VAD ÄR POLITISKA PARTIER? En allmän förklaring.

Politik betyder kunskap att regera.

NATIONEN

I vår tid förknippar vi politiken med ett Land som styrs av olika Regeringar och som själva representerar Staten.

Staten är alla institutioner.

Regeringen har den högsta beslutsfattande rätten.

Landet uppstår av varierande och kulturella territoriella gränser och styrs av en regering. Staten, med eller utan religion kallas Nation.

MEDBORGARE OCH VI-are.

DU är den person som kallas medborgare. Medborgare är en person som är ”bunden” till Nationens rätt och plikt. I de s.k. demokratiska länder där DU, under tvång eller av eget initiativ röstar för ditt parti. När DU röstar för partiet innebär det att DU även röstar för dess företrädare, vilka skapar lagar, förändringar, medborgarägande osv.

Hela jorden ägs av människor som på något sätt har tagit denna vansinniga rätt att äga. Om äga är en rätt som förknippas med människans bästa, överlevnad, jämlikhet o s v, skulle det kunna finnas länder på jorden som inte ägs, men så är inte fallet! Denna rätt (ägandet) är alltså ett resultat av den mänskliga hjärnans vansinnighet.

Idag finns människor som blir, eller själva väljer att vara statslösa, de får ett pass som statslösa. De kan också kallas kosmopoliter.

En kosmopolit är en världsmedborgare som har den symboliska, esoteriska och den juridiska definitionen av statslös, = laglös.

Statslös är en människa som anpassar sig till nationens lagar där den vistas. Statslös är en juridisk definition. Men, lägg märke till att den etymologiska definitionen är knuten till tvång, ägande och ”våld”.

Idag finns en ny definition av det mänskliga sökandet till fred och frihet: VI-are är individen/individer som siktar till individuell frihet.

VI-are är dessutom en realistiskt sökANDE befriare i de filosofiska banorna av ickevåldtänkande och har en påtvingad obunden kamp för egen realisation. Befrielsekampen här och nu för realisation av självständiga-ideologiska och identitetslösa länder, det gör Vi-are med utvidgad demokrati via det politiska realistiska alternativet.

POLITIKEN

Centraliserad politik.

Den mest kända politiken som drivs idag på jorden är i formen av nationell självständig stat. Många nationer förbinder sig eller tvingas till förhandlingar med andra nationer av olika orsaker. Det skapas gradvis unioner med nya rättigheter och plikter. Dessa kulturnationella och multikultur- nationella nationer styrs av ytterligare en regering och hamnar under ett ny flagga. Det kallas FÖRBUNDSUNION. Den nