska utvecklingen. Mer konservativ på den positiva sidan, som jag ser ur kulturtradition, med en ”snål” ekonomi - och socialpolitik... fast möjligheterna var redan då tydligt större och, som jag sa i mitt farväl, är norrmännen de framtida shejkerna (nu 1997, blev det en del av sanningen).

Den galne… inte den galne Gunnar som säljer billiga prylar i Sverige, men den galne Olle som sålde billiga attrapper till svenska och norska myndigheter, fortsatte bedrägerierna. Medan vi var på semester i Italien med vårt nyfödda barn Lindis Adriana, besökte Olle personalen på Åsas arbetsplats, var hos norska myndigheter mm. Så när vi kom hem fick vi ett nytt obehagligt besök av statens långa arm ”det norska sociala” (kort sagt, andra färger men… samma ansikte).” Så det blev precis samma livsmönster som tidigare, hemma i Andersberg i Gävle. Galenskapen gick vidare med sin häxjakt. Vi förlorade en massa kompisar, folk tittade snett på oss, på jobbet var det omöjligt för min fru, hos Sande konstförening förlorade jag förtroendet. Konstförsäljning hade ingen framtid fast jag hade en försäljningsplats på den gamla hantverksdelen av prästgården och jag vill påminna här om den blå keramikern med australienskt hjärta och svenska (?) Monika. Samt inte minst den rent norska, mer än så går det inte att vara, den vävande Vigdis.

Några konstutställningar på GAM galleri och nystartat försök till ett nytt konstmuseum och vidare till en eventuell konstskola blev inte ens att tänka på, fast ”Vettern eller vecktaren” den lokala tidningen, stödde oss i högsta grad. Med irländsk accent och i, det mer försiktiga, Sande - bladet, var det ett liv som en ny sjunkande båt. Jag undervisade med en brevkurs i affreskomåleri (muralmålning) på statsakademien i Oslo och väntade svar från andra konstskolor för vidare undervisningstillfällen.

Incestman från sociala blev inkopplad på scenen, som i Sverige, men helt klart lades det hela ner. Förstod de att de blivit lurade? Att det handlade om förföljelse? Att det inte var någon fara för barnen att ha en FAR som jag och som uppfostrade och skyddade alla tre ungarna i flocken, utan någon skillnad på om de var biologiska eller ej... vi ä r flockdjur eller hur… !… (?)

Domen från -89 förföljde mig precis som i en mardröm, där ett skriftligt ord, svart på vitt, kunde förvandlas till ... till en levande varelse. Ett fantasimonster som red och vred… på galne Olle och alla hans vansinniga påhittade monstruositeter: från en fjäder till en Gävlebock.

Nej, det är sant att om det kan vara ett ”faktum” som går över den så kallade gränsen, då förstår och begriper man att det inte spelar någon roll vart man åker, när man är förföljd av en galen. Att Galen har vingar och inga gränser… Flyga tills dess att man så klart möter en duktig jägare. Vi ville i början sätta några mänskliga gränsavstånd ifrån förföljelsen och då var det dags att tänka på… längre avstånd.

Nu kommer jag ihåg att när det var dags att lämna Sverige, skrev jag stora protestplakat och hängde runt vår fyra meter långa Merca, med innehåll typ: ”Expersonalchef nypensionerad från Lantmäteriverket tvingar sin dotter, en svensk familj, att lämna landet.” Parkerade bussen utanför hans gamla arbetsplats och då hände sig det att de två saker som rör sig under näsan och som heter läppar, började röra sig tusen gånger hastigare, från alla och på alla håll... hi, hi, hi och hi! Ett litet sadistiskt skratt är tillåtet här, fast jag tror faktiskt inte att jag njöt av det… då. Jag är inte sån och inte heller nu känner jag för det, men skriva… det är tillåtet och det kändes och känns rätt gjort.

 

MASSIMO – ANTONIO - GEIR födelse

Sande i Vestfold en solig dag, som det ofta var i det området. Det var varmt i huset...

Åsa gick direkt och igen på en tredje smäll. Det var dags att gå vidare med hoppet att... längre gränser skulle tillåta oss leva ett liv, ett familjeliv, i harmoni som vi brukade. Gränser över havet... En del av Atelieer GAM - produkterna för konstnärer såldes. 140 stycken tavlor, en bit 240 år gammal lind från prästgården som blev en sk skulptur (med modern teknik) under motorsåg som jag styrde hit och dit....den artistiska konstruktionen blev faktisktiskt lyckad. 122x86, tung som bly, blev såld för några kronor till en lycklig köpare, Kung Rödskägg… Ekonomisk förlust en gång till... ovärderligt... ”Dödsboet:” Handmålade möbler i furu och signerade GAM, konst, konstlager, böcker, supervideoapparat med lika super TV och super videokamera mm. 120-150 000 kronor att summera, tillsammans med tidigare svenska förluster från första ”dödsboet”....

Angående konstnärs GAM kunskap och nytta för DIG se följande länk: https://vi-pr.com/gam_arbetsbok.htm

Jag sågade ner vår rosa handmålade säng och byggde vidare i Mercan. Gröna dyrbara gardiner utgjorde skön och vacker dekor till våra sex sovplatser, hela inredningen, inklusive köket. Från Sverige: den originella pistagegröna, garnerade bussen. När vi kom hem från första resan i Italien, var bussen militärkamouflage- målad och kostade oss en gränskontroll, vid alla riksgränser. (De verkade tro att vi var flummare, små knarksmugglare, fast när de tittat närmare på oss släppte de alltid iväg oss.) För att gå vidare och föda en gång till, blev vår Merca mer imponerande i färgen, svart - och silvermålad i sista minuten, med… flaskspray. Den har fortfarande, 1997, samma färger… stackars den.

Det var din tur, min vilde, att komma till jorden och du skulle heta Geir. En asagud som är starkare än alla andra i Valhalla, efter Tor, din far. Ett tilltalsnamn i Norges ÄRA. Din mor valde det, så skulle det vara (vi var alltid överens vi), precis som din storasyster skulle tilltalas Adriana, som jag sa att det skulle vara och så var det… eller hur det var... Antonio är din farfars far och Massimo, du vet redan vårt familjenamn, som härstammar från den gröna halvön (snart öken) Italien, som jag kallar ”Medelhavets europeiska konstdrottning.” Jag önskade att du skulle ha din fars konstnärsinitialer: Gian Antonio Massimo, GAM och med G skulle vi inte glömma din farfars - fars far, Giovanni (alltid ung) och som förkortas till Gian. Så var vi alla där hos dig för att markera vår styrka, vårt skydd, vårt hopp att ditt hopp i livet kan förverkligas utan så mycket lidande, jodå Geir vår styrka, vi var där alla och inte minst idag, för alltid och till dess att döden skiljer oss åt. Meningens avslutning brukar man säga när två människor gifter sig och det verkar vara så att allt, tillhörande det materiella livet på jorden, känns starkare när vi är medvetna om att ett barn är en del av skapelsen, av oss själva, som ”mänsklighetens förlängda arm.” Denne Ego, denne Narciso, denne JAAAAG! Vi är alla (?) besatta. Din mamma, med sin vackert stora mage, hon var imponerande, minst sagt och den kvinnligaste i världen. Jag älskade henne ”över - alla - över - allt- framför - allt - mera - än - jag - älskade - mig - själv.” Fel ända att gå i livet (?).

Vi åkte och åkte med vår alltid sjungande och glada familj ut i det okända-kända. Fast i hjärtat mitt var dörren till återkomst i Norge realitet, liksom din mors ”tjat” som man brukar säga, men som för mig var bara en önskan att uppfylla för den man älskar, om att resa till Italien så fort det var möjligt. En lång och fin berättelse skulle jag skriva om denna resa till din födelse, precis som det skulle vara rätt för din syster att skriva om hennes födelse. Kanske jag hinner, kanske...

Vår Merca KGB, numera funktionell som husbil, förvandlade sig till Tors kärra med sin bock (jag målade en tavla om det, faktiskt) och just så förvandlade sig din mors mage. I hela DITT universum, var vi på väg till Grand Duche de Luxembourg och sedan vidare till Nancy, men först blev det Bryssel i Belgien, hos bröderna - ana. Där fixade vi en träff med… Babar (den lilla elefanten mitt i livets konflikt). Ile de L´hiron, kallad den lysande ön och där, med spade i handen, lade vi grunden till sko - skolprojektet ”Bounaventure.” Vidare till S. Giron i södra Frankrike i OCCITANIEN, vid foten av bergskedjan Ardennerna, nära spanska gränsen - fast Occitaniens kämpar accepterar inte franska och inte heller spanska gränsinvasioner. Vi var hos Gerard, anarkistisk bror och revolutionär i två världar, precis som Garibaldi i Italien. Han kämpade som revolutionär för Sydamerika, som Gerard för FMNL i El Salvador, fast då började bröderna Zapatister i Mexico höra av sig… Min kära, vi var inte längre utrustade så fint för födelse som vi var för Adriana Lindis, vi hade nu bara en kamera, men det gick bra du fastnade ändå min lilla gubbe! Jag såg din moderkaka följa dig ut och du kom till oss efter nästan sexton timmars smärta för mamma din. Välkommen Vår!

Nu blir jag realist och jag måste gå vidare annars blir den här boken en ”förstorelse” för de flesta huvuden. Nu kommer jag inte ihåg om jag skrev bättre för dig än för din lilla storasyster eller vice versa, men jag måste faktiskt, måste bara gå vidare och ni är alla med.

Glada och svettiga hoppade vi i franska medelhavet och ofta valde vi sandstranden i Perpignon till Hillevi och Johanna som till allas stora glädje. Nu tänker jag, att för mina två adoptiva -uppfostrade barn Johi (Johanna) och Lilli (Hillevi) skulle jag skriva en hel spännande bok om vår långa gemensamma livsupplevelse. Jag älskar er (tycker om er) precis som förr och nu år 1997, mina barn...

Så blev det Italien, moderjorden - jordemodern som en stövel i Medelhavet. Venus. I Italien mitt i prick som en spik utan sprit i sommar! Mama mia! Aiuto (hjälp)! Vad det var varmt.

På Sicksackvägen 14 i Gävle, vilar jag nu en liten stund för att få krafterna tillbaka och kunna gå vidare med boken. Värmer mig under minkpäls medan jag lyssnar till den främste av kompositörer av gitarrmusik Mauro Giuliani 17-1800-talet. Då hör jag Marcelas röst och hennes moders hasande och korta steg. Snart kommer jag att laga mat åt George, Solvig, lille Marco (kanske han får välling). Klockan 13 (!) ska det bli en internationell stund med kyckling, soppa och pasta med ”pesto alla genovese.” Sverige möter Portugal, Frankrike, Italien, El Salvador (centralamerika), Tyskland och mitt norska hjärta.

Sarah, tack för lånet av denna givande musik, precis som musik kan vara livet och språk utan gränser för själ och kropp.

TRAAJAT (min födelseby)

Al mio ritorno a Travagliato (vid min återkomst till Travagliato), den dikt som jag skrev under min långa, påtvingade semester bakom galler i Italien, kommer jag aldrig mer att läsa. Sanningen var där.

Tack Åsa i förväg eller i förlorad tid, för att du med ditt tjat tog mig tillbaka till rötterna och upplevelsen var och är naturligtvis, obeskrivlig, i den här lilla boktexten.

Travagliato, som på italienska betyder olika saker, att man har förlorat moralen och byn utanför allfarvägen. Efter sista världskriget var byn känd för gangsters och tjuvar som blandade sig med ärliga (?) familjer (jag tänker nu på Sicilien, som jämförelse), alla vet men ingen är med, alla är med men ingen vet.

Pengar rullade in där, mer än i andra byar. Från grottmänniska till husbyggare på vattnet under en tid när Po’s stora slätt sträckte sig från italienska Alperna, till italienska bergskedjan Appenninerna. Trupper, tyska, franska, spanska, galler, hunner, vandaler, barbarer, uppehöll sig i den latinska byn. Byn har ett eget språk som av ”maktintresse” på ett förnedrande sätt kallas dialekt. ”Utan att förringa det riksspråk eller det världsspråk som är engelska, franska, kinesiska eller esperanto, kan jag ändå tycka att lokalspråk, som kallas dialekt är den enda talkommunikationsväg som man måste bevara, även skriftligt så långt det går, för att kunna behålla identiteten till lokalbefolkningen och individen.”

Travagliato,Trajat,Traajat, Traiat. Vi är många som kämpar för det förnedrade kommun - landet Travagliatese (från-för byn Travagliato). 12 000 invånare mitt i varm öken och tropisk hetta. Hög majs växer, liksom vete och annan intensiv jordbruksproduktion. Med sin industri, lätt som tung, en blicks väg till Gardasjön och Isoesjön, en fot från alperna nära Schweiz och Österrikes gränser, ville Lombardia bli och blev, geografiskt regionalt brännmärke. Lombardia är den rikaste delen av Italien. Italien består av 70 miljoner invånare.

En fråga som kommer ofta: ”Varför lämnade du Italien?” Svar: ”För att jag inte tycker om våld och korruption. Jag har inget hopp och väntar mig ingen ändring av italiensk statspolitik.”

Det råder i mig en oklar fråga gällande ”identitet”: Är människan i in natur bofast eller nomad eller båda delarna? För att hela jag ska vara i balans med identitetsfrågan, ska jag åka tillbaka då och då för att ladda min identitet, eller kan jag vara utan laddning och ändå ha min inre identitet? Jag vet bara att när jag var i Traajat 1974, fick jag tillbaka en obeskrivlig känsla… efter omkring tjugo år.

Trygghetskänsla, skolkompisar, släktingar, familjen, arbete, konst, värme, uppskattning, politiskt medvetande, med mera med mera, förstärkte mitt tålamod och min tro till ett ickevåldssätt att skydda min familj från de mångåriga Olle - trakasserierna. Den tiden i min födelseby, med familjen, var faktiskt en positiv upplevelse. Jag kommer att tänka på indisk meditation, Guru, så långt deras tankesätt sträcker sig i ickevåldsfrågor där man identifierar sig med träd eller vegetabilisk ande: ta bara den näring du behöver, så lite som möjligt, bara så det räcker att andas, att se och inte tänka... mental vila som i Zenmeditation. Undvik konflikter som att själv bli stagnerande, liten, neutral, totala ickevåldstankar, förnedrande. Förnedrande men ändå styrka i att vara, mota Olle i grinden ... Men när Olle ändå överskrider grindgränsen visar sig människans pluralistiska beteende och då hamnar vi med vår ”TRO” i den upprepade eviga åttan, nihilismen, livets princip… och jag.

 

DEN NORRLÄNDSKA DIKTAREN ÒSA.

Livet gick vidare. En fin kulturupplevelse för Åsa, ett möte med diktare från hela Lombardia, Veneto, Emiglia Romagna. Poesin var skriven på olika dialekter och arranemanget var organiserat av den stora huvudstaden Brescia (13 kilometer ifrån Travagliato) med centralanimatör Michela och gruppen ”I pitoti.” Vi delade god mat med goda ord som skänkte djup i våra själar, dialektala språk i först hand, italienska för dem som inte kunde dialekt och svenska språket fanns med. Åsa var i de stunderna inte bara mor, älskarinna utan också DIKTARE, i sin norrländska dräkt. Hon var en höjdpunkt för de dryga 300 deltagarna i den typiskt italienska restaurangen mitt på det mest moderna Brescia. Vår familj var där och i universums centrum var vårt lilla nyfödda barn Geir.

 

HEMLIGA OCH HELIGA BROR.

På blixtvisit hos anarkistisk grupp i Brescia och träffade en ideologisk bror och därpå var det redan dags för en konstutställnigsförberedelse i gamla stan. Det är värt att nämna en äldre bror i den anarkistiska filosofiska tron, för det är en lång historia som för mig började vid sexton års ålder och inte förrän år 1994 kunde jag träffa honom personligen och lämna tillbaka ett brev som bevisade vem jag var mm. Angelo Guerrini (den kämpande ängeln) författare inom anarkistisk filosofi och grundare av en anarkistisk tidsskrift ”Il seme anarchico (det anarkistiska fröet)”.

 

BILDKONSTNÄR FÖRFATTARE MAN OCH FAR.

Under den korta tiden i Traajat introducerades jag och min familj i höga kulturella (om så kan uttryckas... höga...) kretsar. En separat konstutställning i kommunala hallen där man brukar ha kulturella och politiska aktiviteter. Ett vykort, ”Hyllning till Norge” extra nordisk krydda, stora målningar i gamla och unika tekniker som till exempel puts på duk, tempera, oljor, blandad teknik, affresker, al secco, strappo mm. En visning och ett konstföredrag ledda av de mest berömda poeterna från nämnda I pitoti, en känd trubadur mf. gjorde gott intryck och detta var min present till mitt Traajat (mitt = possesiv känsla). Traajat svarade med fler än 500 besökare, efter min långa resa i det okända. Konstförsäljningen blev bra och Dionisio var den förste att glädja oss med ett stort inköp. Ivana var också där och förevigade oss med sin professionella kamera. Tio procent av försäljningsintäkterna gick till humanitär hjälp och den gången var det ungdomshandikappcentrum i byn som stod på tur. Vi tackade varandra och vi kramade varandra alla som var kvar.

I Travagliato fick jag gloria igen från dem, i den okända långa semestertiden, bakom galler… som inte glömt och heller aldrig kommer att glömma att jag befriade dem. En Konstbok var också färdigöversatt från svenska till italienska ”GAM skola i målarteknik.”

Nu väntar den här på att bli översatt igen till modersspråket svenska. Den föddes på franska via Belgien och Luxembourg och landade i Stockholm 1983 hos Bonniers (Lennart...) för eventuell publicering, men verkade för teknisk och… då… så blev den vilande. Boken redovisades och är snart ute här med sin hela, svenska, identitet.

I byn Traajat var det dags att sätta fart på grundekonomin, några telefonsamtal och veckan efter, ett fast jobb inom den tunga industrin i grannbyn... Varmt ute varmt inne, helvete med smält aluminium till och med ifrån Norden för en lätt men hårdare hemlig aluminiumprototyp för tillverkning av... ???? Vi levde i harmoni alla med alla. Köra barnen hit och dit, arbeta och laga mat, älska och skratta. Familjen tog sin tid men… nätterna var mina och hoppet om en ny, god konstkontraktförsäljning av mina verk var i väntan.

Det första kontraktet med TV-kedjan Telemarket på 240000 kronor bröts samtidigt med Berlusconis fall. I Pavia kommer länge att finnas affresko-inkausto (puts med släckt kalk och vax), bilden av heliga Rocco (Sten). En väggtempera på en bar i omöjlig-figurstil GAM, i grannbyn Roncadelle. Annan målning i frisörsalong Rafaele i Brescia. Detta som exempel på olika arbetsmöjligheter som detta land Italien kan ge till bildkonstnärer. Det var klart att det inte var det Italien som jag hade lämnat bakom mig. Den politiken var nu luft och bluff. Svält drar folk till hög och låg korruption och från Rossi (Svensson) över gränser i staten, i den andra staten, Vatikanen. Opus - dei. Högt eller djupt. Gudfixerat folk inne i ett osynligt våld - intresse där hela färgblandningen bara kan ge en smutsigt grå färg som i själva verket är, redan från början, en av nu - ny Apokalyps – Therra - Atlantis och som gör att vi individer kan försvinna: Undre världen, narkotika, militära och polisiära, religiösa ekonomiska och politiska intressen… som växer som flugsvamp… numera utan gränser… maffians land. Maffia var en god gärning från början, om jag kan uttrycka mig så, en nödvändighet, en yrkeshemlighet blandad med folkgruppfrihet (se tex frihetskämpe bandito Giuliano på Sicilien, Mesina i Sardinien mfl.).

En dag.

Klockan var omkring 18 när in i huset rusade tolv okända personer, kvinnor och män. Jag var på väg att avsluta kvällsmaten och hade fortfarande makaroner i munnen som Åsa lagat den dagen, som en duktig hustru. Det var efter en hård arbetsdag. Lång tid senare fick vi reda på att det var polis och socialtjänstemän som vände upp och ner på husets interiör och frågade var vi hade sakerna...? Sakerna?… ”Som ni använder!”...

”Som vi använder?”... ”Med sex!”… ”Med sex!?”… ”Vad då?”… De tog med sig videoband (inspelade om vårt privata familjeliv, arbete, konst, mm.) musikkassetter, de förde mig till polisstationen där de visade mig mina foton där jag var sjutton år och var politisk fånge. Det spelade ingen roll för dem att jag var svensk, de sa till mig att för dem jag var fortfarande italienare och att de anhöll utländska medborgare varje dag… (och att fiender bör akta sig... och reprimeras när det passar).


OVISSHETENS MISSTANKAR

Jag fick en stund att fundera på... saker: 1+1=2 osv. Då, om jag räknade rätt jag skulle inte ha haft stora chanser eller tagit för stora risker för, att komma tillbaka till Italien. Till 100% litade jag inte på it - politik, men i första hand för att göra min fru glad och rädda familjen från lögner och trakasserier, var det en risk värd att ta.

Om jag räknar med positiva tankar:

Nummer 1: Mitt tidigare fängelsestraff är raderat genom två amnestier.
Nummer 2: Jag har ett annat medborgarskap.
Nummer 3: Har ett annat för - och efternamn.
Nummer 4: En familj, en stor familj och en god familj.
Nummer 5: Inga ekonomiska bekymmer.
Nummer 6: Allt är i ordning för ett gott utseende - anseende och vi var till och med bjudna på en bussresa med statspolisens skolelever för att se en tävling i närstridsteknik och jag var tidigare även erbjuden att delta.

Om jag summerar denna sammanräkning och analyserar den viktigaste av alla, nummer 6, verkar allt vara grönt...


Apropå ...

Jag måste berätta och hoppas att läsaren kan följa vägen och förstå den nya berättelsen här nedan, i sammanhang med den citerade räkningen.

Det var så att när jag var i Italien med den heliga Maria, min före, före detta fru, fick jag reda på att i stora staden Brescia kände man till en konststridsteknik med stav. ”Med stav?” Intressant för jag kände inte till andra än… jag själv och Syracusa - fårägare i Sicilien – heliga - Lucia, som kunde detta! Dessutom under beteckning konststridsteknik... budo med andra ord. Den heter faktiskt ”Ljubo.” Det kallas ”La scherma del bastone (fäktning med stav).” Jodå - Ljubo, det var den sicilianska statspolisinstruktören... (hemligt namn)...!

Han bjöd mig in och presenterade mig för sin chef av högsta rang, detta för att han hade fått allt mitt gamla... mitt italienska före detta namn, mm. När jag såg HANS chef… det var inte ett nytt ansikte… ”blicken mot blicken” och vi spelade vår teater ”okända ansikten.” Jag blev ”godkänd” och på vår Volvo 245 blev ”pass - partou” klistrat. Det var statspolisskolans märke...

Den hemliga polisinstruktören var en av eleverna eller adepterna eller lärlingarna, till en syracusansk… diktare. Författare som skrev både på italienska och sicilienska om tiden och… MAFFIAN. Ljubo överlät det ursprungliga, förkortade, sicilianska familjenamnet till sporten fäktning med stav. Otroligt… efter femton år... fick två okända män långt ifrån varandra, samma idé och överförde idén till realitet. Idén strukturerades mer eller mindre lika, men i grunden ”en urgammal fårägarstavsteknik som skulle användas mot tjuvar, vargar och inkräktare.” VI byggde en NY budo! Han Ljubo och jag, en gren i självförsvarsstil som bär mitt svenska efternamn. I (foster?) landet Sverige räknas sex tränare in i denna svenska självförsvarsstil. Den okände… mästaren (precis som jag, varken mer eller mindre) är författare, diktare och vad mera...? En dubbelgångare i den mystiska okända världen som folk med andra ord kallar livets mysterium. Kanske en dag...

 

Fortsatt räkning och analysering.

Om jag skulle analysera nummer 6, verkar det som att:

Polisen har godkänt mig och min familj, jag har en fot i en känd terräng. Men den andra foten står på en helt klart okänd terräng; i vilken eller i vilka organisationer finns den eller de… statspoliser som ”godkände” mig? Och vilken, eller vilka organisation/er tillhörde de som senare rusade in hemma hos mig…?

Tillhörde de laglig-lagliga eller olaglig-olagliga organ -organisation - er?...”… en stat i Staten eller en antistat i Antistaten eller Staten i Antistaten eller antistaten i Staten eller… De som styr Staten och Antistaten eller de andra okända som styr eller lyder eller tillhör eller inte tillhör varken den ena eller den andra, eller kan det bara vara ett enkelt fakta… eller… eller…? Minchia !(Sicilianskt uttryck för; Fan!) Vilken soppa!

Vidare räkning.

Nummer 7: Jag skickade ett förslag till Traajats kulturförvaltning bl.a. om att starta en konstskola. Kan där ha funnits en del avundsjuka… intresserade?
 Nummer 8: Jag sympatiserade med den federalistiska Lega lombarda, kan det ha varit någon infiltrerad spion som utnyttjade mina sympatier ?

När jag analyserar nummer 8 vet jag att det går att anklaga den nordisk - politiska ligan som en form av diskrimineringsorganisation, som jag känner väl och kommer ihåg från min barndom. Det att norditalienare anklagade ofta syditalienare för att de kom till Norditalien och tog fina arbetsplatser i kommunala eller statliga anläggningar och man visste att en del av syditalienarna saknade kompetens. Problematiken i numera Lega  del Nord (Lega nord Lombarda Padania) är en ren federalistisk - politisk fråga och det går bara inte att analysera denna politiska rörelse ur diskrimineringssynpunkt. Gällande mina misstankar om någon skulle skada mig på grund av mina sympatier till ”medeltida ” jag vill så gärna tro att jag kan radera ut det, för en av mina konstköpare i byn var en av de … stora… syditalienarna.
 Nummer 9: Kan det vara någon ex - ”galeotto (kåkfarare)” nej! Inget tyder på det. Men så klart, om jag skulle tänka noga hade jag under min egen ”långa semestertid” en del oklara sympatier… men nej! De vågade inte då och de vågar inte i dag! ...Fast jag såg någon i den röda Ferrarin...
 Nummer 10: Släkten då? Jodå. Giuda (Judas)! Min egen bror Bruno. Caino (Kain), just det, kan det vara möjligt...? Att han skulle våga bryta ”familjehedern.” Tiderna har förändrats.

-     Tor, Gian Antonio fast du har respekt och förståelse från olika håll… Olle fick, från heliga Maria, alla adresser och information, rätt eller fel, det kan ha varit den stora säcken skvaller som blåste upp det hela. Märkligt nog, Olle kontaktade BARA min bror Bruno… den politiska motståndaren (jag som storebror i vår familjeheder… han får vara den han är.)

Det är inte som förr, nu är det verkligen så som jag har skrivit tidigare, att i det italienska livet finns bara en Gud - Pengar och bara en tro - korruption.

Storebror Gian Antonio kom tillbaka och enligt familjetradition hade jag min plats som familjechef för alla syskonen i de ekonomiska och moraliska frågorna. De hederliga traditionerna följer logiken när föräldrar drar sig tillbaka, blir för gamla, handikappade, eller dör. Jag var då plötsligt en fara för min bror som hade smakat på den hederliga makten. Konflikterna mellan oss var inte små och inte sällan och han insåg snart att han förlorade terräng i min längtan efter respekt och rättvisa.

Bruno är en fanatisk Kristdemokrat och han ställde upp som kommunal förtroendeman för det nybildade ”Partito dell’ Olivo (olivpartiet)” som är det före detta Kristna demokratiska parti. Bruno är helt underkastad kyrkans hierarki. Aktiv i kyrkans tjänst, som man bara kan förstå om man är född i detta land.

Som till exempel, man har en säkrare framtid om man känner ”den eller den eller några… eller Påven… i hemlighet från och till, slut på ändan… slut i ändan… i slutänden… ” Han känner många av dem och han arbetar som industrielektriker (något som storebror påbörjade men som avbröts när den privata skolan inte längre hade ekonomiska möjligheter att drivas vidare), ”för att hålla ansiktet ovanför vattnet.” En enda - ända - anda - ande som andas, en bror som kom till Sverige och hälsade på under påsklovet för att kunna säga till mig att det var mitt fel att vår mor dog. Det var presenten i ägget. Vår mor Rosina dog med mitt namn på sina läppar… Gian Antonio… den mest älskade av alla barnen. Modern kunde inte förlåta mig för att ha lämnat hela familjen där jag skulle ha varit huvudmannen och ansvarig för allas framtid. Det var i Schweiz som hon sa… Jag var det svarta fåret i familjen men som ändå alltid har existerat… i längtan att finna mig själv… SVARTA FÅREN hittade sig själva genom SVARTA FANAN!?

Bruno, Caino, Giuda och inte minst godkänd kriminell idag, har fått min förlåtelse men gjort är gjort.

Han var i Sverige för att träffa mig för att sedan kunna skvallra hemma hur... dåligt storebror hade det (storebror som aldrig kommer att vara liten, ens efter döden). Chi la fa se l’aspetti ! (Den som gräver en grop åt andra faller själv däri). Så kommer så småningom allt i ljuset. Manlig avundsjuka: Han är gift och fastkedjad i sin egen tro att vara TVUNGEN att vara gift MOT SIN EGEN VILJA. Som fanatiker hårdare och tyngre blir kedjan äldre man blir om man ingen annan väg försöker se efter… eller vågar ta. Jag storebror. Massor av kvinnor och massor av barn och söner till och med ! Hit eller dit från en nationalitet till en annan ras. Sex sex sex och mera sex, spännande och otroligt… så låter det i hans avundsjuka och fanatiska och förlorade öron. Utan att ha en tanke OM att hans bror hade ett öde som var starkt frustrerande och som Bruno inte kunde se. Jag har alltid trott på ett fast och livslångt förhållande… så blev jag inlärd. Med ett vanligt arbete, med fru och barn, ett liv i lugn och ro på vår jord… med högt till toppen, tro på den så kallade kärnfamiljen, kärnfamiljen med sin inre höjdpunkt troheten. Jag bär mitt STRAFF, det som han inte kan se i mig är det som han inte kan se i sig själv och ännu mer det som finns i hans redan förlorade familj. Han sa att han hatade mig fast… Judas hälsningar och pussar och kramar fortsatte i våra djävla traditioner!

Smällen.

Så en dag, snarare sent en natt när barnen sov, dök djävulen Bruno upp från sitt inre inferno… en avslöjande kväll... som förändrade honom... precis som jag hade önskat att göra med tok - Olle… ge en läxa!

Genom den fysiska handlingen kan det medfölja en psykologisk chock som kan medföra hjul under fötterna.

Bruno började höja rösten i mitt hem (!) i Italien gör man bara inte så. Jag sa att han skulle hålla sig. Han fortsatte och efter några tillsägelser att dämpa rösten slutade han ändå inte. SÅ hände det som jag inte ville skulle hända, min fru Åsa och äldsta dottern Hillevi dök upp bakom oss hållande i varandra… rädda för vad som skulle hända och båda kände mig (jag tillåter mig trampas på ganska länge). Jag bär inom mig en lång tids förlåtelse för inkräktare som tillhör familjen, i bred mening. När jag såg mina två små oroade änglar ansåg jag att Bruno struntade i respekten för min familj och jag kände hotet. Bruno fortsatte med hög röst och jag öppnade då dörren och befallde honom att lämna huset annars skulle jag hämta gendarmer och få honom därifrån.

Då lovade han att lugna ner sig. Ultimatum uppfattades inte helt och rösten höjdes igen. En blick mellan mig och Åsa, hon bad dottern att följa henne tillbaka till sovrummet och då, när den sista andningen i mitt tålamod föll… var HAN redan på väg till golvet med stolen han satt på. Han nådde inte golvet tack vare min självkontroll och DÅ tystnade han och bara följde med nedför trappan, ut i trädgården mot sin bil. Han var lugn, pratade som folk, och avslöjade: - Du, Olle, Åsas far ringde till mig med en italiensk tolk och sa en massa och jag fick tom ett brev… det är inte så att du håller på med dina döttrar va?

Jag blev minst sagt väldigt chockerad och förstod… faran är HÄR. Igen. IGEN!? Jag sa till Bruno att det var bra om jag fick brevet, det skulle hjälpa mig att försvara familjen. Bruno visste en del om Olles trakasserier. Jag sa vidare att han skulle inte ens tänka en tanke på det som han just frågade mig och denna tanke var värre än ärekränkning… och han insåg själv… han var väldigt försiktig, han svarade mig att han kastat brevet, samtidigt smög han med hotande uttalande: - Om du håller på så där… ska jag anmäla dig.

Det var de sista orden han sa när han satt i den startade bilen för att åka och gudskelov gjorde han det, för just då blev mitt ansikte som en regnbåge i alla färger, blodet var på väg att spruta ur mina ögon, inga gränser mer… Som en explosion i min hjärna hörde jag den snabba rivstarten och jag stod där igen, maktlös.

FARA: Olle - trakasserierna var på väg att ta enorma proportioner och förödelse för min familj. Jag misstänkte sammanhanget Bruno - Olle. Bruno sålde sig, han förrådde oss. Situationen var mycket allvarlig...

Den känsla av trygghet som min födelseby Traajat omfamnat oss med var på väg att förintas… och orättvisan skulle gå vidare där.

Räkningen börjar stämma.

Räkningen börjar stämma men det fattas mer för att ha ett klart resultat. Vi i Traajat blev kontaktade och vi kontaktade sociala familjerätten i Gävle. Till myndigheterna i Sverige den gången, precis som när vi bodde i Norge, ställde jag frågan vad jag skulle göra med den man som trakasserade min familj. Jag sa att för mig var det inga problem med Olle, ska jag ta och slänga honom i väggen för att han ska fatta att han måste sluta att förfölja och trakassera oss, ska jag verkligen tro som hans dotter säger att han blev tokig när han pensionerades!? Eller vad är det han håller på med? Som vi i alla tider, Åsa och jag, sade till Olle som är morfar till Johanna och Hillevi och som vi också sade till deras biologiska far, att de är alltid välkomna dörren är öppen. Vad ska jag göra egentligen för att stoppa allt detta? Han är morfar.… tyst i telefon… det blev aldrig ett avslutande svar.

Statens barnkidnappning.

Det var veckan efter ”händelsen Bruno” som polisen och sociala bröt sig in i vårt hus, statskidnappade våra två äldsta döttrar, alltså Åsas biologiska barn och bara försvann med dem. Jag stod i fönstret och såg Hillevi som började gråta när hon fattade att något konstigt var på väg att hända. De blev hämtade hos grannbekanta, jag lugnade ner Hillevi medan Åsa hade fullt upp med sig själv och de andra små. Dramatiken slutar inte där. Samma kväll på väg till polisstationen bestämde jag mig för att träffa min advokat. Min buss var bevakad av två civila polisbilar fula – fulla - fylla av myndighetspersoner. Jag struntade i dem och svängde med min svarta satansbuss på väg till advokatbostaden, utan att ha den minsta misstanke om att smita utan få ett lagligt skydd och rädda familjen. Det var en ren actionfilm, civila poliser med sirener på taket som ibland i billiga B - filmer, snabba bilar efter en gammal buss, trött ensam invandrare och vilsen. Precis som en flock våldtäktspersoner på en ensam gamling… ”påminner mig om berättelse om turkar under andra världskriget som våldtog massor av italienska - napolitanska kvinnor, barn unga eller gamla. Det var inte bättre i Ryssland, italienska alpjägarna i reträtt från det förlorade ryska kriget ...MÄN, galenskap i en fortsatt GALENSKAP.”

VIDARE HANDLINGAR.

Civil polisbil trängde sig mot min kära Merca och smällde vänster framdörr, såret finns kvar. Statsbanditer rusade ut som i en våldsvideofilm där realitet blandar sig med orealistiska fantasifulla känslor och visar på det sätt den oroliga framtid som mänskligheten kan vänta sig. Polisen satte pistolen på vänster huvud eller kan det ha varit vänster sida? De hotade då att slå mig när vi kom till polishögkvarteret (Gestapo, SS, fascio, Stalin, demagogiska italienska Kds, romare slavcenter, inkas eller andra stats - eller gruppidentiteter. Där man blir fixad om man avviker från dem, där man blir människooffer i olika former som till exempel offras till gudar - makter, sjuka folk och galenskap.) Polisstationen heter ”Questora (questora=questiona:där man, kommunen eller staten ifrågasätter sina egna medborgare.)” Det blev aldrig något… fysiskt angrepp det blev inte ens en tanke… de visste redan om mina ”relationer”...

 

ENSAM

Relationer eller ej, jag förstod att jag var mitt i en obotlig cancer som bara gick rakt in i döden. Jag kände mig som en ensam god och frisk cell mitt på en synlig och osynlig rutten bit kött och att om jag inte snarast bröt mig igenom gränsen, skulle jag bli en av de andra i den redan levande - döda - massan. Samma kväll klockan 23 var jag på väg utanför italienska gränsen. Ensam ute i världen skulle jag röra mig lättare och vara effektivare. KGB var med. Från Schweiz ett telefonsamtal till min ensamma fru och barnen. Sedan var det dags för en ny lång resa uppåt i Belgien.

Traumat var där igen: tvingas till sjöss utan mina fyra biologiska barn (två i omedveten och två i medveten ålder) och två andra till… nyligen statskidnappade. Inte klokt! Värre och mer raffinerat våld i nutid än i den medeltida häxjakten eller slaveri tiden, rövartiden. Förr rövade folk för att förstärka sin identitet, genom att röva bort folk och för att garantera sin identitet genom att snabbt föröka sig, garantera sig arbetskraft under olika slavbeteckning. Idag rövar man bort för att minska de två citerade slutsatserna och som jag brukar säga, makten gör folk galna och detta kommer att vara slutände av framtidens människoelände.

 

KLAR SOM SOLEN

Det var dags att bestämma oss, Åsa och jag, för vad som skulle göras. Vad skulle vi göra för att skydda våra gemensamma små barn som var kvar hos oss… konstigt nog. Det var klart för oss att det handlade om morfar – elaka – tokiga - Olle, som spökade igen. Olle Liungbeck måste verkligen ha berättat via tolk för Bruno om min dom från - 89, översatt den till italienska och skickat till honom… till italienska myndigheter… eller? Hur kunde det annars ha gått till? Vad höll på att hända?! Hela världens vikt var på väg att tynga ner min familj och nu då, kan inte ha krafter så det räcker att försvara dem. Är den våldsamma bollen för stor, är det redan för sent? Ska mitt eller våra försök för att försvara oss vara värt lidande eller ska vi dra oss ur och är detta vägen till självmord eller till frihet? Är situationen bara för känslig? Så oklart, så meningslöst, så dramatiskt att vänta en utveckling, det enda alternativet.

 

FLYKTEN OCH FAMILJENS ÅTERFÖRENING

Vi bestämde oss för att lämna Italien och Åsa med barn kom till Belgien och sedan var vi på väg till Spanien.

Under osäkra gränsövergångar, att inte blandas in i någon bilolycka, kringgå andra problem, all försiktighet var tänkt för att undvika efterspaning.

Det var 1995 och ett jordnära kollektiv. Bröderna finns i hela världen med sina svarta - eller piratflaggor. Det blev en arbetsperiod mitt i en hettande internationell sommar, ensamarbete i vidareutveckling av ett anarkistiskt alternativsamhälle: vi var från Italien, Sverige, Spanien, Tyskland, Polen, Ungern, USA, Kina, Frankrike, Afrika.

 

ÅSA FLÖG

Åsa lämnade ett besked till italienska myndigheterna att hon skulle ge tillstånd åt de statskidnappade barnens biologiske far att hämta dem. Det var dags för huvudförhandling om vårdnad i Sverige. Då flög Åsa samtidigt med en fransk bror A. Åsa flög till Sverige. När jag tänker nu, efteråt, tror jag att Åsa flög för högt den tiden, för att hos Thomas, där hon var gäst en vecka, var vinbubblorna för många.. i hennes huvud… eller på något annat ställe. Hon åkte därefter till Italien och fixade försäljning (en ny ekonomisk förlust, sälja allt för någon krona, ge bort) för att kunna överleva vidare.

Åsa hade inte fått se sina döttrar som fortfarande var kidnappade och gömda av italienska myndigheter. Två och en halv månads lidande för mor och för barnen, men på slutet av sitt kämpande fick hon ett kort telefonsamtal med döttrarna… Det är inte klokt! Sverige tillåter sina egna att lida så, små som stora, för...?

Men statspolitiker med sina lagar klarar sig alltid : ”att ta seden” eller inte, inte ens konsulatet i Milano kunde hjälpa till… med att hjälpa de två lidande barnen. Konsulatet stängdes… hoppas de ansvariga blev arbetslösa… som vi blev. Så känns det nu, som då, fast så går inte att tänka.

 

ANDRA MOTSTÅND I FAMILJEN

I familjen i Italien fanns en annan galning, om jag så kan uttrycka mig. En svägerska som i olika sammanhang ger mig anledning att håna henne med epitet som ”terrona (svartskalle),” som norditalienare kallar syditalienare, på gott och ont. Filomena Misuraca, född i Calabria och drev föräldrarna till norditalien på grund av... verkar så... ingen ville blanda sig i Calabresisk maffia. Filomena eller figo-mena (fula ord), denna nervsjuka människa behandlade inte bara min far dåligt (alla visste… Bruno med). Hon var ansvarig för skötsel och medicinering av veteranen från andra världskriget, invalid från Albaniens krig. Hans död gjorde mig mycket misstänksam… Apropå Albanien och Far, den kloke gubben gjorde allt för att slippa vara med i ryska invasionen. Precis som jag när jag var i fängelse, injicerade ren mjölk i kroppen och blev febersjuk för att kunna undvika... gjorde han nästan likadant, åt massor av tobak till dess att levern inte stod ut… och efter sju års krig skickades han tillbaka hem till norditalien. Det var vid återkomsten han träffade sin Rosina som var syster till en krigskamrat från Traajat.

När jag och min familj var i Italien ville Filomena ”köpa” vår dotter Annahoj! Våra eniga uppfostringsåsikter var att barnen skulle vara bland andra människor så mycket som möjligt för att kunna få den sociala trygghetskänslan… men Sociala tog dem i stället! I alla fall, Johanna var långa perioder hos Figomena till dess att det blev ett långt uppehåll som gjorde mig förvånad...

Mysteriet fortsätter.

Allt… var nonsens och sedan small det. Hon blev förhörd av myndigheter. Ingen skulle veta något fast alla visste eller alla visste och ingen skulle veta, vad det nu var för någonting eller om det över huvud taget var något… misstankarna gick vidare. Var hon köpt av Olle precis som Bruno eller vilken familje - och politisk komplott var det?

Mysteriet fortsätter…

Min advokat som för tjugo år sedan sympatiserade med ickevålds Partito radicale (radikala partiet) fick hela mitt förtroende… och började suga som en dammsugare… pengar… eller suga… vad? Inte heller han hade något att säga mig om Mysteriet… Mina misstankar blev ännu djupare. Det var som fan! Hur kan det vara möjligt?! Återigen, alla visste men ingen skulle veta, barnen försvann om ingen visste, fast a l l a visste...

Det måste vara falskt, det som var faktum för mig sedan länge, att italienska myndigheter inte ville ha mig tillbaka ... allt var så konstigt, omöjligt. Men, mina misstankar om familjen - och politisk inblandning var klara när, från min utländska vistelse efter barnkidnappningen, advokaten antydde under telefonsamtal att... ”d e t v a r b r a ” att jag var ”ute” för att gå vidare med mina konstutställningar (och inte återvända).

Mysteriet fortsätter.

Om så skulle vara... det kan det inte vara... om barnen skulle ha påstått något… om vad… Sex ? Det kan vara så… extrema katoliker. ”Hillevi var den andra personen i hela byn som hade sagt nej till katolsk undervisning i skolan.” Det kan också vara så att barn och sex kunde ha blivit en ny, okänd, repressionsmetod att tillgripa. Det italienska landet, med religiösa och maktpolitiker, har i flera hundra år och kanske tusentals, drivits av olika slags sexuella frigörelser. Från homosexualitet till pedofili till extrem heterosexualitet till vår tids höjdpunkt bisexualitet.

Om så skulle vara att det finns ett sätt att påverka genom ledande frågor och genom för oss okända vägar till så kallad hjärntvätt under moderna och sofistikerade former… vad kan det vara… i vilket fall som helst en osammanhängande sammanfattning, från två barn i första hand och ett av barnen i andra hand… Jag kan bara säga till mig själv att oförsiktighet med snack eller vision omkring öppen sexualitet, exempelvis porno - video - TV - tidningar, ogenerad nakenhet hemma eller på offentliga bad - och naturistplatser, viss spontan kroppskontakt, föräldrar - barn, kan visa sig vara en fara... öppna dörrar till missförstånd, sociala konflikter och inte minst till politiska repression. Om man vill följa logisk naturprincip att varje människa är unik (pluralism) och påverkbar, så skiljer sig inte barn från vuxna. Jag kommer att tänka på hur det kunde vara i huvudet på ett barn i 6-7 årsåldern, som givetvis levde i ett tryggt föräldraförhållande (alltid tillsammans, hemma som på långa resor, alltid sams och speciellt intensivt under den italienska perioden) och i ett tryggt socialt förhållande.

Med skola, kompisar, släkt, två små syskon som familjeidentitetsförstärkning, CHOCKEN över att förlora allt detta, RÄDSLAN över att inte få tillbaka det, OTRYGGHET som myndigheter skapade genom bortrövande. Andra kontrastupplevelser som till exempel MEDVETENHET (undermedveten vuxenkonfliktkommunikation som medföljer barnens egna fantasier mellan hat och kärlek i vardagsliv, mm), rådande påtvingade konflikter i fem års tid, skapad av Olle. I bilden av trygghet - otrygghet som beskrivits kommer en tredje bild att vara levande för barnen som upplevde biologisk fadersfigur i små bitar och som avslutade i stora drag i ÖVERGIVENHET. Övergivenhet måste synas också ur den vinkel som inte bara tillhör faktum att biologisk far inte hade velat uppfylla sin rätt under ett helt år när vi bodde i Italien, utan man ska också se det genom myndigheters uppträdande med brutalt avbrott av föräldrar - barnrelation sträckt ut i tid som skapar stress i en liten hjärna och som i en omedveten återskapar en bild av övergivenhet. Vidare, myndigheter får med sig den omedvetna minderåriga personligheten genom att i barnen skapa leken ge och ta, söt och sur, gott och ont och genom det tyranniska beteendet förstora bilden av en falsk säkerhet hos den nu symboliska familjen (myndigheter) och på den vägen ge en trygg känsla i barnens vilsenhet... Vi läsare kan sätta oss in i barnens vilsenhet och kanske vi hittar en väg av hundra olika vägar till svar på okända lidanden och med oss bär vi ett litet ljus (kanske den enda sanningen) av misstänksamma tankar som förföljer...

Mysteriet fortsätter i hemmalaget.

Vad kan man säga om ett barn, av två, som fortsätter en osammanhängande berättelse präglat av ett hat mot fosterfar, där barnen upplever stark konfliktkänsla av fortsatt övergivenhet, överbelastade av nya konfliktupplevelser i återkomst till hemmaplan, där de blev omringade av förföljaren morfar, till exempel...

Hur mycket man numera vill tro att våra myndigheter är bättre än andra och trovärdigare, får man inte glömma att alla makthavare tvingar sig på folk och detta är ett lika våldsamt beteende som indirekt syftar till att styra människors känslor och här pratar vi om små barn, små hjärnor med icke kontrollbara känslor. Detta är faktum som gör att myndigheter i vilka länder som helst inte kan vara trovärdiga i sina slutsatser.

Här finner vi nu i STATENS UTOPI, källor, där det tydligt syns att hos vår tids myndigheter ligger totalt förtroende i den övermakt de själva tar på sig i Statens namn och som återspeglar deras trovärdiga rätt att angripa sina egna medborgare och producera våld.

Värre än så, vi kan säga att många som jag upprepar tydligt: ”JAG ÄR OSKYLDIG!! VI ÄR OSKYLDIGA!”

VI ÄR OSKYLDIGA: Om mina obekräftade misstankar om morfars oklara sexuella dragning kan vara trovärdiga skulle det vara klart att det provocerade våldet från alla håll, mot små som stora och vice versa och som vidare fortsätter i dag 1997, sjuttonde maj, gör att vi kan se att anklagade egentligen är offer och VI ÄR OSKYLDIGA. Vidare, STATENS UTOPI syns i denna upplevelse, morfars galna beteende, inte minst i hans dokumenterade diskrimineringstendens i politiska åsikter och familjeintresse. Vidare har vi klart för oss att ingen stat eller människa kan säga till hundra procent att uttalanden från en människa, ung eller gammal, inte kan vara trovärdiga när hans tankar möter dialogen. Vad händer då när fantasin möter ordet? Det är tydligt att vi människor är påverkade av medvetenhet och omedvetenhet och med den otydliga skillnaden lever vi i kaos i den eviga åtta som smeks av nihilistiska filosofiprinciper, med tydligt drag av att döden är livsprincip precis som livet är döden.

 

VI

1996 blev jag friad från misstankarna! Rättvist gjort, men...

Resande.

Vi var den resande sjungande familjen, en sagobok, Hillevi och jag vi sjöng italiensk vpk-och vänsterpartisanmusik med några socialistiska - anarkistiska varianter: ”Avanti o poppolo alla riscossa bandiera nera, bandiera nera trionfera! (Folk på framåtmarch gå vidare med svarta flaggan, svarta flaggan triumfera!) Medan Johanna och Åsa sjöng tillsammans med oss på den rätta melodin.

Annan världskänd partisanmusik brukade vi sjunga i familjekör ”Bella ciao!” Allt blandade sig med svensk och norsk barnsång och den italienska ”Farfallina (lilla fjäril)” som så småningom blev min biologiska lilla dotters höjdpunkt.

Nu var vi bara tre av sex familjemedlemmar kvar i kollektivet på södra bergskedjan i Spanien. Min längtan efter Åsas återkomst till familjen som mor och hustru var kännbar och hoppet om en god uppgörelse av försäljningen i Italien av min konst mm var positivt och nödvändigt för vår fortsatta överlevnad efter tredje ekonomiska allvarliga förlusten pga den numera kända morfars förföljelse.

Det var dags att ta oss i vår KGB – buss – Merca - SÄPO till en farligt stekande sommarväg, mot Frankrike, för att senare kunna möta vår ”älskade” nära italienska gränsen. Det blev en lång resa genom Alozaine Cordoba Madrid Zaragoza Barcelona (Salvador Dalis hemvist och inte minst känd under spanska inbördeskriget som anarkistisk stad). Jag valde att resa uppåt genom dessa städer, i stället för att ta de turistrika medelshavslederna, för att undvika eventuella poliskontroller. Min lilla Ja-ja (Adriana kallades Ja-ja för att hon själv inte kunde uttala sitt förnamn utan fastnade på Ja-ja) var lite busig mot sin pyttelilla bror men resan gick bra. Vi stannade regelbundet för att fräscha upp oss, ofta med korta duschar, vällingfrukost för Geir, frukt och annat vegetabiliskt för oss, för blöjbyte och vila, lekfulla stunder i skuggan av olivträd som dekorerade rastplatserna, växlande några ord med okända människor på olika språk. Det verkar så enkelt idag, men då var bekymren stora för mina barns hälsa och hur det skulle sluta för oss alla. Jag bär inom mig, exempelvis, bilder av den spanska hettan som inte gick att stoppa, min son Geir liggande nästan medvetslös (naturens sätt för små barn att överleva genom att hålla sig stilla), hur jag bad Ja-ja att ge sin lillebror vatten och hur paniken bröt fram inom mig när jag såg att även Ja-ja var i samma tillstånd. Det var oundvikligt att hålla tårarna tillbaka och min enda tanke var: vatten, vatten, vatten, friskt kallt vatten och med lång vila i livsviktig skugga, invänta natten för att resa vidare. Men vi tvingades fortsätta för att hinna i tid till mötesplatsen där mor skulle förenas med oss. Lidandet var inte önskat av någon men som var fröet av, i första hand, morfars galenskap. Vi kom till Frankrike. Perpignon, Beziers, Montpellier, Arles, Aix, Marseille, Saint Tropez, Cannes, Nice.

Mamma kom och alla var glada för det, inte minst pappa. Så började vi återresan på samma sätt och samma väg, från södra Frankrike till södra Spanien. I den spanska varma öknen kom vi, till min förvåning, att för första gången bråka allvarligt. Var det för vinbubblan som Åsa tog med sig från Sverige under vistelsen hos Thomas eller var det för att vi levde under press, som hela drömmen om ett lugnt familjeliv i Italien bröts sönder... Åsa kom så extremt i sin vilja att dela itu familjen, ta med sig den minsta och lämna oss två övergivna till en framtid vi inte hade önskat oss och som egentligen var konsekvenserna av hennes fars galenskap. Min otålighet som säkert var motiveringen till diskussionen var också stress av att inte veta varför vi hamnade där, i den stekande värmen och konflikten.

Vi kom till Alozaine på en mulåsnestig där Mercan förvandlade sig till ett levande monsterdjur och som med mulåsnans kunskap tog oss levande ut i bergen, till vår gröna oas.

Inte långt efter vår återkomst fick vi reda på, genom Åsas advokat, att Åsas två döttrar var tillbaka i Sverige. De var sju respektive fem och ett halvt år gamla. Vi kom då överens om att åka tillbaka till Sverige med hopp om att kunna fortsätta ett vanligt liv i tanke att, (som Åsa sade) MORFAR FICK SOM HAN VILLE, NÄMLIGEN ATT ÄGA SINA BARNBARN (och kanske mer än så, fortfarande äga sin 33-åriga dotter ?!) Vi var medvetna om att risken fanns kvar för fortsatta trakasserier från den i förtid nypensionerade och galne, gamle hårdlinje – social - demokraten (?). Det som var viktigt i sammanhanget var att den biologiska modern var så nära sina bortrövade döttrar som möjligt för att ge dem nödvändigt stöd. Att de små fick träffa sina stora halvsyskon. För min del, få skapa förtroende mellan mig och mina fosterbarn, som jag som far inte hade lyckats med att SKYDDA och att hålla ihop familjen i stora drag: mamma, jag låtsaspappa, små syskon ihop med halvsyskon, deras biologiske far med alla sina rättigheter och inte minst en släktharmoni med deras galne morfar.

Ibland trodde man att man befann sig i medeltiden där föräldramakten, grevar och prinsar bråkande om sina döttrar, gifta eller giftas bort med… med vilken riddare, för det och det intresset... Börjar tänka på ett brev som galne Olle skrev till sin dotter (brev som jag inte äger mer som vittnesdokumentation, innehåll som Åsa och lagmannen i Gävle kan vittna om) att hans dotter skulle ”avprogrammeras” (monstruöst tolkat: HJÄRNTVÄTTAS.) I ett annat brev, att gubben skulle ha vårdnaden om barnen för att deras biologiske far inte gjorde någonting… att nämnde far inte satte sig direkt under diktatorns kommando, den galna viljan. 

På vägen tillbaka till Sverige genom det solbrända Andalusien stannade vi, mitt i sommaren, på en bar som fanns vid vägkanten i en liten by, för att svalka oss. Otroligt! En av mina gamla drömmar uppfylldes nästan: barägaren var en roman-andalus (zigenska-fria-Andalusien) som spelade och sjöng i gammal flamenco - stil. Han spelade kassettband för oss från sina tidigare konserter. Fantastiska låtar, varmblodiga, passionerade, kulturdokumenterande, zigensk musikalisk tradition… det var underbart för mig där jag befann mig i en annan värld, i en dröm som aldrig kommer att uppfyllas (?) att lära mig spela flamencogitarr.

Resan gick vidare till Frankrike där vi fick ett ekonomiskt tillskott från Italien och vidare till Norge där vi också fick ytterligare ekonomiskt stöd för att gå vidare till Sverige, dit vi kom utfattiga men egentligen hem! Vilket äventyr, Gud! Gud ja, jag brukar säga: om att i så fall jag fick träffa den där… gud… den eländes… han har verkligen förtjänat stryk... Men problemet ligger i att en psykolog menade att jag hade Jesus-komplex (!) vilket innebär att man förlåter alla. Precis som min morbror Rocco (Sten) Ittenihccaf alpjägare-hjälte och symbolisk far för mig… sade att jag var för snäll… och detta var han inte ensam om att tycka. Nu funderar jag på två extrema vägar och vilken av dem som kan vara den mest normala att ta: Vara snäll som St. Antonio di Padova eller vara elak som Satans Olle av Hanåsvägen.

Jag tror att för att kunna hålla balansen mellan de två extrema polerna skulle man ha en annan omgivning, en annan värld att leva i, eller är vi människor så ”unika” att vi själva ska skapa egen anpassning till omgivningen. Om omgivningen inte kan anpassas till vår tålmodiga påverkning begränsad till vårt korta jordeliv, då..vad är det som är rätt eller fel eller… vara eller inte vara tokig eller… vara eller inte vara eller… på nytt igen en fråga utan svar som den eviga åttan som begränsar den mänskliga medvetenhet och som tanke, längre än så kan den inte sträcka sig men som i realitet säger till oss som livsalternativ att anpassa sig till ett evigt - oevigt förståndig-oförståndigt missförstånd… Otroligt att vi existerar eller… existerar VI? Tänker vi eller är att tänka i själva verket att inte tänka eller… eller är en symbol som… eller symbolen… är i själva verket ett alternativ till värk som verkar… verkar-värk… vägvärket eller. Punkt och slut. Det verkar som att i detta livet ”för – eller - emot” lagar och på allt som vi tycker verkar vara en fara i våra tankar och fysisk frihet, man bör sätta PUNKT-STOP-BASTA-CA SOUFFI ! Äntligen hemma.

 

 

 

ANDRA BOKEN

Äntligen hemma.

I Gävle var det varmt och på tivolit var det full fart. Vi besökte socialkontorets ekonomiska stödenhet. Detta var resultatet av fem års trakasserier på skattebetalarnas bekostnad, som en galning och troligen incestuös (morfar) - far som numera TROR att allt är tillåtet och mer kommer han att tro medan myndigheter blåser på hans galna bål. Pyromanen Olle gick vidare och spred elden och just nu närmar sig tiden 31 april och 1 maj 1997. Målet är inte långt ifrån att alla som är i fara kan komma att brännas, människor små som stora, ansvariga och oansvariga i galne – Olles - skåp eller galenskap. Denna andra bok blir vidare odlad och introducerad med en lyrisk - fantasi-satirisk… stämning. Men snart också… levande smärta med nya fantasmer och faror, otroliga upplevelser som jag inte ens kan tänka mig skriva, inte kan skriva på grund av tid - plats - hemlighets - mysterium… Allt är skrivet redan och kommer att skrivas, läsas för sig själv, viskande eller i form av berättelse för andra; kommer att höras; kommer att… statueras, exemplifieras... levas… upplevas… upprepas...i eller uti, en häxcirkel där bålen skapar ny aska för att sedan odla ny och god föda i vulkaniskt ilsken jord, där kärlek och hat möts i den slutliga eller det eviga livets princip. Voilà !

Återigen den nihilistiska filosofin och eviga åttan.

 

GÄVLE

Familjen Svärdtorp bosatte sig i det ex svenska Chicago, staden Gävle. Det var mamma Åsa, dotter Adriana, sonen Geir och pappa Tor. De bosatte sig en Tors-dag på Tordönsgatan 4 (vi var fyra) och på fjärde våningen. Tors hammare, som var smidd i ett bärnstensblock av polskt ursprung och där man såg brännmärke av himmelens blixtkraft, hängde runt halsen på pappa Tor, fastkedjad omkring hans hals av tre guldstämpel - kronor och handtillverkad i Jägartorp, Tors födelseby i Tärnsjö. Det var när jag bodde i Tärnsjö (hörnet av hemliga triangeln Västmanland – Uppland - Gästrikland) som jag patenterade förnamnet Tor och på detta sätt lämnade mitt ursprungliga italienska förnamn. Jag var helt klart (!), i mitt hjärta, till utseendet ”då”, helt anpassad till vikingkultur, fann en ny själ och en ny medborgarskapsidentitet. Italienska, romerska, latinska rötter var opassande för mig, för mycket våld i minnenas tid. Sverige, nordiska guldhjärtat! Där och här ska jag ”FRÖA.” Tors hammare blev begraven när vi, den svenska familjen Svärdtorp, hittade hem efter långvarig tid i okänt fjärran land. I vår valhallatid, trots att Tors hammare var begravd, syntes ändå handtaget, handtaget redo att snabbt uppväcka den somnade rättvisans hammare! Omöjligt att begrava en Guds - hammare och det tills ”gudarna” själva begravs från sin tid eller ”Tidernas - Tid… tid - tidernas… Tid – er – na - S.”

Det var en dag, en onds-dag (?) minns inte, det var i alla fall inte en fred-dag (Frejas dag eller en dag för fred), som det från undermetvetna krafter kom en blänkande ”signal” från Tors hammare, som stack ut från begravningsplasten och som kommunicerade till mig att fara var på väg under signalement Italien – Olle - Rotel 5 - Statsrättsväsensrepression. Jag ser än i dag bilden med hjälp av min bildkonstnärsfantasi, hur snabbt jag fattade meddelandet men som jag brukade, väntade jag till sista stund för att verkligen försäkra mig om att det var rätt meddelande det handlade om. En ny krigsrealitet, där vår familjs hjärta och hela mänskligheten var i fara igen. Snabbt utan kärra och bockar, ryckte jag ifrån jordens djupaste hårdaste hetaste liv, Tors hammare!

 

MINA BARN KIDNAPPAS

Familjens integritet.

För att skydda vår familjs integritet var det första steget att ge ett nytt intresse till Åsas ungdomskompis och senaste älskare. Han, Thomas Erik Brodén, en av ungdomssocialistiska skolans deltagare. SSU där Thomas träffade Åsa. Samtidigt där, med hela gänget, var heliga Maria, Karin älskarinna och blondin, And - ers mf. ”hela bandet, hela musiken.” Jag - vi fixade så att Thomas fick träffa en älskarinna från El Salvador. Leida fick träffa Thomas, Åsa sa (?) till honom att han skulle träffa Leida   och jag å min sida sa till henne att hon skulle träffa Thomas… och lycka till, var vår (?) tanke. Från min sida handlade det inte bara om ett strategiskt och klokt sätt att försvara min familj, genom att ”distrahera” den eventuella faran, jag är BARA så som person. Jag tycker ändå att det är svårt att leva ensam och att få kontakt eller ta en chans att uppleva kärlek i vår tids strukturella samhälle ibland, det kan vara bra om vi hjälps åt (utan att för mycket skryta om våra goda handlingar). Du läsare eller lyssnare, lägg märke till de bedrövliga konsekvenserna av en god handling. Vi måste ändå komma ihåg att en god handling aldrig är en förlust. Ja, den kan vända sig mot dig själv under negativa former. Men, om du som jag tror starkt att människorna är goda från födseln och att i våra lidande liv... som visar oss människor att ha klart för sig att söka i vårt korta jordeliv… skönhet, i ett normalt mentaltillstånd och inte sträva efter masochistiska känslor. Du, som jag, vi, får tillbaka på ett eller annat sätt, goda effekter. Från faktum att du har gjort en god handling och du tror på den rätta vägen, det är i själva ”verket - värken” en kompensation av dina goda tankar och arbete. Det är bara att gå vidare med ”vår - vårt” hopp att med sommarvärme fyllas i den blommande tid… medan för mig kom det en höst med en dålig start... mitt i vår sommar.

 

JAG OCH MIN JA-JUSSA (En växande liten Ja-ja)

Det var en solig sommardag i Andersberg år 1995, jag väntade på trottoarkanten på hjälp från förbipasserande bilförare för att kunna starta vår buss vars batteri var nollställt. Där väntade också fru - mamma Åsa med vår sistfödde Geigolino (lille Geir). Jag och min dotter var tillsammans hand i hand när en röd Volvo 740, nytvättad i detaljerna med två förtroendeingivande - eleganta personer ombord, körde fram och tillbaka med låg hastighet. Allt verkade aningen misstänkt… och Tors hammare var där i min hand beredd att slå tillbaka eventuella familjeinkräktare. Bilen stannade framför oss och föraren frågade mig om jag var Tor Svärdtorp. Jag svarade nej. De sa att de var från polisen och ville se min legitimation men visade inte sina....fast de indirekt visade dem... Jag sa att jag hade ingen legitimation på mig. De frågade var jag bodde och jag svarade att jag bodde på Vinddraget 11. De verkade inte så lättlurade, (de hade mitt fotosignalement mellan byxbenen?) frågade vad jag hette, jag svarade att jag hette Svensson, Bengt Svensson (fast jag pratade inte för mycket medveten om min brytning som var tillbaka igen efter några år utomlands). De verkade irriterade och menade att det skulle gå fort att kolla. Då, med en snabb bilstart åkte de iväg till Andersbergs centrum och kollade antagligen på HSBs lokalkontor. I lugn och ro vände jag mig mot häcken. När bilen inte syntes längre och polisen inte kunde se mina rörelser i backspegeln, tog jag ett språng mot bilen med min dotter i famnen och när jag nådde bilen lade jag dottern på Åsas ben där hon satt med vår son. Jag sade till min fru att polisen varit här och letat efter mig. Att jag sticker men hör av mig till… ”den”... förtroendebekanta. Det var för farligt att gå tillbaka till lägenheten så klart, för den kunde vara bevakad och där i princip folk söker andra folk. Gamla överlevnadskunskaper kom till användning medan polisspanare och andra mera synliga polisbilar snurrade runt som i en ond cirkel, likt åsnor som under medeltiden användes för malning av säd. Jag såg dem de såg inte mig… en polishund var med, liggande i bilen. Nej då, det ”olagliga” var på gång När jag senare kom till förtroendekontakten var Åsa och barnen inte där. Åsa sade till mig, när vi så småningom träffades, att ingen hade sökt mig. Jag sade att det var hennes far som spökade igen. Hur kunde Olle fortsätta med förföljelsen och de galna trakasserierna igen? Av vilken anledning? Använde han ”mysteriet” från Italien? Mardrömmen, orättvisan och galenskapen verkade gå vidare.

Thomas kom och hjälpte mig byta bussbatteri, med sin sommarstugas extrabatteri och så for jag iväg mot ett gammalt välkänt Strömsholmsområde för att tänka över dilemmat. Siv frågade om jag ville måla balkongverandan. Jag lånade en tusenlapp av S som hon senare skulle få tillbaka av en ”i förtroende (J)” och för inte så länge sedan blev jag av med den skulden. Jag vill minnas de otroliga stunderna nära älven med den ”Förtroliga” som jag trodde på... Det var ett stort evenemang för mig att vi två var tillsammans, fast vi symboliskt i själva verket var ”tre (lärofader Tor och lärjungarna Junas och Juan).” Jag kände att omkring mig hettades det upp... och det var dags att lämna platsen för att brinna upp i okända mysterier som omringade mig. Var det eller inte, någon sorts anmälan från Italien eller vad kan det ha varit för något som gjorde att polisen dök upp? Jag bestämde ändå för min familjs skull att åka tillbaka till Gävle och ta kontakt med polisen med de namn som jag fick skrivna på en lapp och lämnade i bussen, från Åsa till mig. När jag tidigare fick hjälp av Thomas för att fixa bilen och kunna åka iväg till Västerås eller vad som eventuellt kunde hända, sa jag till honom: ”Thomas jag måste åka bort för ett tag och du verkar vara en snäll kille, efter den korta tid jag har känt dig. Åsa känner dig sedan långt tillbaka och hon verkar ha förtroende för dig. Jag vill känna detsamma. Polisen söker mig och jag vill veta först varför de gör det. Det kan vara för komplicerat att ta hela familjen med och Åsa vill stanna här nere för alla barnens skull och jag förstår det… jag förstår också att vi är vuxna och att vi har ”en del behov...” Jag vill inte veta någonting om det, jag vet inte hur länge jag är borta och letar efter klarhet och sanning. Jag vet bara att du får hela mitt förtroende… jag lämnar, i dina händer, den största skatt jag har: min FAMILJ! Jag kommer tillbaka när jag kan ta hand om dem… jag hör av mig.” Den natten kom jag tillbaka till Tordönsgatan och vi älskade för sista gången (som bara jag kan, som Åsa skrev senare i ett brev till mig). Såg henne gråta (!)-(?) Kan det vara möjligt? Jag har inte sett Åsa gråta mer än en eller högst två gånger i vår långa relation och det på grund av hennes fars trakasserier då vi hamnade i en djup kris. Den natten tror jag inte hon fick orgasm... fast... det går att spela teater… Hennes fars spöke var där igen för att göra vårt samliv till ett inferno, ett lidande för alla. Det var då jag frågade om det handlade om någon anmälan och om den i så fall var från Italien eller grundade sig på italienska händelser och hon svarade att det hade med Italien att göra och att hennes far låg bakom, igen.

Jag sade bestämt att allt som kommer därifrån är farligt och är ingen sanning i. Då bestämde jag att det var nödvändigt att lämna Sverige och försöka klara upp det hela. Frågade om hon ville följa med, tillsammans med våra barn och vi skulle så försöka ge oss en chans för att kunna rädda vår familj (hon sa en gång till mig att… fyra barn var ändå... för många).

NEJ! Det går inte. Anarkist, gangster och hela komplotten… det går inte! Inget förtroende till demagogiska politiker… ALDRIG!! Jag vet vad de är kapabla till medan här i vårt land är de så snälla. Italienska myndigheters skrivelser eller det kan vara att luras och skapa missförstånd, en stor orättvisa, jag måste skydda våra barn och oss alla.

Den kvällen i köket tittade jag (studerade medvetet noga) på Åsas beteende, hon hade ett smygande leende som hon snabbt drog tillbaka när min blick föll på henne... För att hon snart kommer att befria sig från mig? För att kunna ha en ny älskare? En kärlekspaus, att längta efter så...? Jag anade för ett ögonblick att familjen inte var det viktigaste för henne för annars skulle hon inte ha tvekat en sekund över att vara med mig i striden till slutet. Varför grät hon? Grät hon över sig själv, för att hon nu började leva en ny och ännu osäkrare tid av ensamhet, ensamhet som var skräck för henne? Grät hon för att hon såg att familjen på nytt var sönderbruten på grund av hennes fars oavbrutna förföljelse? Eller för att hon var medveten om att det handlade om en stor orättvisa som drabbade oss alla? Nej. I denna stund, fast jag tänkte det bästa  för oss och på ett gott sätt, var hennes gråt något konstruktivt, medvetet positivt, att hon ville vara nära sina fyra barn och ge mig fri för att kunna lösa problemen snabbare… Nej. Det smygande leendet förstärkte min misstänksamhet att hon lurade ut sig själv, blev lurad ut, lurade mig, lurade oss, hela familjen och våra barn… Dessa misstankar blev tydligare för mig då jag tänkte på att jag såg hennes egoism och rena cynism när hon sa till mig att polisen sökt upp mig och inte henne… Jag visste att hon inte var modig, det allra minsta, men det accepterade jag och jag glömmer inte vigsellöftet… ”Att älska varandra i nöd och lust.” Att, konstigt nog fanns möbler hemma i VÅR bostad som kom dit, från Skomakargatan 12 Thomas bostad, på snabba ben, för att inreda lägenheten… Thomas var snäll ja... Massor av dumma tankar, men det var inte tid då för att tänka, att förlora ”allt” för petitesser och som var min uppfattning, kortvarig tid. Jag kände att situationen var präglad av oklarhet och konflikter som skulle lösas mellan oss vuxna... Och våra barn?

 

Jag såg Geirolino med sitt lilla flintskalliga ljusfjuniga huvud (det tog längre tid för hans hår att växa ut än för storasysters) som var där i vår stora säng när jag kröp in mitt i natten klockan två: Han skyddade sin mor från nattens faror. Jag tittade för sista gången på min ”testolina bionda (lilla ljushåriga)” dotter Adriana, Ja-ja. Jag smekte dem med min hand, pussade dem på kinderna, mina två små barn, ett och ett halvt år respektive nio månader. Medan två hemliga tårar föll ner djupt i mitt hjärta och lyste upp mina klara ögon som två ”FYRAR”… Mina ögon blänker nu, som då, fyrar mitt i havets storm där vi skildes med hopp om att en dag skulle de få se mig, sin pappa, igen. Återförenas. Kanske en dag. Kanske om en vecka eller några månader. Vi får se, tänkte jag, men det måste ske så fort som möjligt för familjens skull. Jag tog farväl medan de var omedvetna i det nu - och framtidslidande livet på den här jorden, medan de då levde ett eget liv i drömmen… Bekymmer över att inte kunna skydda dem var stora, att smyga ur deras liv på detta sätt, lämna dem utan att säga något, utan att vilja gå, men jag var medveten om att detta bara måste ske. Ett nödvändigt ont, som man brukar säga. Jag var medveten om att mina barn skulle lida lika mycket med mitt försvinnande i deras omedvetenhet... Men då var det för mig en större fara, typ självmord, att anmäla mig för polisen som var en spegel i själva verket av den lika stora repressiva makten som förföljde oss från mitt födelseland. Mitt dåliga samvete som oduglig far dämpades genom att tänka på att snart kommer vi att ses igen när rättvisa har skipats, tack för att jag vågade ta skulden på mig att lämna dem… Och att familjen inte var oskyddad, barnen kunde LÅNA en fadersfigur (Thomas) och Åsa en älskare… för ett tag. Pappa kommer tillbaka senare med blänkande guldrustning, en stolt ”Cavagliere - cavaliere (riddare)” som segrare i striden mot orättvisan för fred och frihet och för skydd åt de svaga... Pappa kommer tillbaka och kommer att finnas med sitt svärd i handen (svärdet, rättvisans symbol) för att  skydda sina barn i deras barndomstid.

Hej då Geir, hej då Ja-ja, ciao, au revoire.

Utan ekonomiska möjligheter med bara vilja att nå ansvariga för min familjetragedi, leta efter sanning, chansen att lyckas var nästan obefintlig men, måste gå! På väg mot det stora broderlandet, bergsklippor, mångtusende sjöar och fjordar... NORGE.

 

AVSKEDSDRAMAT

För att förtydliga avskedsakten måste jag här skriva:

”Dramat fanns i själva verket inte i avskedsakten, augusti -95, som skulle ha blivit en dramatisk kort händelse, dramat lever fortfarande här och nu, 28 maj 1997 där fader och barn ännu inte har förenats. Dramatiken ligger i makthavarnas missbruk. Makthavarna kan tolkas som statsmyndigheter, familjemyndigheter som t.ex. mor, makthavare som tex ny sambo, morfar och masspåverkning genom skvaller och massmedia, olika information, omedvetet stöd från bekanta, kompisar, släkt. Sociala myndigheter i avantgarde som STYR, genom att bygga murar istället för dialog mellan parterna och själva är instängda i lag - och bestämmelseprocedurer som är mycket diskutabla, exempelvis: En lokal social distriktschef sade till mig, 26 maj i Sätra, att under många och många år framåt kan jag inte vara familjefar pga. domen från -89 som fortfarande hänger över mig och kommer så att fortsätta. (Lindrigt och oundvikligt dömd för fotografering av minderårig, pga. mitt konstnärliga arbete. Det är känt att myndighetspersoner, som jag själv var då, blir hårdare straffade för brutet förtroende gentemot samhället.) Då svarade jag att det kan inte vara normalt att det i vårt socialt utvecklade samhälle finns en lag som denna; som utan att informera medborgare och skattebetalare framställer en livstidsdom, utan att ha den inskriven i lagtexten men ändå med andra vägar ger dig rätten till bedömningen att jag kan vara en risk för barnen, avkunna en dom som inte existerar, för att jag redan är straffad. Då, om jag förstår rätt, har Staten lurat sina skattebetalande medborgare som genom social manteltäckning driver fram en diktatorisk procedur. Det är rena diskrimineringen… och diskriminering är ett brott, eller hur… Om det handlar om brott som Staten begår ska det väl också straffas? Och ni som vet om brottet, ska ni göra något åt det? Dessutom har jag klart för mig att denna procedur bryter mot grundlagen där man menar att det är bättre med hundra skyldiga fria från fängelse än en oskyldigt dömd till fängelse. Den smärta och den praktiken som jag och andra pappor och mammor lever i nu, utan att glömma konsekvenserna för barnen, är som att uppleva ett FÄNGELSE utan galler och ännu mer frustrerande på grund av mitt medvetande om lurande och orättvisa.

Lagar ska vara till för att skydda folk och inte för att skapa nytt våld. I mitt och i mångas fall, unika eller lika i sitt slag, där sociala är involverade på det sätt som nyss citerats finns dokumenterat hundra tusen eller miljontals exempel på olika slag av våld som blev konsekvenserna. Och detta är uppenbart; det går inte att efter en avtjänad dom gå vidare med förföljelse. Detta måste tolkas som myndighetstrakasserier.

I detta fall, mitt fall, blev Åsa matad av era språkmanipulationer och andra indirekta hotelser… Nu motsätter sig hon, modern, på ett så obegripligt sätt att jag inte alls får träffa mina barn och hon vågar inte ens komma till ett samtal trots att jag mötte henne med goda förslag och jag ser nu att hon är vilsen och fångad inom era osynliga murar. Hennes sambo visar samma tecken, trots upprepade försök till dialog och till vilket jag som biologisk far har full naturlig rätt. Rätt att lära känna den person som från början fick mitt förtroende men som han senare svek och som nu behåller makt över Åsa, genom svartsjuka mm. Och inte minst ifrågasätta rätten att leva med mina barn utan mitt tillstånd, en rätt som ni myndigheter av olika slag har fått honom att tro på. Morfar Olle är pelare för hela dramat och som nu inte bara äger barnbarnen utan också deras mor. Inte nog med det, alla kompisar och släkt är inblandade, politiska familjer och andra slags intresserade personer som underblåser hela… Från en fjäder till en Gävlebock.

Hela gänget och inte minst du som socialchef på området, som redan en gång blivit anmäld av mig för tjänstefel, NI ÄR GRUNDEN FÖR EN NY ANDRA FAMILJETRAGEDI SOM DRABBAR MIG SOM FAR (och som väcker gömda tankar om rasism mot min nuvarande fru från El Salvador och mig med italiensk bakgrund) ATT JAG INTE SKULLE VARA FAR TILL MITT BLIVANDE BARN SOM skulle födas omkring 28 juni men som FÖDS 1 juni 1997.”

Det var den tid som jag körda Mercedes från Centralamerica och Mercedes tysk bensinare… hahaha!

 

OSLO

Norgeeee!!!! Ett stort HOPP. Motståndsrörelse och antifascistisk tradition. Kanske jag därifrån kunde lösa eller få veta mera om detta kaos. Där var… där finns en annan svart pärla gömd i Oslo och i Drammentrakten. En bror, Hans - Petter, som skrev en hundra sidor lång doktrin-idé, filosofi av William Godwin ”Om politisk rättighet - EIENDOM” Fiotoft Forlag. Skriven 1993 och publicerad 1994 vid det 200-åriga jubileet av Godwins födelse. Inne på första sidan kunde jag läsa en dedikation till mig ”Tor, Godwin vare med dig! Hans-Petter” Tack...

Jag hade räknat med att träffa honom men han var oträffbar. Två andra kamrater kontaktade jag tillfälligt, Aase och Harald. Kamraterna var aktiva animatörer och stöttepelare av tidningen ”Lönneslaven (blad for lönnslaveriets avskaffelse og anti-statlig socialisme).”

Jag fortsatte att sova och leva i min buss mestadels. I bussen (Mercedes benz 3010 BILDEN föddes min Ja-ja och min Geir. Där familjen bott ihop så länge blev en sorts trygghet för mig, en far i desperation. Skydd ja, men inte just då trygg att vara i.

 

VÄG TILL NORGE

Det var i augusti 1995 som jag mitt i mörka natten for iväg med vår stora, farliga och för lättupptäckta buss, silver - och svartfärgad, som redan var välkänd hos polisspanarna i Gävle och kanske redan efterlyst med sin förare. Lite pengar räknat till sista öret för att kunna räcka länge, för att överleva. Man är inte mycket hungrig i de stunderna, man blir mest törstig eller inte heller det. Kroppen får självbefinnande från spänning, äventyr, adrenalin, fara, överlevnadsinstinkt och ju mindre man äter desto mer vaken är man och den kvällen behövde jag precis det. Snabb tankning, extra bensindunk, vatten för mig. Köra snabba sträckor där det är minsta möjliga trafik och hålla hastigheten inom lagens bestämmelser, absolut nödvändigt i tätorter. Man får titta på efterföljande strålkastare, försvinna från centralvägen så snabbt och så ofta som möjligt på ett normalt sätt för att inte dra på sig uppmärksamhet. Som till exempel att efter en kurva snabbt hitta en infart, parkera där tills de har passerat så att man kan se om det handlar om en polisbil eller vad det kan vara...

Inte glömma släcka ljuset när du misstänker förföljare långt, långt bakom dig, inte bromsa men svänga ut till stora parkeringar där du kan gömma bilen om det finns möjligheter för det, eller några meter in på en skogsväg och slå av motorn om du inte har förberett din bil speciellt för liknande situation, att motorn står på men med släckta lampor. Köra så lång sträcka som möjligt för att komma ifrån länsområdet där du är i största fara men också från riskområdet. Mitt i natten inget ljus från lampa eller rökning. Var noga med att se långt framför dig om du ser flera ljus på vägkanten eller mitt i vägen, tänk på att det kan vara en polisspärr. Ha underhållningsmusik som ackompanjemang om det kan vara till glädje men stäng av det hela i de mest spända stunderna när du behöver hela koncentrationen. Vid sådana resor ska man alltid ha i beredskap: en överlevnadsryggsäck men extra kläder, enklast möjliga campingutrustning, proviant, två stora svarta sopsäckar, en förberedd som regnskydd och den andra liggande överst inne i ryggsäcken, som folk ofta glömmer, allt material ska vara skyddat i mindre plastpåsar där man skrivit innehåll. Tråd, kniv och extra lätta skor och det kan var toppen, nästan nödvändigt, med en lätt kikare utrustad med zoom. Tänk positivt, ta det lugnt, avspänt, låtsas att du går på fjällvandring eller på semester så du kan ”trivas”. Mata dig med goda idéer och optimism, en smula resignation om allt skulle gå dåligt skadar inte, men håll dig alltid stark i din vilja att överleva och kämpa för rättvisa.

Sexhundra kilometer med ett enda uppehåll mitt i de värmländska skogarna, en lång skogspromenad med ett hopp om att träffa en likadan ”desperado” men... ingen varg inom synhåll. Var tvingad att hålla mig i skogarna och bara köra när natten kom. Dags att ta sig vidare igen och försiktigt över gränsen.

Aase, Harald, Björn, Rachel och Sverre.
 Tack!

Nätterna i bussen. Ständig rädsla för polisangripande. Nätter på okända, mindre kända eller kända platser för ”...natti - natti mina älskade barn...” Några mindre okända platser för att fräscha upp sig med en dusch, en rejäl måltid, en riktig nattsömn, prata med sina likar, allt man behöver för att få krafterna tillbaka.

Några möten på ett café i 50-talsstil och bli bjuden på fin norsk bärs. En träff i sammanhanget med politisk information där kamrater fick smaka en nästan 100-procentigt lyckad spaghetti ”spagetti all’ italiana, pasta alla bolognese (rött på rött i svarta tallrikar).” Min maträtt var uppskattad… Nu om jag tänker på det, jag kunde ha öppnat restaurant precis som det projekt jag och Åsa hade i Italien och som skulle heta ”Dalla vikinga (hos kvinnliga vikingar) med svenska, nordiska, vilda maträtter och det var tänkt enbart för stora grupper i en Cascina (bondehus).”

Jag fann en varm äkta norsk tröja, en dunjacka, ett duntäcke... en upplevd förlorad kärlek.

 

ARBETE

NORSK POLIS

Första upplevelsen

Kom till Norge med knappt en hundring på fickan. Som du har uppfattat, så var det den tiden att leva med bröd vatten och hopp som höll mig vid liv. Dags att prova mig fram om jag kunde finna ro och gå vidare. Dags att sätta fart för att hitta ett arbete. Springande för att fixa nödvändiga lagliga papper för att kunna arbeta och sedan med hopp att bosätta mig, OSS, på nytt i Norge med bra löneinkomst. Ett tillfälligt arbete på en utställningsmässa i ett stort köpcenter, där jag snabbt fick förtroende och handlingar var på väg för att kunna få ett fast arbete. Medan andra intensiva, konstnärliga arbetstillfällen skulle dyka upp. Den tiden fick jag pröva mina dekoratörstalanger och lämnade efter mig flera kaminer i imiterad marmor. En dag räddades jag igen av mina undermedvetna känslor. Vad hände då? I Sverige var jag efterlyst och tjallare på nytt i farten! Jag kände i luften, på arbetsplatsen, att det var något omkring mig som inte stämde. Så jag bestämde mig för att dagen efter ta det mycket försiktigt på arbetet, jag skulle ”kolla” hela rörelsen omkring mig, om jag kunde jobba ifred några timmar eller den dagen. Nej då, det var något som inte kändes bra, jag kritiserade mina känslor som vanligt för att kunna se vidare, klara handlingar... Men det osynliga kändes ändå och detta ville säga till mig att fara var nära.

 

Mitt i folkmassan upptäckte jag en kvinna och en man och som jag bedömde att det handlade om, var polisspanare... Nej ändå ville jag inte tro på det, jag vet att när man är förföljd ska man vara vaksam och inte låta förföljelsemani ta över realiteten och i den överdrivna synen och känslan kan man bli fångad i en fix ide som tar en in i dimma, missbedömer händelser och blir tagen. Jag började arbeta på min konstnärliga muraruppgift... Medan jag var högst alert så klart. Så dök det upp några suspekta ansikten med utfrågande köparbeteende som jag bedömde var faran. Högtalare i köpcentrum fick ut en kallelse med mitt namn... ´Då förstod jag att den redan trånga fällan var på väg att slå igen. Drog mig snabbt till omklädningsrummet där jag redan förberett en snabb omklädning för att kvickt försvinna genom personalutgången, reserverad för de högsta anställda. Kassan som går direkt ut till huvudingången var redan bevakad av civila. Då bestämde jag att snabbt dra mig till andra utgången där jag såg bara en civil och medan han följde de många ansikten som passerade förbi honom inväntade jag min chans att smita ut… Det var när han vände på huvudet (den klassiska filmscenen) jag gick ut framför honom lugnt med huvudet rakt, medan jag snöt mig för att undvika hans eventuella blick som kunde känna igen mig genom fotosignalement. Fötterna kliade av adrenalin och var inställda på att sätta av i språng, om det skulle ha varit nödvändigt och hela jag var redo för en bestämd fysisk strid med teknik som jag är mästare i, självförsvar.

En bit därifrån bestämde jag mig för att kolla upp om mina känslor stämde, för det var inte nödvändigt att förlora en arbetsdag när ekonomin var livsviktig. Det dröjde inte länge förrän jag såg en ivrig person som närmade sig en annan, som jag bedömde vara polisspanare och båda blev då plötsligt uppspelta, så när de tittade mot busshållplatsen helt nära mig förstod jag att de hade signalement på alla mina rörelser och att det handlade om; just mig. Jag försvann som blixten från busshållplatsen till en omväg genom bebyggelse oframkomligt för fordon och jag räddade mig i sista sekunden!

Så småningom kom jag till en annan busshållplats och jag såg spanare stående även där, medan andra väntade i bilen som stod parkerad några meter därifrån. Medan jag parkerat mig själv inte långt ifrån dem, min blick och min hjärna som var i snabbaste funktion meddelade till hela mig livsviktig information som skulle ta mig till en blixtaktion. Det blev så att bussen kom, bilen packades av väntande spanare medan jag som var förklädd, hann komma ut på scenen igen, precis som i en actionfilm, där jag via backspegeln med vinkande arm stoppade den avgående bussen! Vägen vidare till frihet var inte så lugn och säker som man kan tro, spanarbilen dök upp då och då vid hållplatserna där jag kallblodigt läste min bok och undvek att exponera mitt ansikte för tydligt. Den natten som flera andra nätter blev, som man brukar säga, en natt under stjärnorna.

Jag vågade ändå visa mig på arbetsplatsen för lönebesked då jag tänkte att alla kunde inte veta att jag, svensk, var efterlyst till och med i Norge. Jodå det gick bra den stunden jag frågade, men det skulle ha varit farligt att åka tillbaka för att hämta checken, så jag bad dem att skicka beloppet poste restante. När jag skulle lösa ut pengarna var det också en psykologisk press för att inte bli upptäckt och den lokala polisstationen var inte ens 50 meter från postkontoret. Samma procedur av spänning upprepades varje gång jag skulle ringa från anonym telefonkiosk till familjen i Sverige i det område där jag provisoriskt bodde, som efter mitt försvinnande från arbetsplatsen hölls under spaning. Området var också känt av Åsa för via en internationell blomsterförmedling - som inte var Interflora - fick hon vid två tillfällen blommor från mig. Den värsta spänningsstressande och den mest psykologiska situationen av lidande var när jag var tvungen att komma till bussen för att kunna sova, äta mm. Jag hade turen att kunna parkera på en fri parkeringsplats men lade snart märke till att bussen var bevakad.  Fast jag såg spanarna omkring bussen och de dök upp stup i kvarten, vid olika tidpunkter på dagen. Även när jag var inne i bussen varifrån jag såg dem men de kunde inte se mig... Jag höll till och med andan. Strategin då, var att tidigt på morgonen gå ifrån bussen och återvända sent på kvällen för att ändå kunna få lite mat och lite skydd. Det är nämligen så att poliseffektiviteten är starkare under dagtid och av minskad nattetid. Under natten är poliserna mer inbjudna till identitetskontroll och speciellt när det gäller hårdare drabbade områden, exempelvis krogar mm. Säkraste sättet att undvika fällan var att inte åka med bussen inom stan men flytta mellan parkeringsplatserna och låta dem tro att man inte visste...

Det var dags att flytta bussen från det bevakade området och detta blev en nödvändig situation när jag fick en känsla av att ringen höll på att slutas omkring mig. Ett stort kontrakt för en monumental målning och andra typer av dekoration i det centrala Oslo, restaurang Mona-Lisa, bröts och ägarens mottagande var kyligt irriterande.. Åsa visste om det eventuella stora kontraktet som skulle ha gett oss en ekonomisk chans att återförenas. En andra upptäckt av bevakning var på en tillfällig arbetsplats där, i väntan på dagjobb, jag såg två spanare och jag undvek en kontroll genom låta bli att anmäla mig.

Då bestämde jag mig för att få tillbaka högsta möjliga adrenalinkick... Ut med bilen på farlig långfärdsväg till Sande där jag hade mitt konstmuseum och där jag via omvägar fick möjlighet att ta mig in, plocka undan de sista dyrbara målningarna och en stor del av det sista konstnärsmaterialet som sedan såldes till ett betydligt underpris. I de stunderna var alla småpengar livsviktiga, som vattendroppar i öknen. Mitt i hela röran hände det som inte fick hända: I det bevakade akademiområdet i Oslo, (där jag undervisade en period och där jag ofta visade mig för upprättande av kontakter) på en betald parkeringsplats lade bilen av! Det blev ett febrilt springande till olika platser för att få hjälp och för att undvika poliskontroll. Betalade en taxichaufför för att kunna lösa den svåra situationen och med vissa svårigheter klarade jag att komma iväg. I samma veva fick jag, från ett konstgalleri i Grekland, en inbjudan om att ställa ut mina målningar där.

Bråttom och bråttom, jag måste fixa nytt jobb och mera pengar för att fylla i den smärtsamma realitet att jag är tvungen ändå att lämna den älskade staden Oslo och det älskade landet Norge och på detta sätt göra avståndet större och mera komplicerat mellan mig själv och barnen - familjen.

Ett stort hopp om att slippa lämna landet, för att inte göra avståndet större till min barn, hade jag vid ett stundande  möte med professor Cano, intendent vid italienska kulturinstitutet. Träffen skulle ske i samband med en konstutställning som höga västerländska och arabiska ambassadörer och kulturfolk skulle besöka. Det blev middag på restaurang i sällskap med den till Oslo nyinflyttade italienska myndighetspersonen… efter 25 års tjänstgörande i Japan. Konstföredrag och andra kulturella aktiviteter var på väg att organiseras i Oslo, samt utomlands… Genom ordväxling kom jag att få tips om ett tillfälligt arbete. Från ett tips till personkontakt och genom det vidare väg till ett jobb inom byggnadsmåleribranschen.

Hos en förtroendeperson...

Adressen var svårtillgänglig uppe på ett berg i en Oslo förort, från huset såg man den vackra metropolen.

Dit skickade Åsa brev till mig som jag kom förbi och hämtade då och då. Vid ett tillfälle när jag var hos förtroendepersonen ringde jag till Sverige, till Åsa. Under telefonsamtalet frågade hon var jag befann mig för hon kunde inte prata så länge på grund av Thomas som var där och sov före sitt långa skiftpass på arbetet. Hon skulle ringa till mig senare. Efter omkring 40 minuter ringde hon. Hon grät i telefonen på grund av ett brev som jag skickat tidigare till henne. Brevet innehöll hårda känslomässiga tag för att kunna väcka henne ur det djupa psykologiska stadiet där hon befann sig under olika slag av påtryckning. Då inte minst på grund av mina bestämda åsikter om rätt till möte med hela familjen för att kunna undvika missförstånd, ett löfte om möte som inte blev av, brevet som innehöll en form av avsked, ett slag mot hennes självförtroende som jag under många år hjälpt henne att bygga upp. Jag minns att jag var lycklig efter samtalet för jag upplevde att murarna som byggts av olika påtryckning nu raserade och kommunikationen oss emellan verkade normaliserad och hoppet om att träffa barnen var stort.

Var gråten teater? Jag kunde inte tro det, fast förtroendepersonen sa till mig att under det långa samtalet kom en polisbil förbi vid ett par tillfällen. En fälla? Nej, Åsa kan inte göra det!

Vi vidtog snabbt försiktighetsåtgärder och då fann vi en sanning utan svar: polisbilen dök upp ytterligare ett par, tre gånger omkring bostadsområdet där vi kunde bevaka dem. Sista gången den visade sig stannade den nära en parkerad buss typ min Merca och poliserna gick ut och kollade. Tittade de efter min bil? Den moderna kommunikationen gör det lätt för spanare... och ännu lättare under samarbete med villigt eller ovilligt folk.

Det var hett. Tvåhundra meter därifrån fanns busshållplatsen. För mig verkade det som tvåhundra kilometer att gå under fara som kunde medföra att jag inte skulle få se mina barn på lång tid framöver. Jag räknade prick och räddningen kom… bussen.

I mitt huvud dunkade en idé om att… något inte stämde fast jag upplevde känslor så klara: Var jag verkligen efterlyst i Norge också? Jag kunde inte få svar på denna fråga inte förrän jag blev tagen! Och jag bestämde att detta fick inte hända!

 

NY ARBETSPLATS

NORSKA POLIS

Andra upplevelse

På byggnadsfirman många arbetstimmar på kort tid med lördag och söndag. Det var bra för mig att bygga upp min ekonomi. Det stod snabbt klart för mig att de som ägde firman och de som inte ägde firman kan ha varit folk från undre världen med internationell anknytning... varma Kalifornien... Vi väntade på ett långtidsarbetskontrakt från flera nyfriade östländer, eventuell förbättring av min framtidsekonomi med hopp om att lösa knuten omkring mig och få min svenska familj på fötter.

Mina undermedvetna känslor eller bara min goda förmåga att upptäcka fara i tid (läsa händelser och anknyta med logik, mixa det hela med försiktighet) gjorde omigen att det hände något på arbetsplatsen ...Spanarna på Hill Strit var redan i farten och i gathörnet bytte de plats med varandra. Konstigt nog, den dagen var det ingen arbetskamrat på plats och ännu konstigare, det var så bråttom att avsluta arbetet. Jag var redo att klättra ner som en ekorre från metallmålarställningen på femte våningen. För säkerhets skull kom jag ner ändå och försvann en kort tid... Sedan var jag tillbaka för att avsluta arbetsuppgiften.

Ett tack till det äldre eleganta paret som bjöd på en mycket god flaska vin. Jag målade deras balkong medan jag sjöng italiensk opera. De lyssnade och upptäckte att vi hade samma anknytning till medelhavslandet Italien, som de kände väl. 

Genom det nya arbetet fick jag ett tak i huvudet... nej, mina språksvårigheter gör det ibland omöjligt för mig... Jag ville skriva att jag fick tak över huvudet och bosatte mig fast på firmans nya kontor. Men, inte heller där stod det rätt till:

Till exempel, en av firmans två ägare försvann med dottern upp till norra Norge... Konstigt, han skulle avsluta ett viktigt arbetskontrakt.

Den andra ägaren var i vårt nya lokalkontor med andra kompanjoner och frun och skojade medan han visade mig hur man tillverkade en lasso för att hänga upp dödsdömda människor i träden.

Meddelandet var klart för mig att någon visste... Att polismyndigheten från Sverige och - eller Norge använder ojusta metoder för att kunna nå sina syften och få poäng för att visa sin makt eller att de var de bästa genom att blåsa upp en fjäder till en Gävlebock... från en misstanke till ett faktum... pedofili... det kryper i händerna och i huvudet på små människor och ännu värre när det händer hos folk som tror sig själva om att vara riktiga gangstrars. Firmaägarna var kända hos polisen och var tidigare dömda till fängelsestraff på grund av bordellverksamhet... med framtida... STORA... idéer. Av gammal erfarenhet, fast vi kan inte generalisera olikheter, visste jag att hallickar och hälare är inte folk att lita på... de är lättvingade och lättfriade... att bli tjallare...

Någon var där i mitt sovrum, någon letade efter något, pass, pengar, vapen, vad annat?

Min Merca var redan i säkerhet långt ifrån Oslo.

Civil polishändelse.

Efter min arbetsdag var jag i Oslo centrum och växlade några ord med en förtrolig på en bar och samtidigt sökte jag extra arbete som dekoratör, förslag var redo och framme, jag väntade bara svar. Kvällen slutade med att jag var på väg till målarfirmans sovplats och det var sent, som det skulle vara. Men det visade sig att inte allt var som det skulle vara. På bensinstationen bredvid industriområdet där jag bodde såg jag en vithårig man som pratade i ficktelefon och som stannade en lång stund på samma plats. Jag gick rakt framför och på honom (jag ville göra klart för mig hur han såg ut). Det var mörkt. Förstod att det var en spanare, tog en omväg för att lura honom genom att inte gå rakt på sovplatsen. Detta för att undvika att bli igenkänd och för att han inte skulle ringa till någon spanare på plats och de brukar vara tre stycken ifall de ska gripa någon. Min misstanke realiserades när jag såg i ögonvrån att två andra okända personer med ficklampor tittade in genom fönstret på en lagerbyggnad som angränsade till min bostad. Jag vände inte mitt huvud mot dem för undvika uppmärksamhet och med nonchalanta steg gick jag vidare som en trött arbetare på väg hem. Mannen på bensinstationen försvann och jag var snabbt tillbaka till gården och när jag såg att de okända personerna försvann bakom byggnaden tog jag mig smidigt in i arbetslokalen. De var inte ens fem meter ifrån mig. Polisen verkade vara på hugget den kvällen. Om jag varit ute ensam i industriområdet hade det varit riskabelt och ett gripande skulle ha varit lätt gjort. Ljuset var tyvärr tänt i lagret där jag befann mig och när jag kom nära köksområdet, där jag tänkt komma ur synhåll, blev jag upptäckt... Samtidigt la jag märke till att hela köksinredningen var väck. Jag kopplade ihop det jag såg, eller inte såg, med att firmägaren verkligen tänkte starta ett horhus igen, under täckmantel och tack vare att de visste att jag var efterlyst kunde de inte riskera att bli upptäckta i förtid, så att säga. 

Där bakom bankade någon hårt på järndörren och då förstod jag att jag var upptäckt och fast jag gick med huvudet på golvet och fötterna i taket, som det kändes under de chockartade stunderna, var jag superkall i mina handlingar... Hörde röster som beordrade att öppna, men jag svarade med gester medan jag pekade på klockan och vinkade avvärjande att det var sent, det var dags att sova, men välkomna tillbaka i morgon! (Det var som en pantomimföreställning.) Jag kunde ju inte tala med brytning som skulle ha avslöjat mig. Mitt utseende under tiden i Norge var ändrat och jag hade lite skägg. De bankade vidare, för hårt för min smak, och jag hade lust att säga åt dem att inte störa folk så sent på natten, jag kände mig nästan irriterad. Jag såg deras ivriga ansikten på fönstret och de kommunicerade med ficklampan. Jag nonchalerade det hela och började gå uppför trappan, satte mig ner och väntade. I huset fanns ingen annan utväg än fönstret på första våningen vilken skulle ha fört mig direkt i deras gap. Efter cirka en kvart var det tyst. Under denna väntan hade jag bara en tanke: ”Det är slut! Åsa! Barnen!... jag kommer inte att få någon tid för att klara ut orsaken till min efterlysning... Det är orättvist!!”

Klockan var 23. 30 när jag kände att det var lugnt och som alltid, mitt undermedvetna visade mig vägen och jag kände att det inte var någon fara att lämna fågelburen och väl ute på gården förstod jag att det var riskfritt. En bil spanade visserligen omkring byggnaden och för min del fick de gärna fortsatta tro på min eventuella flykt bakvägen... Tur eller otur, öde eller inte öde, just då kom min vän med sin sovande rumänska fru i bilen... och papegojan Roland sa: ”Hej då!”

Lurad men alltid bestämd i mina handlingar.

Nu väntade ytterligare en räddning från fara, den femte.

Tredje polisupplevelsen.

Några försiktiga telefonsamtal till mina före detta arbetsgivare. Nycklar tillbaka ja, men pengar först. En natt dök jag upp och hämtade mina tillhörigheter och som jag lovade, nycklarna på plats, sedan möte för löneuppgörelse. Den ansvariga för utbetalningen var inte där. Kompanjonen ställde då upp och körde mig dit jag var på väg till fots.  Det blev, lustigt nog, en omväg och plötsligt föreslog kompanjonen att jag skulle stiga av mitt på motorvägen, därifrån skulle jag nå bebyggelsen där jag hade träff. När deras bil åkte iväg upptäckte jag en annan bil med civila personer som saktade in bakom mig, körde sedan en bit framåt och backade så småningom. Jag misstänkte att det var civilpolis redo att gripa mig, jag såg en liten chans att klara mig den gången också. Snabbt nådde jag en trappa som förde mig till en bro för gående. Bron var byggd över motorvägen, jag gick på den en bit medan jag tittade på förföljarna som kom ut ifrån bilen.  Ingen som direkt följde efter mig men en av dem pratade i ficktelefon och sedan gav sig bilen iväg. Knappt 200 meter därifrån fanns en utfart varifrån bilen skulle ha tagit sig till den andra sidan bron, dit jag var på väg.

Jag räknade snabbt ut bilhastigheten och den tid det skulle ta för mig att komma tillbaka, gå in på smågator vid den intilliggande bebyggelsen och där gå upp i rök…

Dags att försvinna och göra ett uppehåll... som nu.

 

FRÅN NORGE TILL VÄRLDEN vill jag säga:

 

ORGANISATION MAKT

Det finns en synnerligen smygande rörelse som heter: FARA, STYRE, INTRESSE, GUD, FÖRBANNELSE, UTOPI mm och som bara är synligt för en liten del

PENGAR KRIG EVIGA ÅTTAN av jordens folkmassa. Folk som själva upplever den smygande rörelsen, de som blir drabbade, folk som har bredare syn på intressen, kulturella inte minst, vet eller förstår att ”världen” är inte helt i sin ordning, att allt som syns är inte sanning… Vi är lurade på något sätt, vi lever i en utopi (utopi är enligt sv. ordlista: dröm som ej kan förverkligas.) Vi lever i en dröm som är verklighet och det finns inga ord för att förklara att utopi i själva verket är realitet, som samtidigt kan tolkas som utopi. Ett uttryck här som kan förklara att vi lever i en utopi och som är lätt för dig att tänka på: Du har ett kugghjul i huvudet men sanningen är att du vet att där inte finns något kugghjul utan en hjärna, en hjärna som du upplever som ett kugghjul.

En nihilistisk förklaring och den eviga åttan en gång till. Vi lever i ett eller flera kaos. För att komma till skott, eller skatt, vi kan säga så här: Det finns oliktänkande politiska organisationer, regerande internationell ekonomi och andra faktorer i vardagslivet som är uppenbart styrda av ett legalt eller godkänt system (godkänt av en massa men inte av alla) staten och som i själva verket är underminerat i dag eller var redan från början förberedda med eventuella andra syften än de synliga. Som andra organisationer mer eller mindre kända eller godkända se till exempel: Frimurarna, la loggia, leoni di sant marco, olika undre – världen organisationer eller maffior, familjevarianter med varierande intressen och kanske med samma syften, (jag citerar bara de italienska och generellt de mer eller mindre kända.) Ett kaos i ett kaos att romarnas latinska världs imperium ännu inte är upplöst och kanske inte heller blir det förrän hela jorden har gått under.) Det från början citerade mänskliga och omänskliga fenomenet som når oss mentalt och fysiskt och som en microkapsel är inplanterad i vår hjärna och styr vårt beteende att acceptera smärta och njutning och som skapar i oss människor den oförklarliga ”rädsla” och som gör oss ”medvetna (starka?),” är den synnerligen smygande rörelsen som skulle vara tydlig för oss och inte den gömda sanningen för att vi kan befria oss ifrån den utopi vi lever i.

Med enklare ord, vi vanliga människor lever i ett liv som vi tror att vi lever i, bland diktatorer och känslor som vi själva inte har skapat, i alla fall inte på det sätt som vi tror att vi ser och upplever det. Det finns sanning i det som våra politiker säger samtidigt som det finns lögn, vilket gör att vi lever i en obegriplig realitet förenklad med vardagsliv och som egoismen är skuggan av gömda sanningar: Vi tror att vi är styrda för vårt bästa av en egen nationalpolitik, men som i själva verket i sig är styrd av andra organisationer, styrkor, makthavare som har anknytning till världspolitiken. Med andra ord, våra önskningar är förprogrammerade samtidigt som en del av dem redan är underminerade och aldrig kommer att förverkligas fast vi ska tro på förverkligandet.

Från Norge till världen vill jag säga att vi lever i ett generaliserat tänkande och med den citerade ”synnerligen smygande rörelsen” och troligen skulle vi leva ett fritt och fridfullt liv om inget av detta skulle finnas.

Som sagt, Staten är i själva verket en Utopi... som vi lever i?

 

FREDRIKSTAD

Fjärde polisupplevelsen

Där vilade jag lugnt en stund och fick andas ut.

Några bilar kom förbi det tjusiga huset på den gröna ”kråkön...” Därifrån skickade jag blommor, genom Interflora, några brev och en teckning av Geir, till Åsa. Jag informerade henne om att konst och hantverk förenade mig med en kompanjon och som vi kunde ha nytta av för ett framtidssamarbete i egen firma och som skulle realiseras ifall jag finge ha det lugnt, finge veta sanningen om jag är efterlyst eller ej i Norge. Om vi var tvungna att vara ifrån varandra för att jag var efterlyst i Sverige, skulle det underlätta känslomässigt för barnen och för oss att ändå vara så nära varandra som möjligt och med det skulle vi stå ut ännu ett tag...

Bilarna som passerade huset var civila med civilklädda personer i. De kom förbi vid olika tider och med ovanligt låst hastighet, säkerligen mycket nyfikna. En mörk kväll såg jag en polisbil som saktade ner och stannade framför ingången. Jag hade redan uppfattat det hela och bakdörren var redan förberedd för eventuell flykt. Polisen kom och frågade min vän vem det var som ägde den svenska bussen som inte helt var i sin ordning… Då var jag redan långt från nätstängslet och gömd på marken under gröna buskar och torra blad, men ändå i husets närhet. Polisen var 10-15 meter ifrån mig och inspekterade med ficklampor både bussen och trädgården för att leta efter den försvunna. Lampljuset passerade min orörliga kropp och jag undgick upptäckt. Polisen gick efter ett tag. Sedan fick jag meddelande att jag skulle höra av mig, vännen frågade varför och polisen svarade att jag visste varför och att det var bäst… bäst för vad? Då stod det klarare för mig att jag var efterlyst i Norge.

Nya brev och telefonsamtal till Åsa med begäran om att skicka all dokumentation och information från Italien och Sverige som skulle underlätta för mig att förstå det hela. För om det var så att jag var efterlyst i Norge av svenska myndigheter, som i sin tur grundade sig på italiensk utredning (eller vilket tjafs det nu var) skulle jag tvingas lämna landet. Men inte om norska myndigheter letade efter mig på grund av att bussen inte var helt i ordning… Det kom aldrig något svar. I stället funderade jag över hur polisen kunde ha spanat upp mig… Många obesvarade frågor och misstankar som jag kommer att bära inom mig som en frustrerande belastning.

(Det är nu så att fortfarande idag, 30 maj 1997, Åsa och andra inblandade, från hennes nuvarande sambo Thomas till myndigheter, har inte vågat komma och samtala med mig. Att för allas bästa få bort den bärande stenen, av Berlinmuren som den kinesiska muren och de osynliga tysta murarna som myndigheterna byggt upp, för att kunna säga att murarna faller, se klarare i handlingar och få en chans, samtliga, att se varandra i ansiktet… inte minst för våra barns skull).

Mitt i all oklarhet var min bedömning att flytta och närma mig den plats där den största knuten av alla problem fanns och försöka lösa den, nämligen Italien.

 

Ett tack:

6 oktober 1995 klockan 01,16
 Han tog mig hem
 Han kände mig inte alls men...
 han tog mig hem.
 Han sa till mig, gång på gång
”Kom vi går hem
 kom Tor, vi åker hem.”
 Ja, ja, han sa alltid så till mig.
 Han, öppnade dörren till sitt hus,
 sitt hem för mig... ett hem som
var mitt.
 Han, han har ett namn ”Björn.”

 

BILD AV SPEGEL

 

PSYKOLOGISK TORTYR

Från Norge hade jag telefonkontakt med Åsa som berättade hur det var för henne och barnen. Allt var lugnt på ett sätt mellan oss. Telefonen var inte vår utan Thomas. Hon upprepade att polisen sökte mig på grund av anmälan från hennes far och att ”innehållet” var från Italien. Hon kallades till polisen och jag ville veta mera om det precis som det var nödvändigt för mig att få veta om de italienska dokumenten som kom till Sverige. Fick aldrig veta någonting och under tiden verkade det gå bra mellan oss ändå. Det fanns två telefonnummer jag kunde ringa ibland, hustelefonen eller GSM. Någon gång lämnade jag meddelande på telefonsvararen eller också kunde jag ringa till Thomas arbetsplats för att fråga hur det var med barnen mm.

Jag sa till Åsa att jag ville ha tre månader på mig när jag kom till Norge, för att bygga upp ekonomin, så att hon kunde komma efter med barnen. Hon skulle ha kunnat arbeta som dagisfröken om hon ville, jag skulle ha fortsatt med mitt och hon skulle regelbundet ha fått träffa sina två andra barn... som förr i tiden. Jag tyckte att hon skulle komma ändå som alternativ, fast jag kunde vara efterlyst, vi skulle ha behållit vår familjeintegritet och hon skulle ändå ha fått träffa sina båda barn. Allt detta till dess att vi hade löst problemen som tvingade oss ifrån varandra och sedan vara tillbaka i Sverige. Svaret var nej… och jag kunde förstå det skälet, hon var trött på att resa runt.

Det var nu dags att skicka pengar till en kort resa för mor och barn. Vi skulle ha haft en dag eller en helg tillsammans och klara upp en del missförstånd. Jag skickade pengar en gång och ännu en gång från postverket St. Olovplass. 1500 norska kronor, kode 14, kvitteringsnummer 57897196533+14+ Hon lovade att komma men när hon fick pengarna blev svaret nej! Lätt att säga i telefonen. Jag frågade om barnen, det var inte klart för mig fast barnen var med mamma, att de då inte skulle få träffa sin pappa och ännu mer otänkbart för mig var att de inte skulle få leva med mig. Och hon då, hon var inte tydlig i sina meddelanden. Vi skulle ha skilt oss och vi var överens om att hon skulle begära skilsmässa för att undanröja spåret, om vi skulle återförenas under de svåra förhållanden som vi befann oss i och underlätta hennes tid med alla hennes påtryckare. Trots känslomässiga konflikter var det ändå inte meningen att vi skulle skiljas på riktigt. Jag förstod ju att allt inte var som det skulle, irritation och spänning växte. Så en dag jag fick höra att jag inte skulle fortsätta att ringa! VA?!

När jag ringde och hörde i realiteten att den kvinna med vilken jag gift mig och lovat trohet i nöd och lust, började svikta i sitt löfte… tyckte jag ändå att hon var där, levande, riktig och vi var kvar i löftena; hon var inte död och ännu mindre jag. Relationen fortsatte med löfte om att jag inte skulle ringa så ofta, bara vid nödvändiga situationer. Vi skrev i stället. Problemet var barnen och min längtan efter dem och medvetenheten om att barnen behövde sin far. Då ringde jag ändå för kunna höra, med oroliga känslor, hur det var med barnen i första hand, om allt var lugnt. En dag lade Åsa på luren i mitt öra utan att jag fick någon förklaring och jag fick heller inte kommunicera med barnen.

Thomas började följa samma spår som Åsa och då förstod jag hur förbannad man kan bli och det lidande som följer med av att uppleva hur mina och mina barns rättigheter inte var respekterade!! Efterföljare av en oklar och komplicerad situation var ljugande som kom i spel. Vid flera tillfällen när jag skulle prata med Åsa svarade Thomas att de inte var där medan jag kunde höra deras röster klart och tydligt och jag kunde till och med identifiera var de befann sig: En dag var Thomas ensam med Geir, en dag var barnen i badrummet ensamma med Thomas, en dag var Thomas ensam hemma med barnen och någon gång hörde jag Åsas röst med! Paniken tog mig, han tog min plats som FAR!!!! En dag när jag pratade med Åsa ljög hon också om att barnen inte var där men jag hörde dem och en annan gång hörde jag Thomas röst i bakgrunden, med MINA BARN! (internet)! En annan gång när jag inte stod ut utan måste ringa, sa Åsa till mig att Geir var inte där, att han var med Thomas i stan... ”Min Geir , min baby, min son... han är med mina barn!!!!!!”

AAAAAAAAAHHHHHHHH......!!!!!

Thomas och Åsa visste att jag inte skulle återvända och det var lätt för dem att ha ett ljuvligt liv i väntan på att något skulle hända mig, att jag skulle försvinna helt. Så skulle inte ske det var inte rätt. Människor som har värde och som fått hela mitt förtroende, en man ansvarig för mina barn, beter sig på detta dåliga sätt. Så kändes det då och samtidigt som Thomas började förlora mitt förtroende som fadersfigur åt mina barn, tvivlade jag också på Åsa som ansvarig mor till våra barn.

Jag började sätta fart på alla mina resurser, mentala, fysiska, ekonomiska, ja alla underliga krafter för att snabbast kunna lösa problemet, för rättvisa, för att uppfylla skyddsplikten gentemot mina barn och med fortsatt hopp om att bevara vår familjeintegritet.

Min första lagliga handling var att ringa till ett flertal privata advokatfirmor och till allmän advokatbyrå för att få råd och hjälp med att få tillgång till de italienska handlingarna och allt som polisen kunde ha i Sverige. Förfrågan angående efterlysning, men svaret var lika överallt. De kunde inte hjälpa, jag borde vara där...

BREV

Norge och fjärran land 1995.

Det förekom faktiskt en del brevväxling. Bra brev, romantiska, sensuella och hårda. Brev i försvar från min sida för att påpeka om frustrationen i realitet och otrolig orättvisa... för alla!

Brev

95 09 07 Gävle Andersberg

”GianAntonio, Grazie per tutti lettere. Sono tanti, e difficili di leggere... (...tack för alla brev. De är många och svåra att läsa...)”

Jämför vi detta utdrag med breven som kommer efter, när jag redan var långt ifrån Norge, kommer vi att förstå innehållet som klart säger att det var något som inte stämde, fast förtroendet var oförändrat och på det viset är man lättlurad

95 11 10

”Gian Antonio. Ho ricevuto tua terza lattera oggi. Era un po di tempo di lo ho mandato una (con poesia) a tua sorella C. Cero sembra che non li ai ricevuto? (Har fått ditt tredje brev idag. Det var redan ett tag sedan jag skickade dig ett brev med en dikt hos din syster... men har du fått det?)”

Lägg märke till att i det brev som jag fick i Norge skrev hon att hon fick många brev från mig och senare på hösten skriver hon att hon fått mitt tredje brev!

Brev till Norge kom till en förtroendeperson som i sin tur gav dem till mig.

Breven som jag fick i fjärran land tog ännu längre tid på sig för att nå mig, efter uppehåll i flera länder.

Var detta bara en händelse eller skulle jag tolka det som ett bevis på att Åsa var medhjälpare åt polisen som jagade mig i Norge? Var hon frivilligt med i angiveriet eller var hon tvingad? Breven slutade alltid med ett väckande rop, till exempel: ”Jag älskar dig alltid, Åsa.” ”Du vet att jag älskar dig alltid, Åsa” ”Älskar dig jämt, längtar starkt efter dig” ”Puss, Åsa och barnen, som är så vackra och duktiga bägge två. Hej då och alltid: Din fru Åsa.”

Det som satte kniven i mitt hjärta var att jag inte kunde försvara mina barn och det kändes återigen som om det var dags att ”hålla långt avstånd” från dem. Att Åsa var vilsen under påtryckning av myndigheter, hennes far, Thomas (ny sambo), Anders (far till hennes andra två döttrar). Att jag inte kunde hjälpa henne och jag såg med henne mina barn försvinna sakta ifrån mig, långt ner i dödens glömska… se andra brev som följer.

95 09 07

”La Ja-Ja domanda ancora; Pappa? Ed io risponde sempre; viene dopo (… Ja-Ja frågar ännu, pappa? Och jag svarar att han kommer snart...)”

Glädje och smärta tårar och hopp...

”T. (Thomas) Mi dice che mi amava anche prima, 17 anni. (T. sa till mig att han har älskat mig i sjutton år.)”

Åsa i sitt vilsna tillstånd är fångad av Thomas smarta ljugande. Förklarade för Åsa i ett senare brev att Thomas hade haft sjutton år på sig att visa sina känslor, så varför just nu?

”Mi fai l’amore, non come te, perche nessuno po farlo, questo capisco bene. (Han knullade mig men helt klart kunde han inte som du, för det kan ingen, jag förstår det.)”

Han är fångad av Åsas nya sexlekar, kunskap som hon fick av mig och som växte tillsammans med oss.

”Qui altro voleva prendere una donna con 4 bambini.( Vilken annan skulle vilja ha en ensam mor med fyra barn).”

Ensamhet rädsla och osäkerhet som jag känner igen hos Åsa. Precis som den tiden vi var älskande och medan jag var i Italien med den heliga Maria. Åsa nyligen hade flyttat ifrån sitt äktenskap och inte stod ut med ensamhet... och väntade med ett nytt kärleksbad i ren vit jungfru... mjölk. 

”Pero io voglio vedere I.A. (Jag vill se I.A.)” (Hennes döttrar.)

Modersdesperation och längtan.

”… Se tu mi ai amato come dici, doveva essere qui anche se ci sono i problemi... (… om du älskade mig som du säger skulle du ha varit här också om det fanns problem… )”

Nyligen, 97 04 28, klandrade mig Åsa omigen precis som hon skrev 1995... Detta hände efter muntligt samtal i tingsrätten, muntligt samtal för att förberedas inför huvudförhandling för umgängesrätt med barnen, augusti -97. Detta var första gången vi var ensamma och vi rörde oss omkring våra barn som en vanlig, konfliktlös familj. Jag måste erkänna och säga att jag mer och mer tror att det som skiljde oss åt, de osynliga murarna som inte tillät att vi närmade oss varandra, inte tillät oss att förstå… är socialmyndigheterna i högsta grad och familjerätten i synnerhet. (Lena - Anna Wettegren - Llig mf.). Hennes fars (Olle Ljungbeck) styrning, diktatoriska beteende och ägande. Svartsjuka sambon Thomas Brodén. Exmannen Anders påtryckning. Inte minst Åsas eget behov av bekvämlighet, att förneka.

Och det italienska familjen - och politiska spel som hon inte kunde – ville - vill förstå. Jag vill så gärna fatta, att hon är som en vanlig svensk, snäll och god med fullt förtroende... nästan barnslig som inte kan begripa den osynliga, italienska, talande kulturen.

I brevet daterat 10 nov -95, där Åsa skrev att hon fick mitt tredje, läser vi och tolkar innehållet som ren språkmanipulation från myndigheternas sida. Med syfte att psyka ner Åsa genom att ge henne ångest, knäcka hennes självförtroende, göra henne svag och ge henne dåligt samvete, för att kunna ta hennes förtroende och styra henne från vår relation för att sedan nå sitt myndighetssyfte.

”L’assistenti sociali pensano… che io ho una grande … colpevolezza… (sociala myndigheter säger att jag är ansvarig - har gjort fel-… är mitt fel.)”

”...Ogni volta vedo A.I. (hennes tidigare barn) per una 2 ore, con le assistenti… non da sola, ...pensano che la A.I. Hanno paura per me! ( Sociala myndigheterna låter mig träffa barnen två timmar och de säger att barnen är rädda för mig!)”

PRECIS SOM NU, fredag 13 juni 1997. "28 april, se citat ovan, lovade hon att jag skulle få träffa mina barn tre timmar i veckan hemma hos mig med kontaktperson och hon skulle gå med på regelbundna samtal med mig, hos familjerätten och domstolen beslöt att det så skulle bli". Så blev det inte alls! Kontaktmannen blev avsatt med omedelbar verkan, 9 maj och sedan dess har jag inte ens sett skuggan av mina barn, trots domstolsbeslutet. Den 11 juni var jag kallad till familjerätten för att för första gången träffa den nya kontaktpersonen Gudrun Hedberg, med tanke och hopp om att nästa vecka få träffa mina barn igen. Familjerättssekreterarna Maria Berglund och Mia Åström, den sistnämnda ansvarig. Jag sa: ”Jag vill inte ta en statskriminells hand i min hand!” Svar: ”Vilken statskriminell?” Mitt svar: ”Jag kan förklara det, ni har brutit mot domstolsbeslutet om att mina barn ska få träffa mig varje vecka och jag dem, detta är lag förbryteri och kriminellt gentemot barnens rättigheter.” Dessutom var jag redan irriterad över att Mia menade att de inte hade så mycket tid att prata med mig... medan jag hade väntat i fem veckor på att få vara med mina kidnappade barn. Och sedan utbröt en explosion, mellan gråt som aldrig kom ut och ilska, när jag fick höra att jag inte kommer att få träffa mina barn på hela sommaren! Jag påpekar här att till den sista augusti 1997 har domstolen begärt familjerättens utredning av domstolsbeslutet... Det gick inte att höra ett enda ord till från dessa, tidigare nämnda, statskriminella. Se dokument som följer och jag vill här och nu visa vad min advokat sa till mig: ”Hur kan du stå ut och inte bli tokig av vad DE håller på med mot dig...”

Jag har starkt självförtroende fast jag har märkt, efter ett års psykologisk tortyr från Åsa och Thomas och ett år till hemma här i Sverige där myndigheter nu har torterat mig också de psykologiskt, en del karaktärsförändringar hos mig. T.ex. att jag lätt blir ilsken inför orättvisan och gränsen mellan fysiskt våld och talförhandling är luddig men ännu behåller jag min starka tro om att rättvisa ska skipas och att barnen får bo hos sin far under normala förhållanden. Sunt förnuft, det finns inget alternativ....det borde inte finnas några. Och här ser jag skillnaden mellan en politiskt medveten person som jag själv och som kan överleva och Åsas psykologiskt underkuvade situation, då och nu. (Nu i annat förhållande: hon har hela hemliga myndighetsarmén vid sin sida och ett rättsväsen som gjort att det sociala har nått sin högsta punkt att styra den svaga, ändra hennes uppfattning om vad hon anser är rätt eller fel, kort exempel: man säger att barnen mår bra av att träffa bägge föräldrarna regelbundet, men ändå förbjuder hon barnen att träffa sin far och tror att hon gör det bra fast praktiskt brukar hon våld mot barnen.)

95 10 25

-Non mi lasciano vedere I.& A: perche A. (Anders) dice che a paura che io vado da te con loro. Lui vuole che io aiuto la polizia prima di posso vedere I.& A. (De vill inte att jag träffar mina barn för att Anders sa till dem att jag skulle sticka till dig med barnen. Anders vill först att jag hjälper polisen att hitta dig.)

- A. (Anders) dice anche che io non posso vedere I.AJ. prima il divorzio e fatto. (Anders säger att jag får inte se barnen innan jag har tagit ut skilsmässa.)

Åsa blev tydligen nertryckt av exmannen. En man som själv troligen blev styrd av myndigheter och Åsas far. En man som hellre vill fly ifrån fadersansvar genom att använda tyranni och hämnd i stället för att använda samtal, objektivitet och förståelse.

-Non ho visto miei bambini! (Jag har ännu inte sett mina barn!)

Nytt desperationsrop. Myndigheters direkt eller indirekt praktiska påtryckning med Anders medverkan fortsätter.

Man konstaterar med de ord som följer att Åsa ligger klämd i en otroligt nedbrutet självförtroende påverkad från alla håll och inte minst från mitt... (desperation att inte kunna hjälpa henne.) Man läser då :

95 11 10

-Questa cosa mi da molto fastidio e sento veramente NON buona e NON bella non niente… sono una disgrazia. (Jag är inte snäll inte vacker... ingenting... jag är ett stort problem för andra och för mig själv.)”

Detta säger allt. Rena ”våldtäkten” mot det mest intima, vårt inre!

Lägg märke till att hon hade inte sett sina barn sedan sin återkomst till Sverige juli -95 och sociales uttalande att barnen skulle vara rädda för henne, det var de strafford som ingår i socialstrategin för att bryta ner folk och ge dem dåligt samvete fånga folk mentalt med sin makt och sedan lätt styra dem (hjärntvättning).

För att svara på Åsas advokats språkmanipulation: ”Tor Svärdtorp har i vårdnadsutredningen påstått att familjen skulle åteförenas efter kontakter i mars 1996.” Detta uttalade Anita Viberg Wallin i tingsrätten 28 april 1997 gällande umgängesrätt med våra barn Geir och Jaja. Jag svarar med bevis, Åsas ord genom brev och telefonsamtal som gjorde att jag fortfarande hade kvar ett hopp om att familjen kunde förenas på bästa sätt, mitt i missförstånd och det kaos som rådde - 96, vid min återkomst till Sverige.

95 12 04 (Dagen före min födelsedag). ” Per ricordati che io ti amo sempre, e ti aspettero ancora.” (I alla fall kom ihåg att jag älskar dig ännu och alltid och väntar på dig.)

”Ciao e tanti baci Tua moglie Åsa. Mio numero di telefono e 026 610478, telefoni dopo le 12/12 in pom. le 15 dopo le ore 21 Le 15 17/12 dopo 18.” (Hej kyssar din fru Åsa. Mitt telefonnummer... Ring efter den 12 dec. eftermiddag. Den 15 dec. Efter kl 21. Den 17/12 efter kl 18.)

Telefonsamtal Bryssel-Gävle 12 mars 1996. Åsa sa att hon ville komma till Bryssel och förena familjen men ett problem kvarstod, hennes far som säkert kunde fortsätta sina trakasserier mot oss. Hon ville komma som turist, spårlöst (i modern EU - anpassad tid). Då svarade jag att hon inte behövde gömma sig, hon hade rätt att bosätta sig i Belgien. ”Om jag åker nu tror ingen på mig sen...” Jag svarade: ”Det fixar sig, du kan troligen åka tillbaka en gång per månad för att träffa dina barn utan att säga var du är någonstans (då visste jag inte om det sociala myndighetstyranniet och andra påtryckningar, från alla håll, samt att hon tyckte synd om Thomas, sin sambo som sa att han skulle bli ledsen ifall hon lämnade honom.)”

Vi läser vidare ”… ho aspettato per te da fare che hai detto avere un posto per la nostra vita, la nostra famiglia.” (Jag har väntat för att göra allt du sa jag skulle göra för att få en plats för vårt liv och vår familj).

Detta visar klart tecken att vårt förhållande vaggade mellan kaos, realitet, tveksamhet och som ändå pekade mot att vårt hopp och förhållande i sanning existerade… Vi sa att om nödvändigt var skulle vi skilja oss för att distrahera myndigheter och andra tyranner. Att jag skulle få ett fast jobb och detta var livsviktigt som grund för att familjen sedan skulle kunna komma. Fast hon var redan beredd att komma tidigare, i februari bromsade jag henne för att ordentligt kunna förbereda vår tillvaro… Jag kommer ihåg hur glad jag var när hon ringde och bekräftade deras ankomst. Dessutom... att skilja oss var inget känslomässigt problem på grund av, lovade jag, att vi… kommer att gifta om oss i Venedig! Bryssel var inte långt ifrån släkten i Italien och inte heller långt från Sverige och döttrarna.

95 12 28

Brevets innehåll som förstärker min naivitet, min barnslighet, min ärlighet, min sanning och modighet under polisförhör vid min återkomst till Sverige 1996 och min berättelse vid familjerätten i Gävle, Annalena Wettergren Gill.

”Gian Antonio. Devo dire che sono triste che non poteva parlarti al telefono quando mi hai telefonato l’ultima volta alla sera di Natale. Per sono contenta che hai provato do palarmi. Dopo diche ai parlato l’ultima volta aveva skritto una lettera dove io dico che voleva venire da te.” (Gian Antonio, jag vill skriva att jag är ledsen över att inte kunna prata med dig sista gången du ringde till mig, julnatten, men jag är glad att du ville prata med mig. Efter sista samtalet skrev jag ett brev där jag sa att jag ville komma till dig.)”

”Anche pero dimmi quanto tempo prende di andare da te. Spero che e un Paese dove posso parlare la lingua?” (Men du måste säga hur lång tid det tar för att komma till dig i det okända landet där du befinner dig nu och om jag kan prata språket?)

Var Åsa en myndighetsmarionett eller var hon påverkad av den största dotterns osannolika berättelse i Sverige 1996? Hur var sanningen egentligen? När jag var i Bryssel sa Åsa att det var den yngsta dottern som hade berättat… berättat vad? Italiensk myndighets politiska komplott tillsammans med svensk och italiensk familjekomplott blev en förvirring likväl för myndigheter som för Åsa, andra... eller hur var det? Jag vet bara att jag var och är oskyldig! Fallet läggs ner i Sverige 5 juli 1996 och i Italien den 27 juni 1997. Misstankar hit och misstankar dit som utgjorde en grumlig soppa och mer än så…: samhället kan inte döma folk enbart på grund av misstankar, bevis är en nödvändighet för att kunna peka ut någon som brottsling. Om samhället vore grundat på misstankar och misstankar användes som bevis från den ena eller andra myndigheten och mot den ena eller den andra medborgaren vore det en synnerligen orättvis princip gentemot alla. Tyvärr är det så att i svenska barns skyddsprincip är alla medborgare skyldiga att anmäla ett misstänkt brott mot barnen och det visar sig att SOCIALA MYNDIGHETER OMVANDLAR MISSTANKE TILL BEVIS vilket gör att allt för många, små som stora, blir offer och detta händer för ofta. Konsekvensen är förödande för familjeintegriteten. Samhället blir sjukare och sjukare.

Vi ser här kopia av Thomas arbetsschema som Åsa skickade mig så jag kunde prata fritt med henne och med mina barn. Det sträcker sig tom den 14 mars 1996!

I brev från 95 12 28 upplyses vi om att Åsa inte visste var jag fanns någonstans. Detta var nödvändigt efter mina misstankar om att Åsa samarbetade med svenska myndigheter för att få mig fast, men i ett brev påstår hon att så var inte fallet. Rent känslokaos omkring mig, extremt lidande i omedvetande om mina barns utveckling och hälsa. Annat konstigt tyckte jag det vara, detta att jag upprepade gånger hade begärt att hon skulle skriva på svenska för hennes brev var bara på italienska och fast jag förstod att hon behövde träna detta främmande språk kunde hon tydligen inte förstå mina psykologiska behov att ha levande, mitt nya hemlands men ändå främmande språk. Var detta ett sätt att stänga mig ute från Sverige genom att inte ge mig en chans att upprätthålla språket? Denna misstanke blev tydlig i ett brev där hon uttrycker sig som så att folk bor bättre i sitt födelseland (om jag kan uttrycka känslomässigt påstående kan man kalla denna rasism.) Jag står fast vid tanken på att detta uttalande lades i hennes mun av hennes far i första hand eller i andra hand av myndigheter eller bekanta som har svåra identitetsproblem.

Annat som också var konstigt i brev som hon skickade till mig, hon skrev aldrig tydligt namn på de svenska personer som var inblandade exempelvis sambon Thomas, Olle mf. Medan hon alltid tydligt skrev mitt ursprungliga italienska namn. Gjorde hon det för att skydda de inblandade? Eller var det taktik från myndigheter och hennes far för att psyka ner mig? Jag hade begärt att hon skulle förtydliga namnen men hon gjorde aldrig så.

 

BREV TILL POLISEN

I hela mitt Norgekaos där började den psykologiska tortyren från Åsa och Thomas, och som jag tolkar som rent vansinnigt våld mot mina små barn. Notera likhet mellan Åsa och hennes far Olle (äpplen bruka falla ner inte lång från päron trädet - sådan fader sådan dotter) . Då skrev jag ett brev till Gävlepolisen gällande efterlysningssak. Roger Norlin (rotel 8) och Åke Jonsson (spanare).

 

BREVET (okorrigerat utdrag)

”1995. Ni har sök mig för att ni skulle prata med mig… fru eller exfru, Olle Ljungbeck skulle ha traducerat några papper från italienska polisen och sociala… gällande mina fosterbarna Johanna och Hillevi… genom detta anmälde han mig… för ? Olle Ljungbeck pensionerad, högtlönad, har trakasserad våran familj i fem års tid. Finns dokumentationer om hans rasistiska och hysteriska beteende… Olle Ljungbeck har betalt en tolk… (ex fascist)… i detta förening… finns en till ex fascist! Låt oss glömma den här… om… ”fascism”… är ofta missbrukat och diktatorer i vilka färg kan vara… detsamma plåga för människor… italiensk för där jag är född ja!… om jag skulle född på andra stället på jorden skulle ha ändå troligen samma tankar som idag kämpa för min individuella frihet och rättvisa för andra.

I den italienska politiska och sociala kaos, en samhället korrumperad i alla nivåer, där lätt myndigheter tolka lagar (och gör) på sitt sätt. Grymma och diktatoriska beteende mot två små barna av åtta och sex år...! BRAVO Olle ex. socionom som viste att orosanmälan till sociala tvinga dessa att agera oavsett lögner eller påhitt (!), BRAVO italienska myndigheter, BRAVO min släkt! Och nu BRAVO till er! Ni var alla duktiga att vara med kaos över kaos och inte bara vara med att förstör en glad familjen av sex medlemmar… BRAVO Åsa! Nu hon tillhör mer mina motståndare (motståndare som jag och vi som aldrig velat ha) genom att kidnappa våran två biologiska barna precis gör hon som sin egen far och Staten (italiensk svensk eller vilken stat som helst lika illa...)

Jag personligen kan inte ta på allvar vad min italienska advokat sa till mig i telefon… ”… efter så lång tid att barna var hos dom (italienska myndigheter menade han) vi få vänta allt vad som helst som barna kommer att säga… du förstå vad jag menar… hjärntvättning.”

...Jag svarar till anmälan mot mig... jag förnekar alla anklagelser, jag är icke skyldig! Och Åsa inte heller för någonting! Vi har älskat våra barn och jag fortsätter att göra det!

I världen finns inte en enda plats fria från människor otroliga ”makt” denna makt som tar allt, som ”äger” allt, som styr allt som ”man tror” är ALLT det heter STATEN. Staten är synonym av gränser, nationalitet, regeringar, med mera, Staten är en spöke, som gör sig ”ENTITET”en absurditet som materialiserar sig, en monster som har byggt en stor nät omkring människor, där människor turas om att vara sadiska och masochister: idag är jag jägare och i morgon är jag jagat! Denna realistiska absurditet har sina rötter (tror jag) i den som jag kalla ”primitiv rädsla” att folk faktiskt är inte rädd för att dö (på ett sätt) DOM (VI) ÄR RÄDDA FÖR ATT LEVA! Realitet är hårt, är hemskt till och med när vi tror att leva är bra... vi lyssnar på våran älskade musik, vi går på teater, bio, vi köra runt med bilen, vi sitter oss på ett flyg, vi rider, vi äter... vi berusar oss med ”lön”… MEN… i morgon realitet är där igen... frustrationer på jobbet, ansvar, konkurrens, våldsamma tankar och handlingar på ett eller annat sätt. Människor… ni vet själva att vi är den värsta sort av ROVDJUR! Mitt på detta otroliga autoritära smeten, som allt är ägd, diktat, straffat! Finns kvar små ljus, små krafter, små neutroner som rör själv eller står stilla i väntan att slå vidare eller till… som vill eller inte alls vet själva vad det är för nånting (att dom är en kraft och frihet) och detta former är dom grupper eller kultur ”nomader” aborigen, kulturella medvetande folk som samlats ibland i grupper eller ensamma… som är ”kosmopoliter.” Folk som vill leva fri och modiga. Dom är ibland etiketter för att kunna i denna djungel av kaos känna igen sig, en del kalla sig ”anarkister (utan regering)” andra nomader som sagt, andra bovar och banditer, andra ”Svensson” som har sina goda tankar inom sig och drömmar… om frihet.

Bort med den teoriska delen. Vi lever i realitet. Lever vi i en demokratiskt samhället? Ja! skriker vi och alla är glada. Men vet ni att vår DEMOKRATI det är en VÅLDSAMMA HANDLING! Demokrati det betyder att en majoritet människor bestämmer på en minoritet! Vilken som ger rätt till majoritet bestämma på en som är människor som NI, som kan lida eller glädja som NI. Det är så kallas ”rösträtt” en bit papper där man kryssar i ! Förbannade sadister! Precis som ni... skulle komma och bjuda mig på en … prat, ni var tre mot en, och bara det visade sig som en våldsamma handling! Masochister bli (och redan ni är som poliser) när ni medvetna att ni jagar... och inte vill erkänna att man kan blir jagat som ett exempel nu, detta brev är en sadisk handling att kunna nå er medvetet att säg till er att ni är inte dom som ni tror ni är, att ni är bara en symbol och inte en realitet, att ni är inte dom modiga människor som ni vill så gärna tro och andra ska tro. Och så ”Staten - maskin” går vidare och stänger oss i vår ”blindhet” i vår fängslade liv i den sado-masochistisk lek ATT INTE KUNNA SE, LÄRA OSS, FÖRSTÅ OSS, INTE KUNNA KOMMUNICERA, och har till slut fred och frihet... Vi är alla tokiga mindre eller mera.

Jag har ett kreativt jobb som konstnär. Önskar en realistiskt samhället där livet är värd att leva och IDAG....inte när jag är död. Fyra (4) timmar arbetsdag. Inga militärer och poliser. Den kompetenta person som kallas i vanliga fall ”Chef” de kan bytas närsomhelst m m . Andra sociala problem tars hand av villiga lokala folk som med så kallas ”therapi” hjälper människor att hitta sin väg (ingen straff) och inte bestämma vilken väg detta folk skall tar till...! Ni poliser idag ni fungerar som maskiner, under order, under rädsla, under straff och straff, ni är onda, ni terrorisera och våldtar fisiskt och psykisk folk också i ERAN demokratiskt land. Ni arbetar för förberedda liknande vanor för egna barn. Ni är legaliserade kriminella. Håller er långt ifrån mig, ifrån min individuella frihet. Ni har en medvetet motståndare som har vaknat från den temiande stadium. Jag kommer inte att ger mig utan att försvarar mig också fysisk.. Jag kommer att försvarar mig med alla medel mina barn och min familjen.

Tor Svärdtorp.”

 

FLYKTEN FRÅN FREDRIKSTAD

Sköna nätter under duntäcke och trevligt prat med ”dom”- Prat som redan var smittat av en osynlig spänning. Det var otänkbart att kunna åka från Fredrikstad med bussen. Men att åka därifrån var redan bestämt och nödvändigt. Problemet var inte bara hur man kunde ta sig från Fredrikstad utan också på vilket sätt man skulle ta sig från Norge till, nära kontinenten, EU. Att färja från Fredrikstad var inte heller tänkbart då bevakning på platsen redan sannolikt var förberedd. Så det blev en resa till Oslo i stället. Från tågstationen med taxi en sväng till kajen där kronprins Harald väntade...

Färjan till Kiel Tyskland oktober -95.

Jag bad taxichauffören stanna på en bestämd plats så jag därifrån kunde smyga in i hallen upp till första våningen där jag köpte restplatsbiljetten (aldrig beställa plats i förtid... om du har något problem...)

När jag var uppe på första våningen såg jag dom....dom var flera civilklädda och väntade. Kollade alla uppifrån tornet. De var bara några meter ifrån mig, jag såg deras rygga, deras kläder och deras falkblickar!

Blickar som kunde tränga in i själen med ett enda syfte, att upptäcka det som finns under ytan. Snabbt avvek jag från dessa blickar med avspänt beteende. Satte mig och läste i väntan på att färjans portar skulle öppna sig, där alla skulle gå ombord, alla glada eller ledsna resenärer... alla med förväntan.

Det var livsviktiga stunder, på gränsen till livet eller döden, så kändes det under ytan.

Jag tittar nu på en bild och ler: Ett foto där jag finns med en lånad röd ryggsäck, min första billiga pipa i munnen, skäggig var jag, krulligt medellångt hår, kraftig grönrutig skjorta, en blå lånad lätt vindjacka, turistmidjeväska och det bästa av allt, den norska flaggan bakom mig. Luffaren. Äventyraren eller bara jag själv på väg till Tyskland. Passkontroller är då liksom nu... svettiga. Ombord på färjan får jag snabbt en del bekantskaper med adressbyte.

 

PÅ TÅGET TILL TYSKLAND

Med tåget gick resan vidare och... en blick som dröjde länge, utan okänt språk när det var dags för henne att lämna tåget… Nejdå, jag kommer inte att glömma dig, förlorat hopp, sex och kärlek… Du kommer heller inte att glömma mig… Jag förstår att vi aldrig kommer att avsluta vår flörtande början, fast man ska aldrig säga aldrig...

Bryssel närmade sig i frilandet Belgien och som väntade på mig... väntade?

Bruxelles - Brussel.

Det var sent på kvällen när jag landade med mina fötter på ”La gare du nord (Nordens tågstation)” En av tre som finns i den stora metropolen Europas huvudstad.

 

En ny bok börjar.

EPILOG

97 06 29 Årsunda

Nu vill jag berätta för dig det som sist har hänt och du förstår själv hur jag kan känna mig och att läget är... allvarligt. Jag vet inte hur länge jag står ut faktiskt. Jag vet inte hur jag kommer att reagera när jag träffar på gatan, eller var som helst, de personer som har provocerat fram våldet, onödigt lidande för mig, mina barn och hela familjen. Just nu känns min ilska befogad och rätt till att uttrycka detta i rätta proportioner (om det är möjligt att se proportioner i detta psykologiska tillstånd) för att kunna försvara mig och mina barn - familjen. I mitt inre vet jag att jag inte vill ta till extrema åtgärder, jag är medveten om att våld är inte till gagn för någon. Men när ord och andra mänskliga försök inte räcker till och när man redan upptäckt att man är förlorare på grund av maktmissbruk från Svenssons kalla krig och de små makthavarna, jag känner mig ändå nu på rätt väg... det blir som det känns!

 

TIDEN GÅR VIDARE OCH MED DEN VÅLDET

Jag har bestämt mig för att genomföra gatudemonstrationer till dess att jag får se mina barn. Detta kan ta olika svängar med olika lösningar.

Uppmärksamhet, sympati och intresse från allmänheten var påfallande. Medan lokala massmedia spelade de tre aporna (Inte se, inte höra, inte tala.)

HÄNDELSERNA

En krånglig situation som snabbt kunde åtgärdas om jag som myndig person och far skulle tillåtas reda ut det hela utan överdriven myndighetsinblandning. Här passar bra att citera romaren Cicerone år 106 f.Kr. ”Siamo skiavi delle leggi per poter essere liberi. (Vi är lagens slavar för att kunna vara fria.)” … VA?

Bryssel Belgien våren 1995

En dag under våren ringde jag familjen i Sverige, Tordönsgatan Andersberg i Gävle. En okänd äldre person svarade och det visade sig vara modern till Åsas nuvarande sambo, Thomas. Fick reda på att min son akut blivit förd till lasarettet med syrgas… det var slem som fastnat i halsen... Pratade sedan med Åsa det var ingen fara... Sonen låg med syrgas i tre dagar, jag var inte nöjd med förklaringarna så jag ringde till akutavdelningen men fick till svar att där fanns ingen som var inlagd… Åsa och Thomas bytte till hemligt telefonnummer och jag kunde inte längre nå mina barns röster. Rena paniken för mig, far med starka känslor. Skickade telegram men fick inget svar tillbaka. Då stod jag inte ut mera med tanken på att mina barn försvann och att de över huvud taget var i fara. Omedelbart bestämde jag mig för att överge mina framgångsrika kulturella aktiviteter och mitt arbete för att komma tillbaka hem till Tordönsgatan, ta den stora risken att en oskyldig man kunde bli anhållen, att snabbt få reda ut det hela och få träffa mina barn.

Åsa och Thomas försvann med mina barn till en okänd adress. Med svårighet lånade jag en bil och dagen efter hittade jag deras gömställe och någon vecka därefter bosatte jag mig 200 meter därifrån.

I augusti 1995 skilde vi oss, Åsa och jag. Under juli träffade jag en invandrarkvinna som jag sedan gifte mig med. Svenssons kalla krig (Åsa och hennes far Olle, sambo, mf. mf. mf. mf.) tog fart och myndigheterna blev inkopplade och styrda av alla sorters manipulationer. Allt gjordes för att förstöra min nybildade familj och för att jag aldrig skulle få träffa mina barn. VARFÖR ALLT DETTA... DETTA VÅLD ????!!

Myndigheters angrepp mot min nuvarande familj var samtidigt en diskrimineringsfråga och till och med rasistisk om jag så långt kan uttrycka mig.  Samtidigt var det ett faktum att upptäcka för mig, att den kvinna jag var gift med och som väntade mitt barn var troligen ute för att vinna ett uppehållstillstånd snarare än att bevara en långvarig relation för kärnfamiljens bästa.  

Idag klockan 16.40 ringde jag till förlossningen i Gävle... men inget önskat och efterlängtat barn hade kommit. Enligt beräkning skulle barnet ha fötts i går, 28 juni. Jag kan bara prata för mig själv och det är en stor ära att få bli far igen. Ålder har ingen betydelse för faderskänslor, nu 48 år ung upplever jag samma känsla som när jag 17 år gammal blev pappa för första gången. Två gånger blev jag fråntagen rätten att följa fosterutvecklingen: Första gången i Italien när Staten berövade mig min frihet. Den andra gången är nu och jag vill härmed säga till er kvinnor som tror att rätten till fostret tillhör bara er: Glöm inte att det krävs två för en tango (It takes two to tango). Vi är många pappor som gärna skulle bära fram våra barn om vi bara kunde!

 

MISSTANKAR 

I samband med umgänget med mina barn upptäckte jag misshandel av båda barnen och tecken på eventuellt sexuella övergrepp mot min son.

Muntlig anmälan gjordes till sociala och även skriftlig, men ärendet lades ned utan ha färdiglästs. Man menade att det var bara mina fantasier… Tre skriftliga anmälningar med ett flertal sidor av berättelser om min sons, i första hand, psykologiska tillstånd mm. mm. mm. mm.

Vad ska man tro om en man som tog sig rätten att bo med mina barn och som var med om att påverka försvinnandet av mina barn första gången. Som aldrig har vågat komma till möte för samtal med mig, trots min skriftliga och  muntliga begäran via myndigheter samt via hans far. Och som nu ligger bakom det andra försvinnandet: alla försvann från och med den 9 maj till okänd adress trots tingsrättsbeslut på att jag ska träffa mina barn varje vecka. Vad ska man tycka om Thomas beteende att ständigt vara med och gömma mina barn? De bygger tysta murar med lögner och kriminella handlingar och gömmer sig bakom dem med hjälp av myndigheter... Detta lindrar inte mina misstankar om våld mot mina barn.

Onsdag den 18 juni blev de polisanmälda på samma grunder som tidigare, till socialen.

Onsdag den 25 juni togs jag emot av socialdirektör mf. i Gävle. Nu utreds vidare olika myndigheters agerande.

Vart ska en desperat far ta vägen? Om han tar livet av sig på grund av det inte finns någon dörr till höga och tysta murar som han själv heller inte velat ha, vilka blir då anklagade och straffade för mord?! Om han tar livet av andra då blir han kallad kriminell och straffad för det.

Vara fånge och längta efter frihet, leva i längtan efter sina egna barn och med tankar om faror för sina egna... en fars känslor tar aldrig semester... vad ska en man ta sig till....................

 

 

TREDJE BOKEN

TREDJE BO - C - KEN

Det var fredagen den 13 oktober 1995 jag anlände till Europahuvudstaden Bryssel, Belgien. Jag klev av tåget på ”la gare du midi (södra stationen)” kl. 20.50. I väntan på att anarkisten och brodern Jeanmari skulle komma och hämta mig, tänkte jag på hur orolig jag var ändå när tåget passerade gränsen till …

Skulle det eller skulle det inte finnas en passkontroll eller hur var det den dagen… inte förrän jag från tågfönstret läste skylten Liege kände jag att jag inte behövde ängslas mer. Ett annat faktum som inte heller oroade mig längre var att kamraten snart skulle komma och jag skulle inte behöva tillbringa natten på en stationsbänk… Redan under de sista spända tiderna i Norge hade jag via telefon och brev förberett eventuellt kommande besök. Ingenting att oroa sig för den natten.

Bryssel är en stor stad och det tog lång tid innan den signalerande bilen med det kända ansiktet skulle dyka upp. Men efter cirka en och en halv timme kom en vuxen med ett barn gående emot mig. Det var Jeanmari och äldste sonen Floreal. Stora hälsningsceremoni och sedan gav vi oss av. Enkelriktad väg underlättade kanske inte körning vad gäller tid, fast man säger att det systemet är typiskt för stora städer just för att underlätta bilkörning och spara tid.

Där hemma väntade resten av familjen; mamma Odile, Olivier andre sonen och lilla Lucie. Anarkist, kamrat och inte minst syster eller bror… var en halvblodig, lätt rödhårig holländska och flamländska Odile. Det blev ett helguppehåll hos kamraterna. Den trevliga familjen utgjorde ett stort moraliskt stöd för mig; jag levde nära de familjekänslor jag just förlorat. Det var inte min familj, men barn är lika världen över i sina behov av omsorg och skydd. Jag var far utan att vara det. Samtidigt var de levande känslorna som ett öppet sår men konstigt nog ett självläkande sår. Utanför trevåningshuset, i typisk Brysselarkitektur, fanns en muromgärdad trädgård där två marsvin levde fria…? Röda fiskar hade sin plats också, i den hemgjorda pölen.

Inte att förglömma den svartvita lilla kattungen… Konstigt, tänker jag nu, att folk skall ge namn till djur. Det kanske inte är fel med det. Ibland ger barn sina husdjur något mänskligt namn som påminner om deras bästa kompis eller någon annan kär, eller bara för att namn har en god musikalisk - eller färgbild som glädjer barnet. Eller bara för att man har fantasi, identifikationsbehov. Jag kommer ihåg att hundar och andra husdjur, även fiskar, kallade jag med deras rasnamn under olika nyanseringar, om det fanns fler än en av samma ras. Namn varierade från dialekt till riksspråk eller på utländskt språk, men det var exempelvis alltid katt, gatto, på italienska, chat på franska och då verkade allt i sin ordning... om jag så kan uttrycka mig.

Jag hade min sovplats på statsbyråkraten, arbetsgivaren och kontrollanten Jeanmaris byrå. Ja jag kan säga att det var ingen större dokumentation över sitt byråkratiska arbete jag såg omkring mig. Det var faktiskt bara gamla, blekta böcker från vår aktiva tid i Rue de l´inquisition och även äldre än så, som låg staplade i rummet. Ny information om kamp var alltid aktuellt att läsa genom anarkistiska tidningen ”Alterantive Libertaire” och jag förstod att Jeanmari inte var för gammal eller helt bortrostad från ideologin trots sitt byråkratiarbete. Mitt uppehåll i familjen drog sig mot fyra veckor. Veckor med olika sidor av allt tänkbart stöd och förståelse. Finns inga ord för att uttrycka mitt tack för detta, varken sagda eller skrivna… Solidaritet har inga gränser, precis som repression inte har det och vi vet att vi bröder SKALL vara där den dag när den andre, eller andra kända eller okända, behöver oss.

Jag vill ändå, på mitt konstnärliga sätt, tacka genom denna dikt:

1995
 Le mois 13
C’était à la gare du midi.
 C’était dans la capitale de la nouvelle europe  unie… (?) 
C’était Bruxelles-Bryssel.
 C’était un coup de téléphone.
 C’était l’attente…
 C’était Jean Marie et Floreal.
 C’était le père et le fils.
 C’était tout l’ensemble… musical
 de la famille fantome: Odile la mère,
 Oliviér le plus jeune fils et
 La petite Lucie.
 C’était ”la solide-(A)-rite” des temps
 fous!
 C’était le vendredi 13 d’octobre
du mois 13
 de l’anne 13
 a 13 heures.
 Cetait pa ca?

 

Den 13:de månaden

Det var på södra tågstationen
 DET VAR I EUROPA HUVUDSTADEN EU?
 DET VAR I Bryssel-Bruxelles
 Det var ett telefonsamtal
 Det var längtan…
 Det var Jean-Mari och Floreal
 Det var far och son
 Det var hela ”ensemblen”… musikanter
 från fantomfamiljen: Odile mamma,
 Oliviér yngste sonen och
 lilla Lucie
 Det var ”solid -A- ritet” från tokiga tiden (kamp)!
 Det var fredagen den 13 oktober,
månaden 13,
år 13 och
kl.13
Det var det?  

Jag känner väl mig själv, nej inte stilla länge och redan på måndagen efter min ankomst till Bryssel var jag i full fart på gång efter jobb och efter att ha hittat ett, till allas stora förvåning, flyttade jag och det dröjde inte alls länge förrän min ”estro (konstnärlig inspiration på italienska)” exploderade in och ut ifrån mig som en självproducerande kraft. Med den första lönen var det redan dags att organisera ateljé och ta min tid för att förbereda de kulturella aktiviteterna, som jag brukar göra var än jag befinner mig. Fart på ekonomin tillät mig öka möjligheterna att ta direktkontakt via telefon, efter en nödvändig tid av tysthet, med… min familj i Sverige. Brevkontakt var redan påbörjad vid ankomsttiden till Belgien, men med den ”Anonyma vägen” tog det flera veckor innan brevet nådde Sverige. Med det känslokaos som rådde inom mig var det dags att bygga skyddsväggar omkring de mänskliga behoven.. men eftersom Åsa var nöjd (?) med sitt; kunde jag ju också träffa någon copine (väninna)” att dela kärleksstunder med. I hopp om att hålla klarhet i mina handlingar förstod jag att livet var här och nu, att dag efter dag arbeta mentalt med att bygga realiteten…

Annars skulle man bara bli tokig och steget till självmord var nära. Dö, varför? Skulle Olle Ljungbeck, hans dotter Åsa, Thomas, min bror Bruno och andra okända inblandade inte betala MORDET!!??!! Självmord handlar ju om MORD, eller hur?  Andra har skapat min och mina barns realitet… och för mina barn, rättvisa och konst… skall jag leva… och med hopp att familjen förenas… detta är ju ändå en del av allt.

Leta efter sanningen i Italien, hur, från det kaotiska och desperata livet, långt ifrån det sydländska land där jag var efterlyst (?). Otänkbart att komma till medelhavet bara för … chansen att bli dränkt?

Upprätta nödvändiga kontakter i Italien genom att vistas på plats var tydligen för riskabelt. Då bestämde jag mig för att gå andra vägar, via ambassad, konsulat och andra italienska instanser i Bryssel. Från den ena till den andra aktiviteten, uppehållstillstånd m.m. levde jag ständigt i mardrömmen att vara efterlyst… Samma plats, samma stad, samma vänliga Belgien som 18 år tidigare. Eviga åttan var där igen… samma sönderbrutna familj, samma ekonomiska svårigheter. Fru med en annan man och mor till mina barn, som klart verkade sätta sig emot att jag träffade min dotter och son. De var i samma situation i samma ålder, de fyra barnen, utan sin pappa. Detta kunde bara inte vara sant! Men det var sanningen. Utanför allt som man får och inte får skriva, kommer jag att begränsa berättelsen om mitt belgiska uppehåll till en överblick, som ändå kan ge en känslomässig informationsupplevelse och en del sanning i klart ljus, fast jag återigen kom att lämna landet utan den yttersta sanningen. Det gick inte bara, vägar var spärrade och farliga, tills den dag den största faran kom; mina två små barns försvinnande från Tordönsgatan i Gävle. Då var jag levande TOR, ilska. Orolig desperat far!

 

Överblick från Brysseltiden ur almanacka 1995.

Oktober.

– 14 lördag. Brev till C., till Aage, Rachel, Christiane, spelade in ett band till barnen i Sverige.
 -15 söndag. Skickade brev till C. och inspelat band till barnen...
 -16 måndag. Italienska kulturhuset. Kont. man Panag. Ser, it. ambassad m.m.

Pascal arbete. Kristna socialistiska arbetsförmedlingen.

– 17 tisdag. Svenska kulturinstitutet för kulturprojekt ”Leonardo Da Vinci” kontakt med It.-

Köpa konstmaterial. 60 deltagare. Barnböcker till ”bimbi (italiensk förkortning av bambini = barn) m.m.

– 18 onsdag. Förbereda inbjudan för konstutställning. –Emanuele, foto, teater m.m.

– 19 torsdag. Första arbetsdag. Kl.7.10.

– 20 fredag. Skicka inspelad kassett med italiensk musik till barnen.  –Hotell de Ville (Kommun). Italiensk professor ”Mazzinis inaugurazione” per hallen Maximillien, kl. 16-19. –Ring Adri. Björn. Skriva Dionisio.

– 21 lördag. Italiensk bokhandel kl.11 föredrag Denis M. S.

– 23 måndag. Första lagliga arbetsdag. 20 tim.

– 26 torsdag. Brev till Åsa. – Tryckeri hämta visitkort. Ring C. säga till Åsa att åka till Italien m.m.

– 27 fredag. Italienska kulturinstitutet. –Ringer till Claudio EU agrik. Minister. – Tel Roberto EU General NATO… - Marielle belgiska. Melaine Elfenbenskusten svart. Iris tyska. Film inbördeskrig.

– 28 lördag. Klippte håret hos afrikanska Kaly.

– 29 söndag. Jean Mark för lägenhet, hyra.

– 30 måndag. Visa upp GAM:s arbetsbock… bok, m.m.

– 31 tisdag. Kontrakt för arbete. GAM tryckeri m.m.

– 5  söndag. Ring Cesi och Adri… - Ringde Åsa, telefonsvarare.

– 6  måndag. Kopior och skickade brev med en dikt till Åsa.

– 7  tisdag. Tryckeri.

– 8  onsdag. Skickade brev till Åsa med Stamtavla och kopior för att hon kan skriva dikter på det. – Vittoria.

– 9 torsdag. Vittoria tillsammans på C:A:S:I  (italienska arbetarnas universitet)

– 10 fredag. Tryckeri.

– 11 lördag. Ring C. Åsa skrev till A. två brev, hon mår bra och våra barn detsamma. Längtar efter Italien och i Sverige är det kallt. Åsa träffar sina två andra döttrar två gånger per månad. Förra veckan var första gången hon träffade dem.

– 12 söndag. Ringde till Åsa och hon sade att hon inte visste var jag var…fast hon måste ha sina aningar. –Vittoria, Jean M. m.fl. middag tillsammans, jag lagar norditaliensk mat, kanin, spenat, parmesanost, polenta och ...rött vin, sallad, espresso.
– Konstnärinna ringde till mig, hon gör kollage. –Spansktalande Salvadorenska Lucie ringde kl. 21.

– 13 måndag. CASI kl.19. – Silvana  -Kl.11.00 träffar Rosalba för kollage. – Fotokopior av Geir och Ja-Ja .

– 14 tisdag. Jag och Rosalba i sängen… för kollage. Liten, strikt och trång som alla sicilianskor.

Avslutade dagen med en riktig belgisk mörk bärs i en …. bar i Bryssels gamla stan.

– 15 onsdag. Antwerpen. Brev till min familj, till Åsa och Geir och Ja-Ja Adri också. Salvadorenska 26-årig ringde och sedan träffades vi med hennes son.

– 17 fredag. Napolitanska Vittoria har tätt hår som en fårpäls… resten var verkligen också annorlunda och förvånansvärt trångt, nästan för trångt. Bisex. Kvällsmysiga stunder och mat hos henne. Gråtande, vrålande, levande orgasm.

– 18 lördag. Köpte dyr dunkudde för Rosalba och blommor.

– 24 fredag. Kl. 19.30 hausse de Mons 614, kyrka Saint Luc. Amici della poesia (Diktens vänner). Storkulturmöte med musik, sång och framför allt dikter. På olika språk sicilianska inte minst, svenska (Åsas poesi) och en av de mest symboliska dikter som jag skrev:

Likgiltighet är en härlig dygd för tokiga. 
(Reflekterande dikt, nihilist - och existentialistisk.)
 Man är tokig för att man har den härliga sadistiska dygden som tokiga.
 Man är tokig för att man har den härliga masochistiska dygden
 som tokiga.
 Man är tokig för att man är dygdig-tokig.
 Man är tokig för att man är instängd mellan fyra väggar…:
 fyra väggar:
 inomhus, på mentalsjukhus, inom tokighet, i protest, inom sig - och i de andra, i himmelen och på jorden.
 Vara tokig är att inte ha sinne och vice versa.
 Vara utanför sinne är när man är tokig av kärlek eller hat.
 Vara tokig är när man önskar det omöjliga,
 Eller, - och, önskar …?
 FRIHETSTOKIG
 Tokiga och tiggare är man... i ”I miserabli (Leon Tolstoj).”
 Tokiga och inte tiggare är vi i ”Krig och Fred (Leon Tolstoj).”
 Vara tokig är att ” vara” anarkos (från grekiska, utan regering).
 Vara tokig är faktum… att inte vara Narkos.
 Att alltid vara sen i största allmänhet är en vansinnighet... (typiskt latinskt).
 Att alltid vara i tid i största allmänhet är en tokighet… (typiskt viking).
 Tokigt är en ”Legaliserad barnkidnappning”
 och tokigare än så
är när en ”gamling” dör.

                         MAKTEN ÄR TOKIGHET

Likgiltighet är vansinnighet?
 Livet är en tokighet?
 Likgiltighet är den härliga tokigheten.

 2-3 Nov. 1995 Bruxelles-Bryssel.

 

25 lördag. Fast många gånger sade jag Nej till Vittoria för jag sade hur det var med Rosalba. Den här sista 35 åriga drog sig tillbaka. Rosalba, Nikandro och jag med Vittoria (aktivist, feminist, afrikanstödjare, idealist). Vittoria några år äldre än Månsken (Rosa-Alba).

26 söndag… hos mig kl.17.00

27 måndag. Lucie och Vittoria.

28 tisdag. Ta soumission c’est ton pire délit! (Din underkastning är ditt värsta brott!)

30 torsdag. Ring Lucie.

1 december fredag. Stormöte, föredrag, ideologi, jämförelse med Marxister önskningar att anarkister ska smälta samman med dem. Marx och Bakunin i fokus.

4 måndag. Åsa ringer till C. Hon sa att hon ville komma!! Ja! Vive l’amour et la famille! (Leve kärleken och familjen!)

5 tisdag. Första öppningsdag undervisning självförsvar. Jag fyller år 47! Livet går vidare.

                         Informationspedagogik under träning:

                         (Nihilistiska tankar för icke våld)

”Tu n’est pas violent par nature, ils t’ont fait violent et donc, aucune autorité ne doit te priver de ta liberté individuelle! ”Naturen har inte gjort dig våldsam, det är Andra som har gjort Dig sådan.  Ingen auktoritet ska erövra din individuella frihet!

” Förståndet gör oss svaga. Spontanitet gör oss modiga.

Det första är mänskligt. Det andra är Djurvärld.

L ’ intelligence nous rend faibles. La spontaneite nous rend courageux.

La première est humaine. La deuxieme est animale.”

”L’Etat et la Natur sont deux antagoniste. L’un meprise,  l’autre libère. La première est une violence organisée- monstrueuse et voulue. La deuxième et une vilence du cycle naturel-spontané. Staten och Naturen är två antagonister. Den ena underkastar medan den andra friar. Den första våldet är medvetet och monstruös.  Den andra är ett natur-cirkel våld.”

”La reponse a des questions c’est une soumission.

Svar på frågor är underkastning.”

”En riktig krigare har bara ett förnuft för att slåss: självförsvar.

Un vrai guerrier  n’a qu’une raison pour de se battre: l’autodéfence.”

”Un vrai guerrier ne compte que sur ses force et ses armes blanches.

En riktig krigare räknar bara på sin fysisk styrka och på sina stickvapen.”

”Ne méprise pas ton ennemi, celui ici c’est ton frère sur le champ de bataille.

Förnedra inte din motståndare, han är din bror på slagfältet”

”Respecte ton ennemi qui se bat avec courage, et si malheureusement il perd la bataille, fais Lui un monument au nom de son ardeur.

Respektera din fiende som slåss med mod, och, om han så skulle förlora slaget bygg åt honom ett monument för hans mod.”

 

 

 

 

 

 

 

TOMT TIDSRUM

 

 

 

 

 

 

 

Tomt tidsrum. Precis som jag tidigare skrev i boken som igen i eviga åttan tar vi oss med ett hopp i en förlorad hoppfull tid. Från 5 december 1995 (min födelsedag) till 3 juli 1998 som är idag, min dotters första år på jorden. Kvinna på italienska är DONNA. Så heter hon…, Donna som Madonna, som den heliga citerade Maria med vilken aldrig Fröjd fröade… Hon, D. kanske det sista håret på Stammens slutsvans? Nej, jag resignerar inte.., hoppet går vidare i de smärtsamma mörka tider i VÅRt liv som våren ljusna av egen inre tids rum från tomhet till levande Vara (att vara – saker - ting). Donna, jag grattar dig min dotter lilla idag med ett telefonsamtal som aldrig kom fram till Dig. Pappas röst i dina öron som levande musik och som ett eko till mig din röst: ”Paapa!” …till min inre själ…

Mörka tider… Min dotter, i din omedvetenhet, förlorade tid (tomt tidsrum) jag med min starka vilja och telepatiska mysterium som en lina binder oss i evighet, idag den 4 juli 1998 som igår - igår grattar jag dig med två - våta tomma tårar.

Det är nämligen så. För att underlätta för läsaren, Belgiens biografiska tid är förlorad pga. min databank som blev angripen av onda gener och dagboken blev bortraderad. Samma öde drabbade den blåa tjocka pärmen…

Precis som en gravid kvinna tjocka magen
 Precis som en gravid kvinna med tjock mage
 var pärmen full av livets sanning.

Nu igen som i den eviga åttan, dödens pärm i den blå himlen döda... spermier kraschade… precis som lilla Mercy med sitt svarta krulliga tjocka hår (chele - naguat Mayaspråk).

Livet går vidare i de mörka stunder som väntar på mig, men som värms och upplyses med den sovande eld som vinden blåser upp… i paradisiskt helig åtta i eviga åttor... jag är här, vi är här och skriver igen.

¥  

                                                                                       ¥

Här i läsarens nyfikenhet försöker jag komplettera den belgiska - Brysseltiden med den förlorade dokumentationen som i minnenas minne vidarelever

                                   ¥

Inte glömmer jag Vittorias syster, konstnär, numera djupt psykiskt störd. Sjukdomen tog över hennes konstnärliga krafter så långt i kaoshimlens gator att livet förvandlades till damm från cigarillos aska. Hon, ett liv från Neapel som förenades med en aktiv ”partisan - frikämpare” anarkistisk bror från Turin i norra Italien. Hon minns när hennes kärlek (fri kämpare?) med en spark krossade fascistens huvud… blod… skottlossning… döden DÖDEN. Revolutionsförändring i materian.

Hur kan jag glömma dig ...tre månader mänskliga foster som aldrig kommer att finnas... som du var SKAPAD för...!... Hur kan jag förlåta dig arkitekt, 26 - åriga Sara - Rim… …Lilla Anna-Kenza, förmodligen kommer du aldrig att få veta att i detta jordelivet skulle du haft sällskap av en lillebror eller en lillasyster. Lilla Anna-Kenza och mitt förlorade barn, er mor slog er… Plötsligt vet jag att jag fortfarande sörjer över att inte ha kunnat försvara ER.

Med mor, berber och israelisk far, så föddes du Sara - Rim. Det var min tur att med dig föreviga ”Rasen .”

En kväll mellan kl. 22 och 23, efter god arabisk mat, efter den traditionella mintdrycken, bjöd du mig värme i den frihåriga varma grottan!  Jag kysste ivrigt dina runda två månar som skenade i mörkret. Över eller under det hårda golvets ”tidsrum” kändes det stort. Jag minns en otrolig värme inuti dig, du kunde inte dra ihop muskelväggarna... men det gjorde ingenting, du var skön ändå och vi brann upp för en evig början. En gång räckte och du… vi var med barn. Sedan fanns ingen plats i din jords inre och yttre rymd som inte blöttes ner av min varma flods vita fröns… vrålande tidsrum.

Hur skulle det vara möjligt då att glömma dig, belgiska Natalie? En diktsamling som fick mig att i tankar illustrera fantasier. I de erotiska kärleksfulla dikterna fick jag min plats. Ännu idag lyssnar jag till pianosonaten du spelade, en privat undervisning för ditt välbefinnande och bara för MIG. Trettio år och den första som dansade naken för mig (?)

Glömma Veronique? Det går inte ens idag... Väldigt våt mitt i, den vackraste av alla vackraste, brunetter! Snabbt satte vi igång Internetprojekt för mina konstverk. Hon har ännu en del av mitt konstnärliga arbete i väntan… Puss och kram till Lucie och Eva . Veronique 28.

Eleganta, traditionella belgiska Janine , mormor till lilla Dalila. Sköna kvällar med god belgisk mat och dryck av rätt kvalitet och proportion.  Någon gång ett telefonsamtal eller brevväxling. Den mulliga, varma och sköna kroppen var rätt anpassad för att ge och ta. Längtan är motsvarighet till glömska. 

Det var dags för invigning av konstnärsateljén. Dikter, musik, sång, teater, uppvisning i självförsvar, tavlor och skulpturer av olika konstnärer, mat och dryck och alla jordens kontinenter var representerade. Den sista av mina kulturella aktiviteter i Europas huvudstad blomstrade utomordentligt. I den kulturella visningen också en sista… hälsning till nöjda, fem representerade älskarinnor. Sara-Rim  och greven. Månsken (Rosalba) och designern Nicandro. Natalie  och dikten, Vittoria (seger på italienska) och hennes perversa – roliga - naturliga… sexnummerfantasier.

Inte att förglömma, i all glömska, negressen… mycket mat, framförallt mycken dryck i gamla stan´s mysiga hus, med långa varma nätter och stunder. Människokännare, tyst och förståndig. En mycket social kvinna var hon också, där i det sista konstnärliga evenemanget.

Brussel på flamländska och Brexelles på wallonska… alltid högt internationellt tempo inom kulturella och ekonomiska frågor och rörelse. En stad där jag verkligen trivs. Raka och långa gator med ljus och rymd, där det inte blir kvavt av de vackra gamla husen vars fina arkitektur präglar hela staden.

Rotarys högkvarter med svensk accent, var inte långt i - från …där negressen bodde. Hon var högt statsanställd.

I regeringspalats eller byråer där man bekämpade svart arbete… fann jag dekorerade ministerns rätt till jobb i svart! Internationella Bryssel för internationell befrielse - diktatorisk revolutionell anda. Jobb och marknadshajar för allas... smak. Maniquiqu´ils pisse 1700-talet och den för 1990-talet nykomna systern (gåva för cancerfonden) Jeanette qu´ils pisse som internationell turistattraktion. Tron är korruption och pengar den nye guden. Jag, lilla smula, vandrade mellan smärta och hopp... tills jag en dag fick höra, eller läsa ett brev från Åsa, att Geir vår son, hastigt insjuknat och förts till sjukhus och låg med syrgas på intensiven i Gävle. Chock!

Ringde genast hem till Åsa och det var Thomas mor som svarade. Geir och Ja - Jas falska farmor (låtsasfarmor), deras riktiga farmor är död. Fick beskedet att sonen var på lasarettet, ringde dit och bollades mellan avdelningarna, från en ansvarig till andra som inte kände till händelsen eller barnets namn ens.

Några veckor senare fick jag tag på Åsa som garanterade mig att barnen mådde bra och hon sade: ”Du får tacka mig för att din son lever, är jag inte duktig va?” Känner igen Åsas behov av att få stärka sitt dåliga självförtroende, symtom som hade kommit tillbaka efter vår långa separation. Kände igen ordvalet: ”Är jag inte duktig va?” Det kunde handla om relationer, om sex, om Thomas... Jag vet precis vad/hur hon menade... Den kanske viktigaste detaljen, bland många, som jag gav för hennes självförtroende. Ett självförtroende som var under noll när vi träffades.

Mellan Åsas begäran om att jag inte skulle ringa mer och löftet om att hon skulle komma till Bryssel för att gå vidare med familjen, kändes det som om kärleken var eller är en olympisk flamma, ett mänskligt påhitt för att ”tjäna” och att elden förr eller senare kommer att slockna. Men barnen då… de kan inte vara påhittade. Att vara far eller mor är inget påhitt. Man kan inte ljuga… man är ju bara. Det blev så att den lilla vandrande smula, som var jag och som är härdad mot mänskliga orättvisor och som inte är blir lätt att krossa eller sopa bort... en dag bestämde sig för att ta sig tillbaka till sina egna barn som var i fara… försvunna. Telefonnumret till dem var ändrat och hemligt. Ingen brevkontakt möjlig. Till och med numret till Thomas arbete var ändrat.

Tyst. Hemska stunder, undrande, realitet, ensamhet, rättvisans törst, krossade faderskänslor, dödsskuggan…

Är mina barn döda…??..?.?     ?

Geir, min son…

Det var dags att bli realist. Det var dags att acceptera att jag med otroliga svårigheter kommer att undersöka de italienska händelser som skapat kaos i vår familj. Dags att vara far och ta ansvar för det okända. Dags tänka på att göra sig kvitt problematiken med de möjligheter som kvarstår… Att noga analysera ett mindre våldsamt sätt för att kunna lösa den invecklade känslomässiga och praktiska situationen.. till det bästa för alla.

Alla försök för att vidbehålla goda relationer med min fru; present till barnen skickades i rätt tid, blommor med Interflora från Italien och Belgien, hundratals sidor brev... förgäves. Jag har aldrig gått med på Åsas begär att skicka pengar till henne… för att hon skulle resa till Bryssel, detta för att hon lurade mig redan två gånger i Norge.

                                     ÅR 1996

Lämnade allt bakom mig, all framgång som konstnär i Europas huvudstad. Lämnade också de nära möjligheterna att avsluta ett kontrakt som delägare (med andras pengar, miljontals) för inköp av fastighet inom hotellbranschen och därmed ägare av målarfirma…

Dags också att lämna bakom mig den oro och den medvetenhet att flera ögon var på mig fast allt var tillåtet. Som till exempel uppehållstillståndet som just i dagarna var färdigt men som aldrig utkvitterades pga. att jag bestämde mig för att åka och leta efter mina försvunna barn.

Vive la Belgique et Bruxelles-Brussel!

Pengarna fanns precis så det räckte. Nu var det dags att få ut antennerna för att i tid kunna fånga eventuella myndighetsangripare i alla sammanhang men speciellt kring gränstrakterna.

En ryggsäck med den minsta… överlevnad, samt en superstark och klar vilja att nå mina barn, skydda dem, vara nära dem också, även om jag skulle bli inspärrad.

Några tricks med tågbiljetter, några till för tågvagn, någon smula osäkerhet fast i djupet var mina känslor neutrala, kalla känslor i den rätta nivån, anpassade till den eller de tidspunkterna… Inte ens adrenalin fanns i mig. JAG ville ÅKA till mina BARN hemma i Sverige. 

Resan tillbaka gick bra fast jag väntade mig eventuella problem vid Sveriges gränser där jag var efterlyst.

I mitt bagage hade jag två Brysseldockor och två stora tavlor med dedicering till min lille son och min lilla dotter. Till mamma Åsa köpte jag en fin äkta grön smaragd för jag visste att hon tyckte om grönt.

GÄVLE. Vaksamhet för lokal polis. Andersberg, Tordönsgatan.

Bara en tanke: Inget snack! Bara angripa direkt, all kroppsteknik som jag har kännedom om och är mästare i för att angripa men icke skada, (icke våldsprincip i högsta grad), ÖVERRASKNING menade jag skulle kanske räcka för att få ut SANNINGEN.

Få Åsa och Thomas till en ÄRLIG TALAN.

Överraskning fick jag när dörren till 4:e våningen öppnade... sig… Lägenheten var  T O M ...!! B…a...r…n...e…n…  … VAR ÄR Niiiii!!!!!!!!!!!!!!! Förrädare!! Banditer! Kriminella.

-     Vad trodde du Tor från Tordönsgatan? Du anade att något och mera än så stod inte rätt till!

Kaos i mina känslor men klarhet i mina beslutfattanden tankar ”Om jag skall till fängelse skall det vara för något som jag är skyldig för och inte för annat.” (Skyldig?) -” Ta DEM först, se barnen och sen spelar det ingen roll.”

En tupplur och dagen efter till min otroliga förvåning… mina tankar var… annorlunda. Inte alls angripa, men bara träffa mina barn. Troligen, på grund av att jag fanns så nära mina barn i en ny realitet, påverkades mina tankar undermedvetet i högsta grad. Andra sekundära tankar som till exempel att jag är hemma, hemma i Sverige (rättvist land), inte förstöra för så fint folk med mänsklig politik.

Började så mitt första steg med positiva tankar som skulle leda till en dialog med Åsa och Thomas, myndigheter. Men min önskan var ändå att hitta mina försvunna barn, se dem, se att de mådde bra.

Dax som en tax (promenadlimpa) att jaga hare! Besökte olika biluthyrningsfirmor men fick aldrig leasa en bil pga betalningsanmärkning genom konkursfirma. Desperationen fick mig till att berätta för anställd på biluthyrningen vad det handlade om, då fick jag hyra en röd - ”bolide(snabb stor bil som for iväg som en meteorit, på italienska).” Tre dagar på mig för att hitta och träffa mina små barn. Sedan upphörde uthyrningskontraktet och därmed minskade chansen drastiskt för att nå målet.

Första steget, skattemyndigheterna, företag…, borttappad adress… som man söker. Dagen efter var jag i trappingången med dörrskylten framför mig med bägge familjernas namn… där mina barn var gömda. NU!!!!

 

 

 

 

FJÄRDE BOKEN

Tivoli (Jorden går upp och ner, är du snäll får du åka med…!)

 Rena karusellen, circus och tivoli till den grad att du knappt kan föreställa dig följande…

Skratt, gråt, hopp, sorg, panik, spänning på tusentals volt, upplevelse, träff, straff, begär, bråk, musik, familjekrasch, nya spännande eller skrämmande lekar på marknaden, försäljning, köp, ny kärlek - nya kärlekar, livet i ett mikrouniversum, eviga åttan, ensamhet, tomhet, lättad plånbok men ändå med en smula inre rikedom… osv., mm.

Nu går vi, åker vi, kör vi, börjar vi, ”färdiga… GÅÅÅÅÅÅÅ!”

Det var en solig dag… familjen (?!?) barnarövare(!) upptäcktes; bosatta i Sätra, en grön förort till gamla Chicago Gävle… i Sverige alltså. Bottenvåning, bra för barn att lätt springa ut och leka framför huset och bra för föräldrarna som lätt kan hålla ett öga på barnen. Pinnmovägen 14. Mitt andra besök på samma dag utanför mina barns bostad. Medan jag gående närmade mig bostaden kom en blå Volvo 254 som stannade vid vägkanten. En man steg ur och.. jag misstänkte att det kunde vara han. Efter ett långt år och ett ansikte jag sett bara ett par, tre gånger, var det svårt att uppfatta om det var Thomas… Jag smög ändå snabbt in genom porten... en trappa upp...  såg mig omkring. Entrédörren öppnades där nere, någon kom in men inte upp. Aha! Det måste vara någon som skulle in till, eller som bor hos... mina barn. Skulle jag få en chans nu att se mina barn, att eventuellt få tala med dem? Där nere höll en man på att öppna lägenhetsdörren... När han vände sig om såg jag att det var mannen från Volvon och mitt minne uppfattade klart att detta var Thomas.

Han upptäckte vem jag var och hans ansiktsfärg förvandlades till en albinos… Ett tag funderade jag om han blev blöt någonstans. DÅ sade jag: ”Nu ska vi gå in och prata…” Med de orden ville jag säga mycket mera; se mina barn först och främst, få kontakt med dem, sätta oss i lugn och ro och bringa klarhet i hela händelsen. Men så lätt verkade det inte vara... livet, varken för offren eller för fega rövare. Här vill jag påpeka att det var jag och mina barn som var offren… och inte Thomas eller Åsa. En riktig man som tar på sig en moralisk och juridisk roll som fosterfar och som ny partner till en kvinna som fortfarande är gift, är skyldig till samtal med fadern till barnen, som dessutom blev bedragen! Detta gäller också för kvinnan, som tycker sig ha valt (?) den nya relationen, att förklara sig för mannen hon en tid älskade eller bara hade sex med, som hon fick barn med. De borde ha varit en smula modiga och stått för sina uttalanden med fakta i klarspråk, inte minst av respekt för barnen och med det visa att de verkligen var värda varandra, i sina föräldraroller, med allt förtroende som medföljer!!

Mina goda tankar och rätten till mina barn, mina barns rättigheter till en stund med sin far, förvandlades minst sagt. En polisanmälan om ”Hemfridsbrott” som vi här kan läsa ur originalet, från Thomas berättelse som ”Vittne!”

 

DOKUMENTATION

1:a familjetragedin

(Hemfridsbrott – förhör med Thomas)

Till min förvåning läser jag att Thomas medger att Åsa och jag ”var gifta.” Mitt i detta komplicerade drama, se dokumentation om äktenskapsskillnad, som medföljer.

2

(Muntlig förberedelse – äktenskapsskillnad)

Dessutom skulle han ha blockerat MIG i hallen... Han tog sig långt in i köket så långt han kunde sticka… (medan han trampade i det blöta...) Gladde mig åt att efter ett år få se mina två små barn framför mig. Glädjen blev kort på grund av Åsas hysteriska rädsla ”skadar mest än ger bäst”, då barnen blev förtvivlade och jag bestämde, som ansvarig far, att lämna platsen och inte underblåsa deras mors våldsamt oansvariga beteende. 

Åsas berättelse om Hemfridsbrott.

3

Hur kunde Åsa säga att hon aldrig haft kontakt med mig? Hur kunde jag då veta om min sons allvarliga situation, att han blev inlagd på sjukhus? Se originalet över telegram och två rekommenderade brev som jag skickade från Bryssel.

(Telegramkopia från Bryssel och två rek. brev.)

Hindrat Thomas att stänga dörren? Thomas försökte att prata med mig? Inte bara dessa två frågetecken, Åsa förvärrade dessutom berättelsen så att myndigheterna såg allvarligt på händelsen.

Inte slut med det. Åsa begärde hos åklagarmyndigheten, att jag skulle få ”Besöksförbud.” En ansökan som innehåller lögner och förstärkande ord i berättelsen för att kunna driva fram ett beslut som kan straffa…

För dig som är inte är van vid onödvändiga… upplevelser, kan det ändå vara nyttigt att se konsekvenserna.

Besöksförbud vars innebörd ser ut som följer:

4 

(Underrättelse om innebörden av besöksförbud/utvidgat besöksförbud)

 

Jag, som många och många och ännu fler än så... många människor som inte hinner att ta reda på hur samhället fungerar inom juridiken och som dessutom gett förtroende till valda under en demokratisk syn, jag ser och berättar händelser med Svenssons ögon. Svenssons syn som ibland grundar sig på sunt förnuft… Sunt förnuft som borde ingå i ”Lag” och ”Lagprocedur”, kanske ett sätt att närma oss rättvisa. Det är ju så att om/när du vill straffa någon du håller kär… kan du hitta på en massa att berätta för Åklagaren och ännu större förtroende får du om du har en krok att hänga med… Makthavaren, i det här fallet åklagare, kopplar in polisen som… troligen med ett kvinnligt leende och mjuk bak... som erbjuder dig att lämna din autograf som en kändis... svart på vitt!  Ibland går vägarna åt motsatt håll, polisen kontaktar dig och när du inte svarar kommer de personligen hem… och kollar läget. Du får gärna vägra skriva under och polisen skickar vidare till åklagare som i sin tur skickar vidare till polisen och om du har tur skickar åklagaren dig ett julkort. Nej, nej kära dej, det är inte så hemskt som det låter. Du kan ringa senare till Åklagaren eller skriva till denne mäktige… ha... inte glömma be en bön först eller som i en fantasifull teater göra dig liten så det blir lättare att trampa på dig, eller böja dig som de stora lakejerna.. m.m. ha!  Var på väg att glömma; det gäller att be speciellt ifall du skriver. Be.. be.. be.. (man ber bara till Gud)… beeeee ja(!) Bä bä vita lamm! Be-gäran, be-gäran Om att lägga ner saken eller begäran OM muntligt samtal… som sker i Tingsrätten. Det hemskaste av allt är att besöksförbud träder i kraft omedelbart. Utan att du får förklara dig först! Alltså, du blir inskränkt - begränsad, du förbjuds att tala, att gå eller bara komma förbi vissa platser. Du blir känslomässigt sänkt, vanmäktig, du blir praktiskt taget dömd utan att först höras. Om eller när du befinner dig i domstolen, har du troligen en advokat med dig, men det kostar, annars MÅSTE du (som i mitt fall) ensam slåss och möta erfarna Åklagare och motpartens advokat! Lycka till!! Tur att vi har andra makthavare att lita på (?), domarna...

Problematik av kränkande faktum är att när du går på gatan kan du träffa den eller dem, dem eller den som gärna skulle ge dig en smäll på käften (utan att själv betala för det) och det kan då hända att den eller de omedelbart ringer till vakthundarna, (snällt sagt) polisen och har du tur, att ingen har rabies för att frun gick och vänstrade.. ja, då åker de bara förbi utan… blått blinkande eller roterande månsken. Hoppas att du inte längre finns på plats och hoppas att de inte har med sig något köpt vittne, eller ännu bättre, att den eller de inte var ute efter just… DIG. Annars gäller det som är skrivet: böter eller fängelse… punkt punkt... eller finka – för - pinka. Detta går att blåsa upp mer än så här, men då kanske jag riskerar att bli missuppfattad och låter som om jag själv överdriver. Inte glömma, du som blev fysiskt misshandlad, att det är jag som skriver som är offer.. att mina barn samtidigt blir misshandlade av en sådan LAG!!!!

Den 29 juli fick jag besöksförbud, den 19 september var jag i tingsrätten för omprövning och efter någon vecka avslog de och min frihet blev... fri. Samma öde angående hemfridsbrott.

Här hör jag röster som höjs från läsarna: ”Vilken jävla kärring! Vilken skitgubbe!”  Blaha, blaha…

 

PÅ POLISSTATIONEN i Gävle.

Några dagar därefter, då jag nöjd över att ha sett barnen, till synes vid god hälsa, besökte jag polisen för att få klarhet i det stora Italienska frågetecknet, vad det nu kunde vara.

Tankarna snurrade…

”Vad fan kommer de (polisen) att tycka om det brev som jag skickade till dem från Norge…?”

Det var nästan detta som bekymrade mig mest. Jag försökte faktiskt att indoktrinera (?) eller bättre sagt informera... eller ännu bättre, motinformera dem om deras ”verkliga roll i samhället.” Inte klokt! Efterlyst… och vidare predik. – A (anarki) - Er Tro som Tron. Du, läs om brevet som tidigare skrivits.

På polisstationen berättade jag en sak, att jag var efterlyst… Polistjänstemannen som har hand om det är inte inne idag, hon… HON? (tänkte jag) det var två hannar...

Ja, jag kom ju precis hem från Europametropolen där man blandar olika språk och med många år bakom mig utomlands erkände jag för mig själv att svenska språket inte är mitt modersspråk. Man brukar säga att moders-eller fadersspråk är alltid det mest levande (som döden) och det blir ibland så att man (inte numera kanske…) lätt blandar ihop Hon, Han, Hanne, Hona. I alla fall skull De, hon, kontakta mig… Va?? Vill ni inte ha mig?! Inte ens DE ville ha mig. Man behöver inte vara psykolog för att förstå hur känslomässigt dåligt jag mådde i mitt inre JAG. Inte ens DE ville ha mig!  ”Barn… var är ni…?”

Började så en lång, tvåveckors luffartid, eller överlevnadstid där man sov under broar och i skogen; man åt gräs som en kanin och som kanin… vad gör man..? Hoppar, skuttar, eller som man brukar säga kn… nej …de där trevliga sakerna i alla fall... tur att man är människa.. man kan njuta mera än hundra kaniner. Ensamma i världen vi föds ensamma vi är. Ingen släkt, inga kompisar… bara kanindesperation… och …fina vackra flickor som… gled… framför mina ögon… De sista dagarna i min frihet dök konstköpare Göran upp som gödde mig  som en gris före slakt.

Stackars skattebetalare (jag var själv en och är fortfarande) fick en dom till hängande på det redan tungt tunga - repet, det blev social ekonomisk stöd - lön för mig… Ingenting att skämmas för, man har betalt för det och jag var faktiskt aldrig och är inte ens idag en samhällsparasit (vit svart eller brun, hur den nu kan vara).

Bosatte mig några hundra meter från mina barns bostad. Mina… barn (mycket possessivt sagt som inte passar i en anarkists mun). Bosatte mig så nära Barnen som möjligt.

En dag kom ett brev där jag kallades till ett möte med en trevlig… HHOH… ON, hon.

Det händer ofta (konstigt nog, eller kanske inte så konstigt), att i massmedia, myndighetsskrivelse eller berättelse, fattas en del viktiga detaljer. Polisen skriver t.ex. inte att Åsa var med ett antal gånger när barn såg på porno…

5

Tors polisförhör...

 

Under VÅR familjs vandrande kärleksresa i Sverige, Norge, Italien, var vi föräldrar jag och Åsa, inte emot pornografi... det mest godkända av allt. Det var då det, idag är det annat.

SLARV! Inte ens idag förlåter jag mig själv… och detta lider jag inte ensam av… Världen är full av värre saker än porno (porr), men det är ingen ursäkt för att sådana upplevelser (även under olika händelser) skulle vara bra för barn. Nej, barn har fantasi. Så sant som att barn säger sanningen, lika sant kan de ljuga för sig själva och för andra; om små hemmabråk, missnöje, hopp, för utomstående, manipulerade hjärnor, specialister, under stress och panik, inför ensamhet och tom. … om rädsla för döden! Inget snack! En dotter säger en sak utan betydelse och den andra det samma, annat inget som är av betydelse. Tafsande…? Att också mor var där… Nej! Påhitt av vuxna när vi vet att barns minne inte fungerar, inte sammankoppla, dels inte finns i huvudtaget efter några immar eller dygn... i dem åldrar under 10 års (vetenskapligt bevisad).  Lätt för de itelienska makthavarna, politiska och kyrkliga, som länge har förväntat sig en ”Vendetta - Hämnd” eller bara köra ut honom (mig) igen, Honom… Jag som var ett stort bekymmer och som aldrig mer skulle få komma tillbaka till sina Anor - sitt land! BANDITERRRRR!!!!!!Barnen…

Bara positivt innehåll i utredning. Se Åsa och annat.

Polisförhör Åsa...

När vi var bosatta i Italien, räknade massmedia upp ett flertal fall där barn berättade och far, föräldrar, anhölls i FLERA ÅR (jag talar inte om dagar alltså) för att sedan befrias från anklagelse… sedan barn erkänt eller inte erkänt…

Det var som det var… en ny (?) repression, raffinerade metoder under specialister - programmerade eller avprogrammerade hjärnor. Nej du, det är slut med rent spel, förr var det narkotika (ett litet paket på rätt plats och i rätt tid) nu är det annan tid där. ALLT är tillåtet inom den korrumperade kaotiska frammarschen. ”Hej - Heil… Hej och hå!”    Makt och pengar. De blå ögonens tid är förbi. Mörka ögon dyker upp också här hemma i det rena, gulliga, älskade SS…verige. Inget fel på mörka ögon. Värre har jag sett och lever i, från ljusa eller blå ögon… faktiskt. Svenssons kalla krig och en del myndigheters med. För det värsta för mig och mina barn och många med oss är att vi är inne i ett stort dilemma. Dilemma ja; varför har morfars galna trakasserier lett till inkopplad incestman i Sverige och Norge där inte ens misstankar dök upp… medan svärfars galna trakasserier tog en annan vändning i Italien… där polisen och sociala utan vidare dök upp och slaktade familjen. Det fanns ingenting att erkänna och konstatera, förutom att jag var en GOD far för båda barnen och inte minst för mina andra två biologiska. De två stora systrarna var ofta i dagar hos släkt i familjen, träffade kompisar. Bara detta faktum att barnen var så sociala skulle bevisa VÅR oskuld i sak. Den stora systern var sk. kolikbarn, ett mer krävande barn som tog mycket energi av oss alla. Ändå var hon vårt barn och det bästa för oss.

Sverige, rättvist rättvisans land: Så blev det första beslutet.

6

Beslut att lägga ner förundersökning.

Här ett brev från den italienska advokaten, som funderar över mina funderingar över Hans ”relationer”, vilka ser mig ”dömd…” Ex aktivist i Partito Radikale. Partiet som följde flaggans vindar och som 1995 blev högerintresserat. 

Utdrag ur italienskt advokatbrev...

Så blev det andra beslutet i Italien.

I alla fall, därpå, i juni 1997 blev mitt fall avskrivet.

Jag äger inte idag någon dokumentation över avskriven sak pga. att jag vill – skall - får - inte offentligt ha någon ”relation”… med den italienska politiken. Men jag ”Vet” att så är det… nu…

Advokaten har inte kunnat bevisa att han skyddat våra döttrar, då fick han heller inte det otroliga arvode som han eller ”De” begärde. Sådana är mina principer, sköter man inte sitt jobb får man heller inte betalt; det är ingen som köper nya saker som är trasiga, såvida det inte ligger någon vinst i det. I mitt fall, i min familj, fanns det inget att köpa eller tjäna på! Sanning och kärlek var vår familjepelare. 

Funderingar

Antastning, otukt, sexuellt överskridande gränser, sexuellt närmande, sexuellt utnyttjande, sexuellt umgänge, sexuellt övergrepp, våldtäkt... incest skambrott. Definitioner som fastnade i örat på den lilla farliga folkmassan - Svensson eller på DE intresserade som till 100% skapade en sväng i uppfattning - innebörd… Lägger vi till ord som.. barn, barnen, små barn, stora barn, ännu större barn och ännu större - äldre barn... så tar innebörden, uppfattningsvis och känslomässigt, en annan sväng… fast innehållet är det samma. Jag vill inte spekulera mer omkring ords innebörd m.m. men sanningen är att ett brott som är erkänt som brott, kan uppfattas och bestraffas olika från land till land, från politik till politik. Det som kallas brott i ett Land är inte brottsligt i ett annat Land och det har till och med hänt att det som är brott i ena landet räknas som en medalj i ett annat. Inom alla ramar, politiska eller etiska, terrorism - politisk eller religiös, invigd i den närmaste släkten, incest inte minst, är mer eller mindre godkänd. Rena galenskapen.

Inom de ramarna där man ser en mänsklig händelse som ett godkänt brott (fast det kan vara ett naturbeteende för att leva gott eller överleva), där finns makthavarna (en del av dem brukar själva begå brottet de dömer). Makthavarna som känslomässigt styr Svenssonmassan för att få den att tro att brottet är mer eller mindre allvarligt, att det inte ens handlar om brott ... om intresse nu finns för det… rättvist intresse eller korrumperat intresse, allt mynnar ändå ut i gemensamt vattenfall: Statscentraliseranderegeringsintresse. Vi är alla i samma smet tills den dag kommer… den sista - dagen eller den dag JAG kommer att Regera.

Ords innebörd och massmedias hjälp förstärker Svensson - Massans känslor och skapar hysteri, fobi, rädsla, större intresse för att få Svensson dit makthavarna vill och på så sätt förstärka sin politik. Rena galenskapen.

Från en fjäder till en höna.

Så blev mitt fall: Dömd för nakenfotografering 1989, fotografering i arbetssyfte. Detta var den första fjädern (från paradisfågel eller svart korp)…

Den andra fjädern blev ”Misstankarna… (vi snackar inte ens om fakta, bevis, dom) ...om antastning…, inte ens.

En bagatell gosse.

Dokumentationen som jag innehar gällande ”TRAGEDIN” är drygt sex (som sex) tjocka pärmar och flertals timmar inspelade kassettband. Dokumentation från omfattande spridda allmänna platser i Sverige, som t.ex. det lilla lokala socialkontoret, Familjerätten, domstolar, länsstyrelsen, länsrätten, kammarrätten, regeringsrätten, massmedia, privatpersoner, skattemyndigheter, kommun och mycket mera än så… Från tre länder: Sverige, Norge och Italien… Kanske snart från månen. När jag började skriva boken visste jag inte själv utvecklingen, bara syftet. Samma syfte som idag: försvara mina barn i första hand, mig själv i sista hand och minut, verkligen. Vidare, ge svar till många funderingar, enigmer mm. som kan vara till hjälp för mänskligheten, politisk ... prutt - prat för att kunna få klarhet i vad de - vi håller på med eller med… håller på. Då förstår ni, mina kära, att jag kan bara publicera en del av hela det tjocka, söt-sura berget för att, som sagt eller inte sagt, (mina små ungar lyssna på pappa!) kunna ge ER försprång i livet.

Som sista fundering, för en del människor spelar det ingen roll om man säger att en sak är svart, de kommer ändå att påstå att den är röd. Ännu värre är de som inte ens ser att de själva lever i … skiten. Därför kommer jag inte att skriva så länge, jag måste också leva min tid i vildmarken, värma mig i solskenet och gå på den sköna kalla snön.

1996 OM DU SOM JAG

 Om DU som jag är en känslig person, om du som jag alltså har starka faderkänslor (precis som moderskänslor) och att du befinner dig i strid, i skilsmässofråga, vårdnadsfråga, umgängesfråga, att du som jag är fattig (fast rik inuti), har klart för dig att du är ensam med hela ansvaret som far, då vill jag säga att du MÅSTE följa och förfölja ditt samvete. Inte lyssna på advokater, socialmyndigheter och inte heller på andra inblandade eller som blandar sig i ditt… förtroende; jag vill säga att om du inte vill skilja dig håll då fast vid det, liksom att du vill ha vårdnaden lika mycket som modern, håll fast vid det också på papperet, i båda fallen!

Låt inte advokater gå emot ditt beslut. Låt inte sociala utredare ta över dina känslor. Advokaten vill ha sina poäng för karriären, vill dra dig dit han vill väl medveten om att dina krav och barnens rättigheter, i vår aktuella jordiska procedur med sina omfattande beslut, inte kommer att förverkligas. Det finns sällsynta advokater som har TRO. Sociala utredare som läser din känslighet kan komma att missbedöma dig, skriva sin ”rapporter” till domstolen och de sistnämnda lägger mycket ”öra” på detta. Om Du klarar allt lidande under de ibland otroligt långa utredningarna som kan sträcka sig från tre, fyra månader till några år framåt, vinner eller förlorar, visa barnen vad du som far står för. Med detta har ditt klara sinne som far, för en god uppfostran, inte förlorat någonting, barnen får förtroende för dig, du får styrka inom dig. Slipper dåligt samvete, slipper att vara som i tusen bitar, slipper känna dig som en zombi, slipper medicinering, slipper dö.

Om du förlorar och barnen förlorar dig, för kampen vidare genom att vägra betala underhållning, förlora jobbet om det behövs, men arbetet kan ju vara en styrka fast somna inte! Gå på socialbidrag, var olydig, var en stygg pojke med varmt hjärta för dina små kompisar… kompisar för livet. Följ dina ungar överallt där du kan, till lekkamrater, dagis, skolan, aktiviteter. Lyssna och fråga dem. Visa dig. Följ DEM. Om DE en dag får behov av att fråga, visa DEM den här boken... för deras bästa... älskade pappa.

Så lätt blir det inte. Att vara idealist är inte precis som att vara realist. Just precis om du som jag.. Var inte som jag och gå med på att hon ensam skall ha vårdnad, med hopp om det bästa för barnen, för att snabbt komma i kontakt med dem. Med ensam vårdnad kan hon styra dig vart hon vill och barnen tar skada genom att förlora kontakten med dig. Månader går innan du har upprättat juridisk kontakt med ditt/dina barn, dessutom kan trakasserierna gå vidare mot er... LIVET UT!

Om du som jag… javisst, gör som jag.. släpp inte taget! Ta dina beslut och följ förfölj, det kostar vad det kostar... gör det dom DU tycker är bäst för barnen. Undvik att lära av misstagen; denna bok är till för hjälp och stöd... för barnens bästa.

Vårdnaden Åsa (internet) fick ensam vårdnad (internet) och jag skulle få träffa mina barn tillsammans med kontaktperson; rena chockbeskedet! Det började med att jag träffade mina, våra gemensamma eller hennes barn, en gång varannan vecka i en sk. social lägenhet, två timmar per gång. FYRA TIIIIIIMMMMMAAAARRRRRRRRR under en månad! Sedan utökades kontakten till tre timmar per vecka i min bostad, alltid med kontaktperson!  En helt främmande människa i mitt hem! Varför?

Mitt i allt... barnen försvann, bokstavligt, i flera månader för semester hit och jul dit… sjuka då och då samt andra påhitt med destruktivt skadliga, mentala förberedelser... för barnens sämsta. Familjerätten ansvarig för att kunna avsluta utredning så snabbt som möjligt begär mer tid på sig. Domstolen begärde ytterligare utredning och sociala förlängde tiden. För barnens sämsta.

Glimmervägen
 Jag älskar Sverige. Jag älskar Sverige med sina fantasifulla gatunamn. Svenska familjenamn som säger så mycket om natur, människor, tid och platser.

Glimmervägen t.ex. Fantastiskt. Det inspirerade mig. Jag målade med full kraft och med fullträff. Började så skriva boken 1996. Dikter... en av dem blev som en ny start i mitt liv:

Glimmervägen 23 juli 1996

ESTAVA EN DIAS DE LUZ
 Estavan dos creaturas dentro mi ojos.
 Estavan esta dos Hojas d’autonno libere como aire.
 Estavan.. las dos.. en el calor del verano sueco.
 Estavan las dos.. donde el pensiamento vas...
 Estavan las dos, esta maravillas de mi corason.

Det var en ljus dag
 Där var de, två mänskliga liv i mina ögon
 Det var de, två höstblad i frihetsvindar
 Det var de, … båda... i sommarvärme
 Det var de, båda… där tankar rinner...
 Det var de båda, detta ”under” i mitt hjärta. 

Ja det var nämligen så att i juli månad 1996 befann jag mig på busshållplatsen i Gävle centrum. Väntade på skjuts till Sätra… när… vad såg jag? En liten kvinna med ett barn. Utseendet var klart utländskt och jag förstod att de kunde vara spansktalande. Erbjöd dem sittplats. Ordväxling i gott syfte. Sedan satt vi nära varandra för vidare samtal på deras modersmål. Jag tänkte mig en möjlig relation; latinsk som jag, ungefär samma uppfostran och kanske samma värderingar, behov, tankar, hopp.

Hon berättade att de kom från El Salvador, som den italienske upptäcksresanden Cristofo Colombo döpte landet till. El Salvador betyder på spanska ”Räddaren.” Ja, kanske kunde hon rädda mig som jag kunde rädda henne... dem. I augusti flyttade hon till Glimmervägen och den första oktober vigdes vi (det kändes precis som om vi var de första, som Adam och Eva, vi var de första i jungfru… lighet... där…  så härligt och det kändes rätt). Och blev det så (stor mage) (Internet)

Var… var solidariteten med barn i fokus.

SVENSSONS KALLA KRIG

Svenssons kalla krig, som jag definierar skvaller, trakasserier, hot, feghet, detta krig började. Med hela hemliga armén som samlades i all tysthet. En dag under september? var vi alla tre ute och affischerade om en kommande självförsvarskurs för nybörjare och avancerade som jag skulle leda under namnet: stil Svärdtorp. Någon dag därefter dök det upp främmande personer hos oss, från socialkontoret Sätra - Norr. De lämnade ett brev till Mercedes gällande en träff, ”en kallelse.” Det var så att ex svärfar kolle - Olle Ljungbeck med hjälp av sin kära dotter, numera avprogrammerad-helt hjärntvättad, Åsa, min exhustru alltså, anmält till socialmyndigheterna att ett barn farit illa i min närvaro.

Kan du följa med nu i avslutningsmeningen händelseår 1996-97.

Då satte häxjakten igång (häxjakt för män). Svenssons kalla krig raffinerades och stärktes genom att man (bakom kulisserna) samlade, kallade, hade telefonråd, snack och allt det där småfolkbeteendet, anslutning från kyrka, frivilliga (?) hemliga… hela KKKlanen i … röd skenande färg! Tack på fan! Tack för fan (det låter mera vulgärt) … tacka fan för att alla var alla där t.o.m. mitt Belgienbesök, pedofilskandal, drittning Silvia drottning och andra världsspecialister för ”Blåsningen (se filmen) ”var där också på sopornas - suparnas bankett! Nöjda De nöjda alla. Det som jag kallade i min anmälan här redan nämnda, våldsamma rörelsen, satte igång... ekorrhjulet i Sverigebrudsburen.

VARNING! Trakasseriernas början. Truppförstärkning! Som sagt sopp – sup – eller - sophämtningen började redan i juli… hehehehe… m… mm… mmm var ute och cyklade (just då pågick försäljning av cyklar från regemente eller bataljon… tunga och tröga fast säkra, de var många i alla fall, synliga och osynliga i faten - farten.

Vi tar några skrivna pappersblad (tur att de inte är vita) och som Agatha Christie synar vi kors och tvärs under lupp:

TyyYYyyy…ssSSss…ttTTTtt…    i mörkret 

8 

Brev till Olle 18/19-07 96

Svaret blev den kända tystnad som finns i en GRAAAAAAAVVv

Till spottsamlare tok - Olle. Ja det var så att när Åsa var modig under Andersbergstiden spottade hon sin egen far i ansiktet för att påminna honom om sitt lidande när hon var skolmobbad och att han inte gjorde någonting. Nu var det dags för honom att sluta trakassera hennes familj, oss. Det var en chock också för mig. Tordönsknall slog till honom på nytt… Råttan vågade ändå inte krypa ut ur hålet för att träffa mig ensam i skogen för ett trevligt skogsmussamtal.

9

Värt att citera ett tidigare brev som jag skrev till Olle - Polle från Bryssel 1995. Samma svar som ovannämnda brev. Och, numera är allt en glömd kyrkogårds… samtal.

 

Brev från Bryssel till Olle.

Spöke som vidare tränger sig in i mina barns själar.

Thomas föräldrar som med falsk identitet lurar mina små barn.

Tack till posten som skickade vykort till min adress…

Då blev jag förbannad och gick ut för att jaga spöken… Se vidare kort till Ariana.

 

Brev till Thomas.

Likadant svaaaaaaar som... i en grav.

Se vidare ”grav & dödskallar”

 

Brev till Anders.

Svaret på min begäran från polisen.

Så blev svaret.

Förhör med barn.

 Sista pergamentfrågan, svärdtid, järntid. Inte som idag där den som ljuger bäst tjänar mest, lögnarsläkttid, ”kronbrudens vers av August Strindberg.” Monsterskuggan Olle skulle inte varken då eller nu ha kunnat närma sig mina barn och min familj.

Kopia av returbrev som gjorde mig totalt vansinnig orolig för mina barns säkerhet. Som blev gnistan till att jag åkte hem till dem.

Kopia Thomas.

Brev som förberedde gnistan till min återkomst.

 

Brev 96 04 12 Åsa.

”Hej… fortfarande längtar jag efter honom och älskar honom. Men jag måste se mina flickor som ännu är små… Jag hoppas att han kommer tillbaka så skulle det vara lättare att lösa problemet… Han har ringt till mig idag och sa att han förlorade jobbet… ”

Lika bra att (skata) – skatta – skotta - skratta lite till med… polis, polis potatis… vad de nu var för någonting mera?  Ja det handlade faktiskt om att polismyndigheterna för min del kan man tycka var korrekta. Så blev min begäran:

 

Tors brev till polismyndigheterna Gävle. 

Svaret blev kort och koncist:

Polissvar.

Drygt ett halvår tidigare min begäran till social instans.

Tors brev.

Svar? Min dåvarande advokat kontaktade mig och sade att det var lika bra jag lade ner min skrivelse… Hon menade säkert aaaaaaallllltttt (där hon också.. finns med, i min bock som bok alltså.) Eva, Evaaah, en kvinna med ”Grinta” - karaktär på italienska. Men, som kanske inte räckte för mig och som jag då sade upp från uppdraget att försvara mina barns rättigheter.

?????????? Massor av stora frågetecken. Höga tjocka murar genomskinliga och osynliga. Jag försökte länge (med ett blått öga.. det andra förlorades då, när ?,!) ”försvara” modern till mina barn, försökte förstå hennes lidande lidelse, kaos, ensamhet eller vad det nu var. Det var allt ett ”LURANDE?”

Det andra ögat gick vidare och kanske vilse… vilse för ett tag, MEN NU SKALL VI TA I OCH F Ö D A MER.

Pärmen som jag drar följande dokumentation ur hette: Aktion Geir Ja-Ja Protestaktion flera brev skickade på olika adress i Oppala, Gävle, Stockholm kom tillbaka obesvarade.

15-16-17-18-19-20

DE, d e, de, D E; LÄRDE MIG ATT VARA SOM DEM, men DE kommer aldrig att vara som JAG.

Trakasserierna går vidare än idag, anonyma röster ringer och Massan: att jag skulle ha våldtagit två flickor i Italien och att jag är fri mot borgen. Ibland presenterar hon sig som mamma till flickorna. Att jag skulle ha suttit i fängelse i 17 år, pedo hit och farlig där… mordhot i telefonen, att jag inte får vistas på kommunala anläggningar för fritidsaktiviteter och en massa mera, inte bara från galne Olle, ex svvvääägerssska med kyrklig anknytning – kvinnojouren - internationella kvinnor - för ... bjuden - bunden en MASSA????

En del lyssnade och jag fick aldrig möjlighet att förtjäna mitt levebröd, andra var korrekta och struntade i det hela. Tur att det finns några som tänker. Resulterade ändå i några jobb men de stora evenemangen som konstutställning, arbete som regissör, arbetsprojekt m.m. blev aldrig någonting...  Arbetslös då!

Idag 9 juli 1998 pga. att Åsa slutligen fick ensamvårdnad om mina barn har jag inte kunnat förenas med dem, inte ens en stund sedan slutet av 1997 och som sista uppgifter från familjerätten kommer jag och barnen inte att träffas förrän i höst… Lögner, detaljrikt planerat med att skrämma lilla dottern för sin pappa, så att hon vidare kunde styra genom barns lidande i gråt… röva bort barnen, våldta sitt eget barn mentalt! Monstermor.

Det kan jag säga för att jag seer… ser mina barn lida och med alla käppar i hjulen, inte ens min begäran om att en barnpsykolog skulle kolla upp min dotter, gick hem. Slog i alla dörrar, sociala, dagis m.m. men det förbannade besöksförbudet och med ”kontaktpersonstämpel” gick det aldrig längre. Barnen var gömda och jämt glömda. Att bryta barns rättigheter, deras små hjärtan, sudda ut deras tro, det finns massor att berätta men plats finns inte för allt 

21

Bröllopsfoto Åsa – Thomas.

Olles lilla foto. ”Efterlyst för förräderi, galenskap m.m.”

 Sudda vidare för barn och för sig själv.

Lägg märke till att 4 juli 1996 landade jag i Sverige. 4 juli 1998 vigseldag för barnarövarna.

Ironiskt nog, jag och min nuvarande fru Mercedes, vi skulle ha gift oss i katolska kyrkan med en fin bild i tidningen. I stället… läs vidare.

Fräckt och gulligt tidningsfoto från vigseln. Mina två barn, de minsta av de fyra.

Vi går vidare med massaker.

Blev dömd för ringa misshandel, misshandel som aldrig har ägt rum. Förtal skulle det vara att ha suttit på en bänk och lämnat ett brev med gott budskap.

Om man har en kontaktperson under umgängestiden, vad är det då som är fel när den andra parten inte, som ansvarig för barnen, fullföljer plikten, inte tror på samhället? Vad är det som gör folk så galna att de skadar små barn på ett otroligt medvetet sätt? Vad är det för ett tokigt samhälle som är med på detta? De har försökt att sätta in mig på alla sätt och vis. De klarade det nästan, som vi läste ovan. 1998 är folkhysteri eller fobi rasism, men läs här då från galne Olle och tolka själv:

Från Sundsvalls utredare: … Olle… kontaktade min arbetsgivare för att upplysa om ”vem de har att göra med.” Han tyckte även att man skulle direkt - kontakta mig, exempelvis på stan’ ”FÖR ATT FÅ HONOM ATT LEDSNA OCH LÄMNA LANDET!” Rasister av den typ behöver bara följande

Han, Olle, kontaktade mig faktiskt i juli 96 utanför Domusingången i Gävle centrum… drog sig sedan snabbt undan och från den dagen har han, den trasige karlen (internet), fått partiförbud (utesluten ur partiet?). Häromdagen såg jag Olle och Honan Anna-Greta, såg att de såg mig men jag såg inte dem… och de delade på sig, i hög hastighet, den ena åt ett håll och den andra med helvetet bakom sig.

De vet att deras spel förspel nu är upptäckt, de vet att de har trampat mig på tårna, de vet att de inte får.. så blind hjälp numera, de har bränt sina egna vingar. De vet, Åsa & co, att i Gävle centrum med omnejd där härskar JAG, FAR till MINA stulna barn. Portförbud med omedelbar straffpåföljd om jag träffar Thomas, den falska fadern, med mina barn eller Olle med mina barn! Alla, små som stora, vet vad som kommer att hända.. livstidsdömda är de!! Hela familjen Ljungbeck är numera spöken, fast konstigt nog är de ännu mantalsskrivna i Gävle; ja, det kan hända att Staten har kunnat få spöken att betala skatt … för sina synder.

Gamle galne Olles karriär som ordförande i Andersbergs soc . dem . parti slutade 1996 och 1998 kunde man läsa hans auktoritära och dubbla personlighet genom en tidningsartikel där han uppmanar folk att driva till vänster och pröva… Social strategi för att rädda ansiktet eller straffa galningen eller bara beslut av galenskap. Jag har alltid sagt till hans dotter, till andra och myndigheter att hans mellanbensstav inte fungerar för honom och det enda sättet att visa virilitet och liv är att vara vansinnigt elak...

För att avsluta tjafset… se mer på följande länk https://vi-pr.com/olle_ljungbeck.htm och så var min första fråga:

Brev till Lars, Erika och Margareta.
… och så svaret från regeringsrätten:
Regeringsrättens svar.
 Och så, så avslutar vi på allvar:

  Stockholm mynt torg. 2014 föräldrar till barn drabbade av LVU och tyranniska beslut av ensamvårdnad som drabbar barn.

2:a familjetragedin dokumentation.
 Bilden Rena mysteriet.
 Brev till Länsstyrelsen 970523.
 Brev Familjerådgivning 970411.
 Brev till socialtjänst i Sätra 970522.
 Brev till olika myndigheter 970707.
 Brev till Länsrätten 971204.
 Polisanmälan egenmäktighet med barn m.m.

 

 

 

 

FEMTE BOKEN

För en bättre baby och sagan Pappa med vingar.

Det finns skrivet.
Barnet behöver umgås med den andra föräldern.
 Föräldrabalken kapitel 6

… skilsmässa är föräldrarnas val aldrig barnets och barnet ska aldrig belastas med att den ena förälderns ilska mot den andre…

Den femte boken inne i slutfasen av andra delen i den fjärde boken. Vilken upplevelse (!) det är som en saga… En värk - ett verk för liv och den fjärde boken framförs symboliskt som om det vore en kvinnomage i graviditetens sista fas. Den sjätte boken skulle då vara barnen av denna levande mänskliga berättelse.

30

31

EVIGA ÅTTAN I FAMILJEN

Rosanna, min allra första fru i Italien, inledde ett nytt förhållande efter skilsmässan. Åsa i Sverige gjorde likadant och när jag och Maria (tredje fru) var 5 års barnlösa och ingen försök till graviditet fungerade då skilde vi åt och efter tre månader blev hon gravid… men barnet blev förstår handikappade.

Första barnet var båda gångerna en flicka med en efterföljande pojke. I båda fall fick de en ny fosterfar. Den gjorde fru nr. 4 Mercedes Solorzano Rodriguez då Svärdtorp också … menar jag en flicka som första barn medan den andra än idag vet inte om var en dotter eller en son, det säges att det är en flicka… men pga. att lurendrejeri vid skilsmässa m.m. och att efter konstaterade vid femte fru Marianne Philajaniemi då Svärdtorp att den första barn blev en flicka och de andra tre är pojkar det är trovärdig att andra barn med Mercedes är en pojke… tiden visa sig och det pga. att efterlysning fortsätter till sista min andetag. 

Ser den stora bilden på Donna - Alessandra i full akrobatikfart med sin lilla älskade apa. Hon var då ca sex månader gammal bara. Någon vecka därefter blev hon bortrövad för andra gg. Och, med det fråntogs sin rätt att vara med sin far. Oansvarig mor och...

 

Flera eviga åttor.

Vad är det för fel på att vilja älska sina likar…? Vara god, snäll, göra väl för andra, delge sin kunskap, glädjas över andras lycka, alltid ge och.. nästan aldrig få något tillbaka, vad är det för fel?

Får jag verkligen anamma Kristi öde och lära mig att …”vända andra kinden till…” eller …”Fader förlåt DEM som inte vet vad de gör...”

Fan! Det är inget fel på mig; inom några månader bär jag ett halvsekel på mig.

- Staven går i högsta hastighet.

- Tungan är ren och kan fladdra som en fjäril.

- Fingrarna är smidiga och når dit de skall.

- Sensuella läppar.

- Resten  kan ge och ta som en 15- (som man brukar säga)-50-åring…

Inget fel på mig.

Den eviga åttan går vidare, med Mercedes som med Åsa, jag letar och letar efter sanningen.. som efter en nål i en höstack, eller som Estonia i det djupa havet.

Ha tålamod, förlåtelse, förståelse… ge… I båda fallen har de haft en jävligt bra och (oansvarig) advokat samt hjälp från myndigheter och andra. Ensam vårdnad och jag dömd till att knappt få träffa mina barn… och då dessutom med en kontaktperson. Som jag påpekade på ett protestplakat, har jag aldrig skadat varken mor eller barn. Värre än värst i den eviga åttan; i båda fallen blev jag polisanmäld för… våld (skulle ha slagit dem).

Besöksförbud! I första fallet, med Åsa, blev jag dömd för s.k. ”ringa misshandel som är bagatellartat” till böter… (böter för BROTTSOFFRET!!!!) Den dag, tid, som hon menade att brottet skulle ha ägt rum hade vi med oss vår kontaktperson, som inget såg och ändå fälldes jag!! En sådan dom eller annat … i en vårdnadsfråga ger höga poäng för den partner som vill ”äga barn” fast man kan ju inte äga en människa, eller hur…? Samma sak försökte DE (………………..?) som mer eller mindre i hemlighet står till tjänst för att leda de s.k svagaste till makten. Det är ofta just där svaga och fegisar får makten som diktaturen rotar sig. Man kan vara svag som ett barn t.ex. men därför inte vara diktator. Man måste vara feg för att nå toppen med sin okunskap som krona precis som blåsorkestern i en tystnad.  Men, jag har fint musiköra, hör och känner om musiken är fel, när toner inte stämmer som de skall. Du som läser detta behöver inte ens vara musikalisk för att förstå att allt inte står rätt till.

Åsa & co. har, som jag ser numera ser i klart sken, på alla sätt och vis försökt få mig att försvinna, att stanna länge långt borta… att åka tillbaka till födelselandet, spärra in mig (de klarade nästan det sista). Gällande Mercedes, samma procedur med blåsorkester som pågår än idag och det kommer inte i något av fallen att ta slut förrän den lilla ensamma kapitulerar.. (långt ifrån!). Jag har romare - och vikingablod i mina ådror, kraft och stridsvilja. Vill bara säga som så: Om du är en modig, ärlig, förstående, filosofiskt tänkande man och lever i ett förhållande där din partner (utan att du ha märkt det förut) är feg och rädd (räcker att man är rädd… för livet… av olika orsaker), då ligger du illa till. Det räcker med att din fru, (vi kan säga så) vill straffa dig, äga barnen som dina pengar, ringer till sociala, besöker polisen och anmäler dig för misshandel. Alltså hon påstår, för att det ska gå igenom, att hon hade ont i flera timmar eller dagar efter… sedan dyker det plötsligt upp på papper att hon var röd om kinden (saker som tidigare inte fanns på pränt) och då, stackars lille man, har du verkligen stora chansen att bli dömd och med det börjar helvetet. Detta hände mig, erfarenhet, dokumentation finns... och inte bara i mitt fall.

Fast i stället var det så att i mina relationer med de två citerade… lät jag DEM få ha sina små utbrott och tolererade de fysiska behandlingarna. I den sista relationen, Mercedes, anmälde vi varandra för misshandel!

Var tvungen att anmäla henne för att kunna svara mot hennes lögner och rädda min dotters rätt vid skilsmässoförhandlingarna. Från den första kvällshändelsen, då jag var hos polisen för att söka hjälp för min lilla dotter – jag ville ju inte att hon ytterligare skulle mista sin rätt till mig – fanns de två poliserna som jag visade ett bett i handen, rivmärken, smalbenet som var rött och blått och som blev gulaktigt någon dag senare.

Svart på vitt, men då jag är man ville man inte lyssna på mig eller ta hänsyn till bevis på fysiska skador och fallet lades ner. Åklagaren som sedan tidigare kände till mig och mitt mod att slåss för rätt som personlig orsak eller politiskt spel?

Jag, mellanstor man, mästare i självförsvar.. erkänner att han slagits av en liten kvinna. Det låter som ett skämt. Stora starka karlar... Jag är en mentalt fri människa, inte minst modig och i mitt starka självförtroende är jag förståndig och icke våldsam.

Vad är det för fel att… Finns det några fel över huvud taget? Jag fick hjälp av en s.k. specialist för att kunna förstå om jag hade något problem. Först i relationen till mina barn, för att bevisa att jag inte är en fara för dem eller för andra. Bevisa att spelet var smutsigt, få poäng för mina barns skull. Nehej du, jag är inte sjuk och fick aldrig chansen att bli mottagen, inte ens när jag nästan – kan man tycka – trängde mig in hos den kände Gävle psykiatern ”Bliakas (?).”  Andra gången var för att förstå om jag hade problem med kvinnor! Två skilsmässor inom ett och ett halvt år. (!) Ett råd från den höga makten familjerätten att jag skulle besöka… Jag tänkte att det kunde vara en fälla, men lekte leken och efter några rika samtal uppfattades det klart att ”jag får sluta vara blåögd!” Jag visste ändå hur det var, felet ligger inte hos mig, det måste då vara på den andra sidan. Det konstiga är att när jag första gången ville ha en specialist… fick jag aldrig någon hjälp för att rädda mina barn. Utöver det DE, Han specialist kunde använda andra specialister i huvudstaden för att kunna fantisera omkring egna fantasier och definitivt försämra chansen att rädda mina barn! Specialisten rådgivare och familjerättens avdelningschef utredare Bernt Westerlund.

Den lilla, söta och rara Mercedes med sitt tjocka (internet) mörka hår, efter att ha varit ihop praktiskt sagt från den 26 mars 1998 till skolavslutningsdagen 9 juni, hon återkallade skilsmässan bakom min rygg! En återkallelse som vi gjort tillsammans några veckor tidigare för att kunna gå vidare som gifta och med förberedelse (guldringar och hela köret) gifta oss i katolsk kyrka (som var hennes önskan)! Men, alldeles innan, nämligen den 18 maj, kom besked från invandrarverket att hon och hennes dotter fått uppehållstillstånd. Att fira va?!

Nehej du, redan strax efter beskedet, tvivel inför realitet påstående och praktiska ting började och avslutades med barnarövande! Man gör inte ett barn som ett redskap för att lura, utnyttja, för förtjänst… detta är (eller skulle vara) ett allvarligt brott. För att avsluta hela tjafset som sagt, den eviga åttan är här igen, med vidare blond och mörhårig ägandemakt. Rätt att skada egna barn. Kallas mödrar… vilka typer (!) kan man tycka, ja!

Under drygt en månad nu har jag inte förenats med min dotter, enligt tingsrättsbeslut. Är detta bara början?

Sökte upp min dotter i Fagersta och träffade henne, den lilla, sovande i sin barnvagn… mitt på torget framför tågstationen med en okänd man! Min dotter elva månader hade vissnat som en trött blomma i skymningen efter en het dag av konflikter och törst av hennes pappas kärlek…!!!!!!!!!!! HAAA!!  Min lilla skrutta… Hur jag kände mig då? Tänk på det… Hon har igen ensam vårdnad… var realist ett tag till …

Mannen var för mig känd från skolavslutningen. Det var faktiskt så att när Mercedes försvann tidigare med barnen, blev en s.k. familjekontakt inkopplad "Karin och Hans Larsson, från Fagersta), eller var det redan, inom det kända hemliga nätverket. Kyrkofrivilliga? En tråd… (internet) Olle och Margareta, Åsas föräldrar,,  internationella kvinnoförbundets kyrka och röda politiker. Mercedes skulle leta efter en rik… snurrande och surrande man.  När Karin och när den okända familjen var och ”hämtade” Marcela, Mercedes och min dotter D-A, bjöd jag hem dem på espresso för att prata om saker...

Jag talade om att jag uppfattade deras beteende som kränkande, förklarade varför och sa att de skulle låta vår ännu känsliga familj vara ifred så att vi kunde lära oss stå på egna ben. Mercedes med sitt leende och lugna tonfall som ingav allt förtroende... sade: ”Men Tor, jag kommer tillbaka på fredag”... (lägg märke till att hon inte sade VI)!  Jag var på väg att få slag med tanke på vår dotter… men den gemensamma vårdnaden som jag väntade på hade ännu inte trätt i kraft, så jag tog det lugnt. Vad kan man känna när man hör kvinnan, Karin som nu är medbrottsling, säga: ”De, Marcela och Donna är mina barn nu.”- ”Jag tar emot Mercedes också naken… ” - ”Du, du låter mig vara, om du kommer hit till Fagersta så tar polisen dig!” (Det sista var när jag i samband med min dotters ettårsdag ringde och ville gratta min Donna-Alessandra… genom att prata med henne genom tråden). Framförde min oro för familjerätten.. men jag måste lugna ner mig som man brukar säga, för att sedan verkligen hoppas att Donna-Alessandra skulle få sina rättigheter att också kunna vara med sin far. Glöm det du. Hon är dömd att träffa sin far så sällan och då tillsammans med främmande människor s.k. kontaktperson. Inte nog med det, den främmande människan Hans knuffade sin poliskompis på mig, men den skäggiga polisen och blondinen fick på käften och retirerade. Reträtt mot deras maktmissbruk med eventuellt en JO-anmälan i tankarna.

Idag 10 juli sökte jag Bernt från familjerätten som besökte Mercedes. Jag ville veta gällande umgänge med dottern om det skulle bli nästa lördag. Nej, mor är upptagen med att flytta till sin nya lägenhet, köpa möbler (med pengar från sociala som hon önskat)… Vill att jag ska bekosta resor för att åka dit de finns; nu vill hon ha det lugnt och ordna sitt liv. ”SITT liv” lägg märke till det. Stackars min lilla baby, jag vet att du är i dåliga händer, att du är i fara, men förlåt mig… jag gör verkligen det jag kan för att skydda dig, ett tag till… före den sista smällen min lilla.

Tysthet, hemlighet, konfundering, tiden som drar.. hot och direkt repression i fall du vill framföra din rätt… vapen av heliga makten.

Utredningen från familjerätten skulle vara klar den 15 september, sedan väntar vi på vårdnadsbeslut från tingsrätten.. Jag vet att den är lika med noll, chansen att kunna bryta oss loss från orättvisan… mitt lilla älskade barn.

Min lilla D-A du får veta att pappa blir farfar framöver. 

Hände mycket den här veckan och en av upplevelserna är att jag igår fick veta att min pojke i Italien, din halvbror, snart blir far.

Inte heller dina två halvsyskon, (Geir och Adriana) vet om att ni tre också har halvsyskon i Italien. Men ni kommer att få veta…

I avslutningsskedet vill jag skriva några ord uttagna från en ”protestaktion (protestbrev)” vilka överlämnades till de direkt inblandade myndigheterna… om vårdnadsfråga, demokratikoncept och.. öde som möter en kämpande far. År 1998 i början.

Jag ser numera vägen till ett rättvist samhälle som en gåtfull upplevelse som når sitt slut i tre spektra:

1. Resignation till (inför) Systemet som innebär: Man accepterar, passivt eller aktivt, den kontroversiella parlamentariska politiken (möjligen också den ickeparlamentariska), som ändå inte radikalt och omedelbart kan lösa mänskliga problem.

2. Ta lagen i egna händer med hela dess innebörd, från det minsta till det värsta.

3. Självmord som en mental obalans eller ett medvetet politiskt mål.

En sammanfattning av dessa tre punkter verkar inte heller vara något effektivt plåster till mina numera skadade barn... som vidare, oundvikligt, kommer att blöda (se om igen blad 2).

 

Som person, medborgare och FAR söker jag en fjärde lösning...

Kan det vara…: Att låta frivilliga medborgare på lokal nivå (med eller utan straffbakgrund) medverka i de sociala och juridiska enskilda ”fallen” med samma beslutsrätt som s.k. yrkesmän.

Kanske ser vi då en glimt av den sanna demokratin där också minoriteten har lika stor beslutsfattarrätt. (En nyansering av den s.k. direkt - demokratin). Troligen ett mer direkt effektivt sätt at bekämpa orättvisan underifrån, från roten.

Låta oss tro då, att vi människor följer i samma takt som det s.k. utvecklade samhälle vi lever i.

–--BÅDA MÖDRARNA som lyckats få ensam vårdnad HAR MISSBRUKAT BARNENS RÄTT TILL UMGÄNGE MED SIN FAR och påtagligt SKADAT BARNEN.----………………. 

Ja KOMMENTAR faktum som drabbar för många barn och föräldrar… tusental årligen med konsekvenserna som slussar oss till ett sjukare och sjukare samhälle… som följer:

ENSAMVÅRDNADSHAVARENS oansvariga maktmissbruk, accentuerat av en grym omänsklighet mot små barn, kan lösas för barnens bästa på ett smidigt och enkelt sätt:

TERMEN ”ENSAM VÅRDNAD” UPPHÖR HELT.

BIBEHÅLL ENBART ”GEMENSAM VÅRDNAD” med lika stor rätt för barnen att vistas hos båda föräldrarna.

– I fall där föräldrar inte punktligt lämnar ifrån sig barnen, bör s.k. ”polishämtning” ske och då i någon form som inte skadar barnen.

– Där barn visar sig fara illa, hos den ena eller andra föräldern, kan i grövsta fall hjälpåtgärder ifrågakomma.

Kontaktperson eller dylikt, men som inte fråntar barnet dess rätt till umgänge och övernattning.

-     En skilsmässa innebär psykiskt trauma för barnen, oavsett orsak i händelsen. Dialog mellan föräldrarna, i barnens frånvaro, är nödvändig för att undvika nämnda trauma, eller undvika fördjupning av densamma.

Vad är det för fel… att få vara far… inget fel med det men felet börjar när fantasier, tankar kommer och tar dig! Hör här….”Nej du Sven… sson jag som är en blå… Ö ...av ögon, tankar, hjärta, blod m.m. och flera än så...”

Tänker jag och svarar de pyttesmå Svenssons och de höga gubbarna (man kan idag tillägga gummorna) och hajarna, som svävar i luften om någon mellan... hjärnor: ”En tanke har aldrig skadat någon, som jag vet. En tanke, kan vi säga, är som luft, en abstrakt tanke eller en misstänkt med andra påhittade tankevarianter som tänker och tankar vårt tankesätt… allt är bara luft och med et INGEN FARA. Jo, VI är i fara för att vår politiker har gjort en monstruös diktatorisk realitet av en abstrakt eller konkret tanke. En misstänkt man eller kvinna blir fälld under tanke av förebyggande brott, fälld under praktiska förhållanden. Se mitt fall: livstidsdömd, att inte kunna bygga familjen vidare eller att få vara far, detta för att  en dom skapar misstankar. DÖMD UTAN ATT ETT BROTT BEGÅTTS!! Dessutom, det raffinerade demokratiska röd – blå - eller gula diktatursmygandet skriver ingenting om det i lagtexten eller berättar i domen så att den dömde vet om sådana konsekvenser. Ringa… sexofredande (?) är idag stort som sexjakt, nej vad säger jag… sexjakt… stor som häxjakt vill jag säga, som under inkvisitionstiden. Flera hundra år sedan, en tid för museer … det är vår tid.   

ACHTUNG! En av de sista sprängladdningarna kommer nu.

Mitt i rusningen där Mercedes försvann under november 1997 blev jag aktivist igen som förr i tiden, gamla goda tider, guldperiod för revolutionära krafter. Tiderna är inte sämre idag och det är aldrig för sent... att börja om igen. Motto ”Från en till tio, från tio till hundra, från hundra till tusen, från tusen till en miljon, från en miljon till en miljard, från det… till hela världen (och eviga åttan igen), från världen till universum och vidare ”till ett, från ett till två...” Det handlar mest om drömmmmmm(?)

Påminner mig, eller jag kommer ihåg, att (i Frankrike) skulle jag bara gifta mig med Anarchia. Ett sätt att vara religiös kanske och inte riktigt vara realist, men idag samma startpunkt, eviga åttan med några justerade detaljer som bara mognar med... åren. Smälte ner vigselringen från Åsas tid, Mercedes… tid, min ring... tillsammans, för att bara ha en på nästan 15 g guld. Inuti den finns bara namnen på mina italienska barn och utanpå står mina tre svenska barns namn. Man brukar säga ”Slut med tokiga fruntimmer” fast riktigt så tänker jag inte som du redan har förstått.

Achtung går vidare året 1997.

Jag annonserade för att söka kontakt med folk som hamnat i samma problematik som mig och våra barn. Bildade en grupp på 12 personer (som Kristi tjänare), men till första mötet hos mig... var vi bara… tre. Upptäckte senare att det faktiskt fanns en riktig Judas (infiltrerad…) Jag skrev sedan en bok i brevformat, ”För en bättre baby” med syfte att sälja och få fart på ekonomin till den nystartade gruppen och pengarna skulle ha gått in på ett kommande postgiro, som så småningom skulle fixas efter framtida planerade möten. Gruppens grund var densamma som den tidigare aktiva riksorganisationen Umgängesrätt Föräldrars Riksförbund (UFR). Deras stadgar stämde på det hela taget, ansåg jag och det var onödigt att börja om med nya stadgar för en ensam lokal förening. UFR hade eller har en centralgrupp i Stockholm... men gruppen var heeeeelllllttttttttt sovande, vintervilotid eller livets ödesvila... Ja, hur det nu var så ringde en docka till mig angående inköp av ovanstående arbetssats. Vi träffades i Sätra centrum. Bambola, docka på italienska, (ljusblonderad Barbiedocka… som också hade ett namn…) dök upp och som senare berättade att hon (och en till?) var reporter på lokal - TV 2 Gävle - Dala (!) Jag gick med på intervju för jag tyckte att boken var nödvändig och en god gärning för föreningen, en insats för föräldrar och för barnens bästa. Inslaget i programmet var minst sagt ruttet. Ett ruttet ägg och jag förstod att det handlade om vidare galna trakasserier och politisk vidareinblandning och förföljelse. Detta hände i början av 1998.

  Här vid en trevlig middag hos mig i Sätra i Gävle med Sarah Hallstensson  som var bokens korrigerare och i andra bordet hörn Mercedes Svärdtorp.

Ytterligare tillkommet, 980720 slut på det grovskrivna… 981020 boken är färdig datarenskriven till 99,9%, men: Olle finns kvar på tråden… Ett nytt påhitt och troligen komplott… HÄR HEMMA HOS OSS I SVERIGE… gå vidare.

Se kallelse… påhittad händelse 17 februari 1998 kl. 10. Jag har redan förnekat och har vittne. November 24 kommer jag att vara hos polisen med min advokat… för förhör… otroligt hur galen man kan vara…

Men… de håller varandra i hand och om det stämmer blir det då åtta års trakasserier från Tok-Olle… Åtta, det låter som den kända eviga… Blixten… och Tor.

Kallelse 981012.

 

 

 

 

SJÄTTE BOKEN

förlåt

SJÄTTEBOK

nej förlåt

STJÄRT-TE-BOK

nej men förlåt

STJÄRTEBOCK

förlåt förlååååååt

SJÄTTEBOCK… nej det stämmer inte… Det har att göra med SEX , bok nummer 6 (förlåt), men hur man skriver det är en annan sak. Tanken går vidare och vilse: Du läsare, du kommer in i mina tankar. Jag skriver inte, jag lever nu. Jag lever och tänker och du läser:  Sjätte, …stjärten…s., bok, bock, bak, bäck, beck, ljung…

back …öl… jag är helt vilse med språk. Sluttankat. Ingen tanke.

Jag har förlorat massor med tid och energi. Det rycker i min korssten, nej förlåt igen, det röker från min ko… skorsten ... ursäkta! Det ryker ur min skorsten (mitt huvud).

Ja! Det var då. När då? Det var ändå…sjätte boken.

 

                                     AFORISMER

Så är det när man är invandrare eller har en back – bok - bak… grund som nysvensk (utlänning). Jag har en tanke om att fortfarande har det primitiva samhället vi lever i ännu inte kunnat acceptera det internationella språket, som inte har anknytning till annan kultur, ett neutralt språk nämligen esperanto (grön stjärna). Nej du, maktgalna imperialister, vita kapitalister eller röda totalitära och rasister eller dom demokratiska - demagogiska och hela högen om ni förstår något i den här stilen. Språk - spricker.

Den här delen kommer att kallas eller handla om sk ”AFORISMER”, rena kaos bara för ”höga... öga, böga, höra, höna, hona, hora, ho ho ö ha ha ...!” Vi tränar att förstå aforismer...

Om ni tar det här stycket och lägger det i det första, eller vice versa, kommer NI att märka att det finns mycket samband.

Med ett ord säger man… tusen, rena rebusen, korsord på högsta nivå…er  Er nivå...jäklar vad det blir roligt… bra träning för ”hjärnskrynkliga… specialister.”

Apropå invandrare.

Alla och allt kommer från någonstans. Före eller efter och senare kan man hamna på samma plats på jorden och ha samma trassel eller intresse eller till och med utseende. Det är inget att diskutera, saker som tex svenska anor eller ”gamla… ”eller ”nya – svenska - anor.” Precis som ovanstående aforismer som för en är svårt att skriva, men lätt för den andra att förstå, fast det är inget att förvånas över om båda läsarna (svensk eller invandrare som kan läsa svenska) inte förstår någonting eller förstår bara på sitt sätt som är lika med ingenting (fast något), för man kan inte veta vilken av dem som uppfattar meningen rätt. Ja, det kan handla om att båda fattar rätt innebörd, då, jag vill säga att alla är lika.

 

OM FRIHET.

Delirium 1 (… dille… )

-     Familjernas struktur.

Från en fjäder till en skröna - höna eller en Gävlebock. Det är något som... nej, det stämmer inte. Det är något som inte stämmer. En bock och en höna, fan, vad kan det vara…VILKEN KORSNING! Vilken skämt! Var är tuppen? (En del kan svara) På toppen! Ja men är den naken?? Det kan vara så att bocken har lurat tuppen och fått på sig hans lockande fjädrar för att sedan gå vidare och lura hönan…

Tuppen, naken eller omklädd med sina färger som en galen-gal lever vidare i bockens kärleksvrål… ”Kuckelikuuuuuuuuu klockan är sjuuuuuuuuuu!”
 Bocken blev lurad!!

Kära politiker och lilla Svensson, man måste akta sig för att inte trampa tårna på... en stridstupp som är på toppen. Det kan slå ut en bock och rätta till hönan.

Det handlar alltid om… makt, strid, sex, kärlek, ha eller inte ha... jag och du…du jag med eller mot varandra, en mot alla alla mot en, varför det mamma, varför det pappa, varför det...? En korsning av känslor och vrål.

Idag känner jag mig som en far och jag vill meddela till mina ännu små ungar (läsare, bortse från dem som redan är stora och vet...) hur de olika familjerna ser ut.

FAM- i – lje (lie)- r- nas.

Kärnfamiljen: Föräldrar barn. Man, kvinna och barn.

Tvegiftefamiljen: En man flera kvinnor eller vice versa. Barn.

Familjekollektiv: Flera män och flera kvinnor. Barn.

 

Ekonomi kan se ut: Enskild medlem har egen ekonomi och deltar med en summa pengar till en gemensam kassa. Annat alternativ är att man bara har en gemensam kassa fast man har olika inkomster.

Från familjens grund ”lilla samhället” till en omfattande relation, ekonomisk, moralisk, politisk mm. till andra familjer, bildas då stor - familjen, det stora samhället.

Här möter vi samhällets komponenter av familjernas samlevnad där en typ av familj kan vara mer representerad än de andra, eller helt och hållet dominera.

Alla familjer grundas på politiska principer:

Den socialistiska: ”arbeta ett antal timmar och ge en summa av inkomsten till samhället.”

Den kommunistiska: ”arbeta ett antal timmar och ge hela summan till samhället.”

Den kapitalistiska: ”arbeta ett antal timmar och behålla allt för sig själv.”

Den socialistiska grundas på olika skatteformer för allmänna behov.

Den kommunistiska grundas på en skattefritt form. Samhällets behov fylls med de totala inkomsterna.

Den kapitalistiska handlar om en skatt för egendomsdrift.

Detta är familjernas struktur grovt förklarat.

Mer på https://vi-pr.com/familj.htm

 

-     Familjen Svärdtorp = protdrävS
 har      du     tänkt
 på      det
        ?
       Så skulle man se livet.
        Roligt va?!

 

Delirium 2

-     Man blev slagen av far och mor
 av vänster och höger.
 Man blev älskad...
 Man är ”mellan himmel och jord (am. krigsfilm om Vietnam).”
 Vad ska man tro?

 

Delirium 3

-     Manlig pedofili... se då filmen ”Anklagelsen (am. drama från 1992)”: två fall
                                två mödrar
                                                   två söner

                                                                          

Delirium 4

-     Jag var alltid halva och halva
 en dubbel
 en dubbelgångare i mig
 en androgyn.
 Perfectum.

 

– Djungelns lag: Överleva. LAG djungel: Underkastelse.
 – Man brukar säga: Det var bättre förr. Det kan finnas något i det.
 – Om barnbidragsunderhåll. Enligt statistik är det kvinnor som begär skilsmässa. Kvinnligt sexliv som spökar?
 Enligt statistik får MAN betala för det...
 – Driva med Rättvisan är det Rätt - vist?
 – De som förbjuder skulle själva vara förbjudna.
 – Ständigt aktuellt: Gör inte mot andra det du inte vill att andra gör mot dig. Sunt förnuft: Eviga aktualitet.

 

HEJ PÅ MIG!
 - Är vi fria eller bara en skugga av antifria.
 - Människan var ...(?)… är förr för att skapa. ”Plockning” skulle vara sista stadium för att släcka skapelsen.
 - Man behöver en syndabock för att erövra sitt inre jag.
 - Gör inte mot andra det de andra gör mot dig. Gör till andra det som du inte vill göra till dig själv.
 - Förlorat folk är de som inte ändrar sig. Åldrande är när man inte orkar gå och en ung som inte rotar sig som en ek blåser bort som ett blad med vinden.
 - Sex - status en öppen fråga.
 - Lagar är lika för alla: Gatans lag.
 - Tiden väntar aldrig, fast tiden är väntan vänta inte tiden för tiden väntar aldrig.
 - Freden är  fiende förintelse fri rörelse.
 - Gränser är inte nödvändiga för att mänskligheten ska leva vidare.
 - Om man visste när sista dagen kommer skulle vi ändå inte vara annorlunda.
- Glömska är förlåtelse de visas gata. Bara döden är människans – värsta - rovdjur förlåtelse.
 - Överlevnadsinstinkt skapar gränser samt intelligens skapar ” Tro ”som sista gräns till ett liv utan gränser.
 -Vi är offer för våra beslut.
 -Vi är tokiga, vi vet vad vi gör. Vi är tokiga för vi vet vad vi gör.
 - Individen är samhällets främsta antagonist.
 - Lagen som rövar bort barnens rätt till föräldrar är döden själv.
 - Kärleken mot alla vindar blir offer av sitt eget öde. Kärlek brinner... upp. Kärlek mot alla vintrar… fara.
 - Den inre rättvisan ro är i skapelsen med allt som inte är tvivel eller surrande.
 - Sex är livets början och genom att skapa lagar som skapar sex skapar man livets undergång.
 - Kidnappning av egna barn: Vår tids Lagparadox.
 - Film ”Oskyldigt misstänkt (am. thrillerdrama 1990).”
 - Penis (1) och fysisk styrka (2), synliga faror. Jämställdhet mellan könen är lagens fara (3). Ensamt dominerande kön (4), fjärde faran.
 - Familjen är ett ”Val” sinsemellan vilda människor, allt annat är samhällets påhitt, och det är därför min dotter heter DONNA… (kvinna).
- Individ, samhälle, regering, staten är utopi i misstro.
 - På ”Slutet… ” finns ingen återvändo, när du blir gammal kommer du att förstå innebörden.
 - Livets treenighet är som  vanliga moderna vägar: två körfält och en mittlinje. Ta livet av andra eller ta livet av dig själv, mittlinje är rena helvetet.
 - I fred som krig spelets slut görs upp bakom kulisserna.
 - I rättvisans syfte vill jag ge det maximala ur det minimala. Detta innebär en noggrann granskning av språket som i sin tur visar sigatt en vanlig enkel mening kan utvecklas till en berättelse som i sin tur förvandlas i en dimma. I vår pluralistiska jords mening är rättvisan en klar dimma för en del, grubbel enkelhet för andra och för mig kvarstår frågan...
 - Finns ingen lösning finns inget hopp.
 - Åsa 1996 sa till mig ”DE söker dig inte mig.”
- Mercedes svarar ”aldrig” på frågor. Intresse i centrum...
 - Under tidernas arbetslöshet såg jag folket sälja ”Hela” sig själv som en smula av ”Tidens”...tiggare.
 - Frihet är det bästa vi har. DU själv är den bästa ”Du” har…
 - Din värdighet ser du i de andra omständigheterna… livet ut.
 - Jag är inte arg på fruar i maktes anda jag ”vill” att våra gemensamma barn respekteras.
 - Så makaber är tiden. Fängslade, levande zombie i en kista. Eller, en kista i en zombie.
 - Jag är inte du.
 - Jag är du.
 - Det finns inga heliga mödrar, det finns bara oansvariga medborgare.
 - Om du ser över ditt huvud ryms du inte mer.
 - Hoppet är inte hela livet.
 - Lidelse skapar mästerverk fast lyckan är källan till livet.
- Förlåt den som kommer till dig och själv ber om förlåtelse.
- När jag var tolv år var jag gammal. När jag var gammal var jag ung. Nu bär jag ett halvt sekels visdom och är en tusen år gammal trollkarl.
 - Om du inte kan klara upp andras problem kan du inte klara upp dina egna och vice versa.
 - Att vara ansvarig och oansvarig i kärlek skapar dualism: ansvarrik kärlek skapar bekvämlighet med konflikter.

Oansvarig kärlek skapar konflikter med bekvämlighet.
 - De har makten, du har tomma ord. Makten: tomma ord.
 - De som är minst betalar mest. De som är mest är inte bäst.
 - Det är sant att hatten inte gör mannen. Som, kvinnan gör inte hatten.
 - Ta lagen i egna händer låter inte lagligt. Men. Ta rättvisan i egna händer låter rättfärdigt.
 - Jag trivs bra med i mitt kön. Utan och - eller med...
 - Stulna ord stulna barn och vice versa.
 - Hon kommer med sin ”TROFÈ.”
 - Makten och kärleken är livet, kort eller långt vad det kan vara.
 - DET VÄRSTA FÖR ETT GENI är att vara omringad av NOLLOR.

Men, ja, vad - var ska vi säga, jag förstår att ibland blir man retad av allt utnyttjande och ibland handlar det inte heller om småpotatis, men vad ska man göra. Eviga åttan igen. Nihilism. Aforism. Höja röste, resignation, parlamentarisk demokrati. Ja, strunt i det en stund.

SURPRISE (överraskning på svenska. Apropå svenska språket jag gillar det faktiskt.)

-     Tänker nu att för folk som vill lära sig att vara elaka (på gott och ont) finns så mycket utrymme att alla jordens elefanter får plats (något i den stilen brukar man säga på Svenssonspråk) och fast du är en ärlig och godtrogen person, nehej du, förr eller senare och efter ditt långvariga liv på denna jord om du följer den normala utvecklingen alltså, om du inte stagnerar alltså, du träffar någon eller några… Alltså… SÅNA som TVINGAR dig att vara elak!

SÅ ÄR DET… som jag skriver nu. Sanningsupplevelse fast lyssna… eller läs... eller bara vill inte eller SKALL inte… Inget vittne förutom jag själv, en - och eget samvete: 

                    

Vi hoppar eller ser tillbaka eller läser relation eller fortsättning av FEMTE BOKEN.

Realitet blev AFORISM. Se mer på https://vi-pr.com/aforismer_metaforer_dikter.htm

 

Den 22 juni en måndag, 1998, följde jag mitt samvete nu som jag var fri från utpressning

att jag var tvungen att kasta all dokumentation gällande boken, mina barns leksaker, familjebok… inte göra politik… inte ha åsikter när massmedia rapporterade vårdnadsfrågor… inte fortsätta den nu uppväckta Umgängesrätt Föräldrarnas Riksförening… INTE SE MINA ANDRA TVÅ BARN…

…hon gjorde närmande och värre än så och jag såg !... ”Nej du, dömd, rykte… jag gick på en lina och under det massor med spjut… genom att dra tillbaka skilsmässan skulle det automatiskt bli gemensam vårdnad, men det hann aldrig bli. Med gemensam vårdnad kunde jag då vara egen sköld (fast utan hårt belägg) för min dotter D-A. Höja kraven om ett mer stabilt förhållande och anpassningsmöjligheter för Mercedes… att förstå att hennes inre problem skulle hon försöka lösa genom att besöka en som lyssnade, med tystnadsplikt.

Då myndigheter inte har lyssnat tidigare är det lika bra att jag själv tar hand om våra familjeproblem. Som jag sa till henne kan jag inte vara hennes psykolog hela livet. Nu skrev jag till hennes familj i Centralamerika om hjälp för att kunna förstå och hjälpa denna kvinna som är mor till vårt gemensamma barn och till en tioårig flicka från tidigare förhållande. Den kvinnan är en gåta för mig… och jag anser… en fara… en supersmart kvinna som kan sälja sig själv för ingenting… som för mutor… galen Olle är inte att lita på... Genom att hon stack igen satte hon mig i en ny och värre situation där linan jag nu går på inte känns så stadig som förr.

Allt uträknat, förberett (?)… Återstår att se… Hennes galenskap om det nu handlar om det för oss och för vår lilla som är i okända faror.”

Jag var hos polisen för anmälan, men som väntat, Christina R. pratade med sin tillförordnade som i min fråga fick höra att jag tidigare hade gjort en sådan anmälan... och att de inte tar emot... och efter mina påtryckningar svarade hon att rotel 8 kanske skulle få tid nästa vecka.

En hund med svansen mellan benen... det kändes så när jag gick därifrån... I min rätt som far och i desperation var jag beredd på det..

Onsdag den 24 var det dags att träffa utredaren Bernt Westerlund för vidare berättelse. Det var klockan 13 (igen eviga åtta i otur.) Han lyssnade med djup besvikelse eller vad det nu var… Han svarade att han som socialtjänsteman och myndighet var tvungen att ta upp det… och sen göra en bedömning. Ja, en bedömning…

Jag kände resignation och besvikelse och jag var själv i fara… men att så var det.                (!)

Den 8 juli klockan 13 igen blev svaret att folk som känner Mercedes anser att hon inte behöver psykolog.

Jag väntade ingen annan bedömning. Kvarstår frågan: varför vill denna kvinna äga också detta barn? 

Under de veckor som kommer, kommer jag att kontakta via telefon farmor och fader till hennes stora dotter… barn som redan är en gåta för sig själv.  

98 08 13 (kan detta 13 bryta förbannelsen över den 13:de eviga 8:n). Idag JO - anmälde jag Bernt Westerlund.

I anmälan analyserar jag hur teorier förvandlas till en sorts fakta som vidare han styrt domarnas beslut och satt  mina tre barn i fara under mödrarnas maktmissbruk i den s.k. ensam vårdnaden. Mina anmälningar mot mödrarna för att skydda mina barn förvandlades till en obegriplig bedömning där jag ska träffa mina barn med en kontaktperson, medan mödrarna styr och missbrukar barnens rättigheter. De två barnen från tidigare förhållande har inte fått träffa sin far på snart nio månader och det dröjer ytterligare. Den drygt ettåriga dottern från sista förhållandet har hållits borta totalt åtta månader. Som jag sagt i tidigare protestaktioner, inga mödrar, myndigheter eller privatpersoner kan hävda eller ens misstänka att jag på något sätt skulle ha skadat mina barn. Dessutom har jag vittne genom de två kontaktpersonerna m.fl. att umgänget och alla tänkbara relationer fungerar superbra. 

Jag tänker nu på att jag har två barn i Italien, tre barn i Sverige, en fosterdotter, (bortser från misstankarna från italienska händelser som folk gärna upprepar) ingen, små som stora kan säga att JAAAG är en fara för mina egna och andras barn (jag blir nästan förbannad). Jag har uppfostrat alla mina barn till att vara mycket sociala. Om jag hade haft något att dölja skulle barnen inte ha fått de uttrycksmöjligheter de fick. Dessutom kan man påpeka att i det sista förhållandet från 1996-98, fosterdottern är själv bevis och vars flickkompisar mycket ofta sov över i vårt hem.

- Sexuell, Heterosexuell, Homosexuell, Makrofil, Pedofil, Incest IMPERIUM.

- Manhatare, Könhatare, Pervers kvinna, Incestuös-ande som är dragen till små barn av samma kön.

- Köpa barn lidande? Sälja kärlek?

- Ett TACK till alla numera döda, levande, pensionerade eller unga, svenska socialdemokrater för detta ögonblick i Paradisets land. Men NU ÄR DET DAGS ATT HOPPA-VIDARE.

- Jag har gått igenom det härjade landet.

- TÄNK, att de dör och jag är inte där och skyddar dem (mina  försvunna barn).

- Ensamhet=tokighet.

- Finns en liten italienare inom dig

- MAXIM – grundregel - sats: Makt och frihet är antagonister. Den första vill sätta Gränser den andra vill Befria.

- Det här händer inte mig och inte heller mina barn, det är bara en mardröm. Är det sant.

- Vi är många i samma båt.

- Plågan har 10-100-dubblat mitt totala jag. Kommer jag ikapp...

- Familjen borde inte existera.

- Nu vill jag vara elak: ett nytt socialfall: jag ska suga upp alla dina skattebetalade pengar.

- 1:a kärlek: älska andra som älskar dig. Älska dig så du kan älska andra som kan älska dig.

- Har du tänkt på att samarbetsvillig vilja är ett juridiskt socialt beteende och vice versa. Att icke-socialbeteende samarbetsvillig vilja är djurisk vice versa.

-Simma mot strömmen… om du kan. Har du pass..

- Du kan rädda dig genom att

- Är du kvinna…? Och sen?! Är du man...? Och sen...?! Folk föds och dör… Och sen!?

- Vilka har rätt att säga ”Det är rätt och det är fel.” När man bryter mot en eller den andra eller dömer det..det är BROTTET. Precis som jag nu säger ”vilka har rätt att…”

- 970511 vaknade väldigt orolig över Geir… psykiska hälsa. Han är inte älskad av dem…

Ur socialanmälan:

18 april 1997

Den 5 mars träffade jag mina barn och gällande Geir kan tilläggas att han var ledsen på ett sätt att det går att säga djupt ledsen. Han satt på mina ben, håller mig i handen och sa inte ett enda ljud. Medan Adriana lekte och ville att jag skulle vara med, jag svarade till min dotter att jag skulle ta hand om Geir en liten stund, gick inte att få Geir att vara med och leka, han var djupt ledsen.

Jag frågade min son om han hade ont någonstans för att han var så ledsen, han nickade nej. Han ville bara vara med mig, att jag skulle famna honom BILDER FRÅN DAGIS MÖTEE FRÅN FÄNGELSE , hålla i hand och att jag skulle vara med honom... jag ansåg att jag hade inte en chans att kunna ta hand om min dotter fast flera försök att få min son vara med att leka. Han ville inte ens leka med sin älskade lek (bilar parkering mm.). Långt efter plötsligt Adriana ville måla och då gick det att få honom att vara med (Geir i vanliga fall vill inte så gärna måla). När jag frågade till Geir vilken färg han ville ha, då sade han SVART...

- Juli 1998 såg min dotter Ja-Ja på vigselbild i lokaltidningen och… det syntes att hon… TVIVLAR… HHHHH…

- Passa på för det passar i..

- Kortfattat… eller… stor FAKTA:

Ett par föräldrar skiljer sig.

Förälder som flyttar lämnar barn med föräldern som bor kvar i bostaden om så är önskan av den föräldern som inte vill skilja sig.

Om barnen är fler än en delas syskonen…

När barnen bor hos en förälder ska denna ta på sig alla utgifter för den tid barnen bor där.

Barn eller barnen av skilda föräldrar bor lika lång tid hos en som hos den andra föräldern.

Stora helger och lov, turas barnen om att bo vartannat år hos föräldrarna.


 Simple aforism 1998
 - Hej, jag är en man som söker…
 - Hej, jag är en kvinna som söker…
 - Hej, jag är ett barn som söker… 
- Hej, jag är en äldre som söker…

 

- Barnens flagga: samla ihop tusen - lappar… av tyg och sy - DOM, lapparna i alla…: färger.

Ta ett vitt lakan och pensla det med vitt, svart, brunt, gu – l – d - t och glöm inte regnbågen, vatten, himlen, jord, flora - faunas… färg och ännu en färg som du kommer på… glöm INGEN! För alla barn dina, på - från jorden - universum.

-SILENTIUM (tyst på latin).

 

 

 

Glid-er.............................................................................................................................................................

en storm
 oceaner skiljer oss
 hon är mörk - ret jag är ljus - et
columbus imperium, spanskt språk diktatur och religion, mayakultur… har gjort henne dubbel
 kärlek och frihetliga tankar har gjort mig hel
 hon är mor till alexandra och jag är far till donna
 vi är familjens anda.

DE stjäl livet för oss.

DE håller våra barn inlåsta.. på dagis, i skolor,.. passa tiden för arbetet väntar.

Uppfostran är föräldrarnas val.

Utanför bostadens dörr är Landet, innanför den är vårt fosterland!

Utopi är ”Vill” ”med” ”Lag” kränka människorna i deras pluralistiska ”Jag!”
 Lagsjuka och Utopi vinner man genom att låta folk ”vara” som de - det ”ÄR.”

Titel: Curicolum Vitae. Staten Utopi nr.__. Odugliga ledare. Korkade svennnnsssssssssssoon.

Skattebetalarnas pengar. Barnen är priset. Så betalar samhället:

I vår uppfostran fick vi ett språk för att kommunicera. Samtala ”under” uppfattning och missuppfattning. Samarbetssamtal ”i” direktdemokrati eller skrika lidande ”under” parlamentarisk demokrati och diktatur. 

Skilsmässa och vårdnadsfråga utan samtal eller samarbetssamtal:

När orden inte räcker till, när folk spelar döva och försvinner med en del av ditt hjärtas blod eller stulna saker:

RÄTT till DUELL!

-     Jag vill uppfostra dig min pol - it - ik - er - are. Pol. Politik. Politiker. Polare. Uppfostra dig mig, jag vill.

Börja med social fostran för barn med att i skolor introducera den sk orientaliska konst - stridstekniken i självförsvarssyfte i två grenar: tom hand och stickvapenteknik.

I den här grundöverlevnads-och samlevnadsuppfostran är det en regel som leder till rättvisa utan brott: ickevåldprincip ”STRIDA EFTER DIN FYSISKA OCH PSYKISKA FÖRMÅGA utan sk. KAST- varken fysiskt eller med vapen.”

Detta leder i vuxenlivet till att se i den starkaste en naturlig fysisk ledare och i samband med en ny vokabulär, där man inte behöver använda förnedrande auktoritära våldsamma ord, kan det träda fram en NY människa - ledare, i den rätta könsrollen och placerad i den frihetliga politiken begränsas ORÄTTVISAN oerhört. En ny människotyp.

I vår tid i vår aktuella svenska politik höger eller vänster, en felbedömning av våra myndigheter i kombination med Svenssons kalla krig i handlingen av vårdnad - umgängesrätt så kan det kosta:
 Massor med tid förlorad i domstolsförhandlingar för alla inblandade parter och myndigheter.
 Ett berg med papperssamling som relateras med naturförstörelse.
Medicinering på grund av hög stress för en del.
 Fysiska skador mer eller mindre allvarliga för en eller flera inblandade.
 Sjukpenning, vård.
 Böter eller fängelse för den ena eller andra. Inlåsta folk kostar massor med pengar.
 Förlorat jobb.
 Arbetslöshetsersättning.
 Psykiskt lidande och ibland eventuellt nya medicineringar för andra.
 Flyttning eller flykt.
 Kronofogdemyndigheter för en eller flera på grund av lidande och andra komplikationer.
 Ifall man mellan strid bildar nya familjer och om inte problematiken löses i en mycket kort tid kan detta medföra komplikationer i samlevnad och då kan man se en ny eller flera familjekrascher med andra komplikationer och vidare kostnad för samhället.
 Mord med ny rättskostnad, vård fysisk och psykisk för inblandade. Privata kostnader för de döda. Vidare lidande som kan kosta en förkortad livstid för en del inblandade, och kanske nya mord eller självmord med nya kostnader för samhället och enskilda.
Barn omhändertagna.
 Poliser och åklagares data och papperssamling och inte minst polisresurser för skydd av hotade folk eller hotade myndigheter går till spillo.
Advokat pappershögar. Privat eller vidare skattebetalares ekonomiförlust.
 Sociala myndigheter papper, tid, och vidare behandling av nya fall eller återfall för små som för stora.
 Kostnader för så kallade frivilliga organisationer eller statliga för sk. förebyggande brott eller annat känd och okänd verksamhet. Skattebetalarnas bekostnad.
 Barns lidande, kostnad för omplacering med konsekvenser i de flesta fall med ett svårare barn som är under uppväxt och som så kan komma att vara även i vuxenlivet med okända konsekvenser för sig och för samhället. Nya kostnader för skattebetalarna som kan betala med eget liv.
 Familjesplittring.
 Lidande.
 Kostnader.
 Våld: skriftligt, verbalt, fysiskt: sjukligt.
 Amen. Slut? Nej, det är bara i början för den numera hundratals år ekonomiska, etiska, fysiska och mentala belastning med flera decennier eller hundratals år vidare belastning och kanske vidare till den sista dagen kommer.
 Har glömt något eller någon? Räkna ut själv.
 Allt detta och värre än så kan det vara NÄR en FAR eller en MOR orättvist behandlats när de till varje pris VILL försvara sina barn.
 Mera kostnader blir det ju fler tokskallar man har att fälla och detta är ett självmordssätt att vara när man medvetet ensam slåss till och med, med små resurser mot stora blocket av tusen, miljoner hjärnor och fysiskt programmerade, tränade och beväpnade, rika samhällsblockets folk. Vidare ett sätt att vara utopi i andras och statens utopi. Eviga åttan igen.

- Tyranner är missbildat folk som inte kan skilja mellan rätt och fel och som inte har känslor för annat eller andra. Från en fjäder till en Gävlehöna. Tok-Olle. Grymt. Vidrigt. Hemskt. Sataniskt.

- Är du dömd? Har de gjort det?! Ingenting att skämmas för. Din bedömning att DÖMA DEM (tillbaka) ÄR LIKA MYCKET VÄRD!!

De har inget.
 De har bara rött blod i sina ådror.
 De har våld.
 Ingen skulle ta skada om någon av dem skulle få ett stick av adelsblod.
 Värre om blodstick skulle vara av annan färg…
 Om så skulle vara, den rena röda färgen skulle förblekna… eller fortplanta sig?
 De, ja, inte jag och mina… AVKOMMOR.
             Jag har bara...
             SVART eller GENOMSKINLIGT BLOD
             ...i mina ådror...
             Jag har inget.

- Blöt solen i svett och tårar.

- Mänskligheten har gått vilse...i utveckling: oanpassade  kontra-st-er och lik – het - er ska-par överdrivna motsättningar och ingen harmoni.

- Gå tillbaka för att gå vidare nr 1: barn skulle födas och vi föräldrar skulle sköta dem i de nödvändiga överlevnads - måste inget mer än så. Bara se dem växa. Låta dem tänka själva, göra själva det mesta. Mysa - gosa med dem, säg ifrån och skydda dem.

- Gå tillbaka för att gå vidare nr 2: far, mor, barn, syskon, mormor, morfar, farfar, farmor... familjeklan. Ekonomikraft.

- Livet på jorden är troligen inget påhitt, men, leva livet är rena påhittet.

- Är du mor till mina barn? Då är du den underbara människa i hela världen… trots allt…!

- Ingenting är sagt om bara jag säger: tänk vad hon stod ut med, HON SARAH, som hjälpte mig att forma denna skriv - upplevelse..................................................................................................................................... och inte glömmer jag Karoline (finskt) som lade sin hand på AFORISMER med mig i Sätra (Gävle).

- Fly är ett sätt att överleva ett sätt att respektera de naturliga utgångarna. De modiga kan gömma sig (!) Så vi är lika fast vi är olika.

- Jag sa kamelägg inget strutsägg: se amerikansk film från 1988 om skilsmässa och vårdnad av barn: ”Kärlekens pris.”

- Om de SLÅR mig skriker jag.

Om de SÄGER till mig att jag spelar de tre aporna.

- Jag hamnar i fängelse men NI hamnar i helvetet!..

- Om ”Lag” och rätt: vårdnad och uppfostring går i symbios.

- Idag är feghet värdefullare än mod.

 

Förlorare                                                              Vinnare

Han var fånge                                           Hon har allt som inte han har

Han hade barn tidigare

Han har inte sett barnen på länge

Han har inte släkten nära

Han är ensam

Har inget fast jobb

Han är född utomlands

Han var misstänkt

Han var dömd

 

                                     Ser med andra ögon

Han är en klart medveten politisk person
Hon är det inte
 Han är öppen för dialog och rena förhandlingar
 Hon är det inte.

- Förföljer folk förföljer barn.

- Föräldrarna får inte säga någonting till barnet och inget säga överhuvudtaget.

- Har min baby och dennes två syskon fyra och fem år begått något brott för att inte få vara med sin pappa så de får umgås med varandra?

                                     - För dig

Staten och kyrkan är för DEM som har ett helvete på jorden.

Makten och Tron är för dem som är blinda, fast, de kan se.

De tre aporna lever.

 

- Samhället gör folk galna och sedan kallar de dem kriminella. Så sant är att  samhället gör folk kriminella och kallar dem sedan galna.

- De föder för att fly livet.

- Att vara far är att vara hel.

- Kunskap är ett dilemma. Styra eller fria?

- I djurvärlden kan man tycka att människan är en missbildad ras. Genom att leva socialt förlorar man instinkt. Att leva ensam innebär att förlorar sinnet.

- Mot avrättning? Visa att ni står för det: stoppa familjernas massaker!

- Det som händer mig kan hända mina barn. Ett skäl för rättvisa.

- Icke utrotningshotade: Lag och skvaller. Integralistisk dualism.

- Samhällets ryggrad: Myt.

- Osannolikt tänka att samhälet - byråkrat - hierark - myndighet likadan art professionellt kan avstå från att gå vidare döda folk långsamt: tortera små barn och föräldrar.

 

                                     Insändare

Det spelar ingen roll hur mycket du än strävar med att visa dina goda sidor. Makthavarna går vidare och blundar. Du döms för den du inte är. Du döms för att inte vara den du är.

 

- För ”tänkande” är ”realiteten” att inte tänka.

- När du inte kan försvara dina tankar då kommer faran.

- Att tänka är farligt.

Att ”tala”- ”skapa.” Att ”göra”… är ”Livet.”

-     Jag tänker nu att jag har ett stort problem: Ju hårdare du slår mig desto hårdare slår jag tillbaka. Annars, i vanliga fall, tål jag slag.

 

                                     DOMEN

            TILL DESS ATT MÄNSKLIGHETEN INTE KAN LÄSA ANDRAS TANKAR

            ÄR INGEN DOM ”RÄTT” BEVISAD.

 Om mina föräldrar visste... det var då det... Om De kunde

 det är nu det.

 

Mina BARNS hemliga tankar:

GEMENSAM VÅRDNAD för mina föräldrar! GEMENSAM VÅRDNAD för mina föräldrar! GEMENSAM VÅRDNAD för mina föräldrar! GEMENSAM VÅRDNAD för våra föräldrar! Föräldrar GEMENSAM VÅRDNAD! Föräldrar GEMENSAM VÅRDNAD! Föräldrar GEMENSAM VÅRDNAD! GEMENSAM! GEMENSAM! Föräldrar! Föräldrar! Föräldrar! Föräldrar! Föräldrar! GEMENSAM VÅRDNAD!

Repetera hela sidan i evighet... mitt lag förslag om familj, vårdnad, LVU osv.

 

Tiden går och tiden närmar sig.

Ja, ingenting som förbättras tvärtom. I mitt - vårt fall familjetragedi och i det stora samhällets - familjernas utveckling. Jag tänker på att det är mer än två halvsekler sedan anarkisterna sade: Man får bort Staten genom total och konstant strejk; ett icke våldsamt stridsmedel. Staten blir förlamad och rasar ihop. Ja, ingen lyssnar fast man lider ur helvetet.

-     Nu säger jag: Om alla som jag skulle ta Rättvisan i egna händer Staten skulle inte överleva och med det ”lidande.” Sunt förnuft skulle visa oss vägen till utveckling för Rättvisan.

Som människa hinner jag att dö men som LEDARE måste jag visa vägen. JAG ÄR FAR.

 
 Dikt

Från tystnad i cigarrens dimma (vecchio toscano, fin åldrad italiensk handrullad... cigarr) tränger sig genom borsdlampans ljus som i ett gangsterpokerspel ljudet av en elektrisk skrivmaskin så föddes glorian till nyföddsmomentet av alfabet för barnen

.’.sjuka folk?.’.
 alla har rätt till sex, sexnjutning i vilka former det vara, det blir som det blir genom naturens labyrinter
 de säger så och andra säger så
 ...sjuka folk…
 finns olika storlek och olika färg men finns bara en sak gemensam Njutning
 …jag går och lägger mig ...i… min grotta… och medan jag kryper… de lever…

 

...folk som brukar våld utan någon synlig provokation det kan verka konstigt och ännu konstigare är att se folk som inte reagerar framför en provokation…

familjen ska skyddas inte styras familjerna ska skyddas inte styras

ledarskap är sjukligt ”Ledarskap är Galenskap”

Det är inte meningen att du ska vara lika mig inte heller att du ska göra som jag, eller vill...

Det är vår?

Vackert. Livsstyrka väcker hos flora, krattans tid. Jag är ”kvinnligare”- jag heter Tor - än i andra årstider.

Lever underligt-liv-intimt-djupt-osynligt-känslor-mässigt ”liv-et... lust… livet” ljus, frihet med friden och kärleken.

 

Dikt till Mercedes

El camino de la locura                                           Tokighetsvägen
 Ella como muchas otras madres                              
Hon som många andra mödrar
 es una miseria mental                                           
hon är mentalt fattig
 que trae consigo el dolor                                       
hon för med sig smärta
 para los otros                                          
som ges vidare till andra
 que la aman                                                         
som älskar henne
 El nombre de ella....                                              
 Hennes namn....
 es el nombre              Cello.                                  
Namnet är                  Sigill.

 

RRKM den 18 maj 1998 hon har fyllt tio år och mitt i ett hysteriskt gråtande sa hon: -Mamma du ljuger för alla!”

Hon stirrade på mig för att kunna säga:- Nu... (pappa?!) jag säger till dig en av våra hemligheter...

 

Till mina barn.
  De har sagt, jag har sagt. De skrev och jag skrev. De har ljugit (...små som stora…) jag har ljugit
(…små som stora…) Vi är alla med och ingen är med.
Mina barn, tro vad ni vill, numera är det försent, NI ÄR SOM ANDRA HAR VELAT ATT NI SKA VARA… men HÄR FÅR NI FÖR VIDARE VETANDE… lycka till.

Brott pågår ständigt. Det finns folk som blev avslöjade och andra aldrig. Alla och Inga är brottsliga.

En baby är som en fånge i ett undermedvetet tillstånd. Han vet inte att han är fånge. Samtidigt växer han och hans medvetenhet höjs och han vet att han är fånge. Han lär sig men han är förvirrad av ”tvekan” att inte ännu kunna uttrycka det han vet.

Nio stycken Han (titel).

 

”Hur man förstår och upplever en aforism...”

Aforismen börjar - De har förstört mitt självförtroende såpass att jag behöver ett trick för att vara mig själv: Jag är inte ensam.

Genom att tänka att man inte är ensam får man ett självförtroende genom att återskapa spelet barn-föräldrar. Alltså, det finns någon som lyssnar på dig.

Ett ”trick” är ett sätt som är skapat av ”behov.”

”Självförtroende” är vår ande.

”Förstört” är viruset som ”DE” relaterade på olika sätt till ditt självförtroende osv.

Alltså, Du läser och redovisar meningen bakvänt. Genom att läsa flera gånger på olika sätt får du vidare skärpa och ny uppfattning som vidare utvecklar genom olika egna personligheter.

 

Ensamhet är smärta. Folk som är starkt förankrat till ett socialt liv vet att ensamhet försämrar deras levnadsstandard och till och med livet. Då tänker vi på döden och allt vad det innebär.

Vi tänker på förintelse, krig, våld, död och födelse... om igen i olika filosofisk eller/och religiös tro osv.

Självförtroende har numera fått sin balans och du får styrka att kämpa vidare.

Bara en grundtanke att vi är sociala djur gör i sig själv en bild inom dig om storlek och unicitet som är en symbolisk styrka.

I mitt relaterar tanken att ”Jag är inte ensam” till en återskapad styrka i min högre medvetenhet att vi är födda för att vara oss själva och i vuxen ålder leva i den ”individuell frihet: (...unicitet…) - (...unik - union/individ - individer): (vara för sig själv och med andra) - medvetenhet om frihet” som jag har rätt till och som speglar sig i anarkistisk ideologi som är en ny start genom skrivelse i denna boken. Återskapa mig själv i sluttanke att ”Jag lyssnar.. men jag gör vad jag vill och ingen ska bestämma över mig.” SISTA ORDET ÄR MITT TROTS ALLT: ”

 

- Tjur, Staten, och, Kossan rättvisa.

- Ju mer man skvallrar om den och den ju starkare blir deras ställning…

Tvillingbeteende:

Social-a mob bing ett homeopatiskt vakuum för utopi.

- De sa till mig: De hjälper oss att inte vara knäppa, fast vi är inte knäppa. Jaha!? Hur skulle det gå…?

- Stifta lagar, stifta våld.

- Makten är Statens Antimateria.

- Pluralism hos människor är ”neutronen” som skapar skiljereaktion i samhället.. AV…

- Man värdesätter andra för själv är man inget.

- Man främjar Utopi för att kunna leva. Alla flyger på sitt sätt.

- Är du DU?

- Förstår du inte vad jag skriver? Då, besök mig. Om du inte kan besöka mig tänk på det: De har gjort dig till en sån-sann idiot (skäll på dem!) eller vi är olika i utveckling och då för din överlevnad borde du vara med mig i mitt super - intelligenta spektrum om RÄTTVISAN, välj rätt.

- AUKTION på känslor.

- Idag är det en stor dag (1998) ”Vi RÖSTAR”.....djävlar vad de flinar.

- Rädsla för kända eller/och okända är rena Inbillningen.

- Skvaller är något… Skvaller är något och kvällen också… Skvaller är något att skvallra om.

Skvaller är något… Staten är annat.

Inget

- Folk ska inte tystas MEN individen ska skrika ut!

- STULNA ORD=STUMMA LIVET, STULNA SYNEN=STULNA FÄRGER: Hon, han, är med mina barn, kanske de kör av vägen med bilen skadas eller dödas… mina barn?! Ont i tand? Min lilla… Idag ska vi ha det kul…!! Varför skrattar Du? Vad vill du ha! Var är ”DU” ...jag vill ge dig. Igen. Jag har redan skrivit det! Sluta nu! Kom min lilla gubbe, kom min lilla gumma: mina små oceaner.

- Sjukligt samhälle... av – som – för - att leva.

- Statens suveränitet: yrken!

- Allt  l – ås – ös - Er Sig UNDER ttttttttttttyyyyyyyysssssssssttttnnnaad...............................

- Skriv till mig så..

- Enligt mitt horoskop fann vi i början av ”androgyn tidens-tid” jag har gjort mina barn själv.

- De har gjort dig så tam att du inte ens vet vad du heter.

- Motstånd NU!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

E N   I N V A N D R A R E   F Ö R   D E N N E   E N  ensamme Svens-...K!

-     Jag kommer alltid sent...med idéer. Jag är alllllllllllltid ensam..ungefär så ska det låta.

Jag lever i fel Tid. Jag är errrrrövrad av mina medmänniskor.

Jag är lugn och glad när min fru är nära mig… och med våra barn. Lätt att se, förstå och göra saker. Kan vara så..en mening.

-980726 klockan 16................En bil kom förbi där du bor… du var ute i trädgården, du  hälsade den okände (?) man att det var jag din pappa. Hej… min gutts namn. Ho! Där kommer hon också min jente!

- Evighetersssssssssssssss… -… timmar, Känner igen det? En ny mening: Man slåss mot spöken.

- Undrande aforism: varför inte ha en SAMARBETSREGERING i stället för en MOTARBETSREGERING?

Ska alltid majoritet och minoritet slåss?

 

-     Jag och det ofattbara.

Utan mina barn känns det som hjärtat vill stanna... vill dö.

Min kropp gnags av rostande smärtor som förkortar mitt långvariga liv.

Plåga med en enda utväg: en förtidsdöd.

- Måla ditt ansikte, se dig i spegeln om du kan, och se hur du ser ut.

- Natten har tusen ögon men dagen är blind… Såja… Sarah…

- Ett dogmatiskt snack när folk pratar om frihet om man har regler.

-MAKTSJUKESYNDROM är inte bara när man brukar våld MAKTEN är också när man sprider ickevåld precis som andra vidare nonchalerar existensfaktum.

- Olöst vårdnadsfråga är en lösning för garanterat arbete. Barnen betalar notan.

- Det föds en liten vacker tjockis och medför ”i vår tid” ett extremt behov av kompensation. Det är skönt med blandning av färg och form.. den ena kan inte leva utan den andra...det verkar så..

- Naturen skapar våra vackra kroppars olikhet.

Människan skapar vårt fulaste olikhetstänkande.

I Gävle i Boulogneskogen finns en staty: Sveriges Befriare ”Då Träde där fram Gullhårig en yngling en tjuguårig ”Gustaf Eriksson VASA 1521.

-”...I Dalarna sade han: VILL NI HA MIG SOM KUNG? De svarade: ”Nej!” Så föddes det GAMLA SVERIGE och Vasaloppet!

Gustaf gjorde sitt, nu gör jag mitt: VILL NI HA MIG som LEDARE för det NYA SVERIGES-STOR-RIKE?

Svar: JAAAAAAA!!!!!!!!!!!

Ja, då bara en… autograf (din), en Röst (vår), ett NAMN (S. Som Sverige det gamla, det nya och framtida) SVÄRD-TORP! NU och HÄR medan VÄGVISAREN LEVER!”

-Han sa: (Helmut alltså) Jag drömde att de sa till mig att jag ska inte tro på mina drömmar. Jag svarade: De sa att du inte ska tro varken på mina, dina eller andras drömmar.

- Jag brukar kalla djuren med sin egen identitet:Tiger är tiger, häst är häst, människa är människa... nr.1,2,3,4,5,6,7,8 osv.

Låt barnen ha sin egen identifikation, sluta att se barn och andra djur som en del av din mänskliga egoism.

-...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

...jag glömde.

 Vidare om aforism, dikter, metaforer för vidare personutveckling se på följande länk https://vi-pr.com/aforismer_metaforer_dikter.htm

 

 

 

 

 

SJUNDE BOKEN

Kundeboken kundboken

Sjunde boken handlar om partipolitik. Ja, som du känner väl: Staten med sin Regering.

Märkligt nog började jag min karriär som politiker bakvänd - t genom att visa s.k. dåliga sidor.. Men egentligen för den mest vaksamma intellektuelle eller Svenssonmedborgare som läser denna bok och lever i ljuset av de goda sidorna av en livstids tänkande och erfaren man, far, törstig kämpare för rättvisa som kommer att ge frihet.

”Förinta maktsinnessjukdom genom att förinta makten. Ta makten en kort tid för att kunna ge till olik- tänkande en identitet. Vi gör tillsammans med fullt individuellt ansvar en ren politik för att kunna regera sig själv: en antistatlig politik.”

Partiförslaget som följer kan synas som ett parti i sig själv för ett nytt samhälle. I detta samhälle flyter en form av höger – vänster - mitten mm som regeras med direktinflytande av medborgarna.

Men också, detta parti ska synas som en metod för andra partier att kunna regera sig själva i sitt eget land.

Partiprogrammet som medföljer innehåller fragment av ett samhälle som har funnits och finns kvar, dessutom i detta samhälles vision tilläggs en form av egen drift och utveckling som grundas på den totalt fria människan.

Detta program är omedelbart möjligt att genomföra men många frågor kvarstår för läsaren att få svar på. Att läsa partiprogram i detaljerad skala.

 SVÄRD-TORP

 

                          
VALFRI SKATTEPOLITIK
 

FRI FÖRETAGSVERKSAMHET
 

PARTIPROGRAM     

 

                   TRANSITIV  SAMLINGSREGERING

Två års centralisering.  Första förslaget: Den aktuella regeringen bibehålls, men får frivilligt med de övriga partierna för att förbereda de kommande tio årens decentralisering.

Omedelbara åtgärder: 1. Alla svenska invånare blir skattebefriade. Undantag för de stora vinstföretagen som belastas av en marginalskatt med syfte att underhålla samlingsregeringen.  2. Amnesti för alla. Brottslighet bekämpas genom kvarterskommittéer. 3. Pensions och- arbetslöshetsfrågor  läggs över på de lokala kommittéerna.

Två års centralisering. Andra förslaget: Ledaren (fri från maktens sinnessjukdom) har ensam bestämmanderätt över totalförsvaret som garanti för en samlingsregering. 

Tio års decentralisering: Det första alternativet går vidare med ett totalförsvar som kvarstår som garant i denna anpassningsperiod för att så småningom upplösas till förmån för ett ARBETSCENTRA som är ett frivilligt ekonomiskt samarbete mellan de regionala staterna eller de fria ekonomiska rörelserna.

Tio års decentralisering: I ett andra alternativ kan det vara tänkbart att ha totalförsvar som garant via arbetscentra.

De regionala staterna eller de s.k. fria ekonomiska rörelserna:

innefattar att varje partiideologi i sina olika varianter, vänster mitten höger, fria ekonomiska rörelser i sina olika varianter, anarkister, zigenare m.fl. förverkligas i små fria federationer.

Arbetscentrets praktiska funktion:

Den aktuella rikstäckande statliga allmänna apparaturen, som t.ex. post, flyg, tåg, banker, skolor, sjukvård, forskningscenter, motorvägar, el - värmeförbrukning, industriföretag m.m. blir självständig och animerad av den s.k. direktdemokratin och utvecklas med fria kontrakt via arbetscentra.

Direktdemokrati är en social grundfunktion där frivilliga sammansluter sin rösträtt i de s.k. lokalkommit - téerna. Här kan majoriteten inte bestämma över minoriteten. Inte heller finns risk för att minoriteten kan bestämma över majoriteten. Däremot är det önskvärt att minoriteten konfirmerar sig till majoritära röster.

Ifall en fråga blir besvärlig är det tänkbart med lottning. Om ingen överenskommelse ändå träffas läggs frågan ner. Är frågan av livsviktig karaktär och man ändå inte är överens, gör majoritet liksom minoritet som de vill

MED ANDRA ORD

Med denna universella politiska metod (transitiv regering), är syftet att begränsa mänsklighetens lidande som orsakats av maktens sinnessjukdom: Politisk korruption, världskrig med atom - neotronskräck, orättvisor och allt övrigt ont man kan tänka sig.

I andra hand handlar det om att bestämma sig, en gång för alla, för att bosätta sig i den politiska familj man kan identifiera sig med.

Allt detta innefattar att du själv vågar ta steget till förändring för dig och dina efterlevanden.

Den här transitiva regeringens syfte är inte att nedtrycka andra politiska ideologier eller förenas med andra politiska partier för att vidare driva makten. Här handlar det om att alla får leva efter sina önskningar här och nu.

 

En sista önskning före dödsdomen, en sista bön, en sista tanke: Ge mig en bit jord för att förverkliga detta partiprogram svart på vitt, vitt på svart.

Om jag förstår, denna bok är bara början av Slaget...

Slutord i sjunde boken angående första familjetragedin.

Slaget.

Domstolsbeslutet, gällande mina två små barns umgänge med sin pappa, är överklagat på grund av en tredje person (s.k. kontaktperson, alltså en person som alltid är närvarande vid umgänget). Modern tilldömdes totalmakt över våra gemensamma barn. Så började ”barnmassakern”: Barnen har inte sett sin pappa sedan december 1997.  Idag oktober 1998, nästan ett år har gått… Det är troligt att moderns sluttankar, med den totalmakt som hon fick, är att röva bort barnens rätt till sin far. GRYMT.

Familjerättens slututredare Bernt Westerlund är den högste ansvarige som markant med sina fantasier påverkar domstolens beslut. Social totalmakt: som skrivits tidigare, sociala enheten i vår nutida demokrati eller statspolitik, är ett faktum av en osynlig repression och detta genom att sociala idag kan, genom självpåtagen auktoritet, utföra polisiära, åklagares, domares m.fl. kända och okända myndigheters beslutsmakt. Detta inte minst med hjälp av Svenssons kalla krig, skvaller och civilorganisation. 

 

Slutord i sjunde boken angående andra familjetragedin.

Slaget.

Samme utredare Bernt Westerlund. Bernt driver makten vidare i andra familjetragedin. Allt som allt gjordes för att få en opartisk utredare men ingen hjälp stod att få: Han blev JO-anmäld. Svaret blev att tingsrätten skulle se över det. Domstolen svarade i sin tur att sociala myndigheterna skulle se över det. Svaret från socialchef Örjan Ohlström blev att han ger hela förtroendet till Bernt som är chef på familjerätten. Länsstyrelsen fick in ytterligare en anmälan utöver flertalet tidigare om maktmissbruk, men inte ens de högre cheferna kunde påverka beslut om en annan opartisk utredare. Det blir så att vi kommer att hamna i tingsrätten med det partiska utredningspaketet, där pappa i den andra familjetragedin kommer att träffa sitt idag 15 månader gamla barn med kontaktperson.

Härmed påvisas att totalmakten åt mödrar och häxjakt mot män - pappor 1998, är ett faktum i Sveriges rike fattige. En tankeställare i länk som följer https://vi-pr.com/varning_for_domstolarna.htm och http://www.vi-pr.com/varning_for_socialtjansten.htm

 

 

 

 

 

ÅTTONDE BOKEN  från en fjärde till en

Donna - Alessandra,  Donna (kvinna på italienska) - Alexandra (Alexander den store). Donnas födelse ... eviga åtta… synsk… … DONNA… (donnas fall och LA Me dokumentation tusental dokument och en massa inspelningar... Gävle - Fagersta)

 

Härmed skickar jag vidare lässugna till vidare dels fortsättning till dels autobiografi och familjetragedi med följande länk https://vi-pr.com/mina_fyra_familjtragedier_jag.htm " Dessa barn Donna, Jemima, Adriana och Geir, samt Emma och Serko... har varit och är bland många andra

 

SOCIALFÖRVALTNING och FÖRVALTNINGSRÄTTEN samt DOMSTOLARNA offer " .  Vidare till senaste men inte sist följande (1 av 2) https://vi-pr.com/haparandafallet_2018.htm och (2 av 2) https://vi-pr.com/haparandafallet_vardnad_2019.htm (internet) Marianne Nachshin  Philahjaniemi mor till alla 5 barn på (2 av 2) ovan. Större års skillnaden 29 - större blev problem!

 

För livets helhetssyn  följ oss www.vi-pr.com   

 

 

 

Tor  Svärdtorp 

 

Nu, kriget är mellan mig och korrupta myndigheter sam egoistiska mödrar. En vidare eviga åtta förfärlig politisk mördarmaskin som bland okunskap och girighet drabbar oss med högre rättvisepatos hård! Kriget fortsätter…   ...evig åtta med metafor som följer " - - " går vidare... NU  med EU större makt i handen på mig och oss!

 

 

Källa: dels bilder är från internet google och wikipedia.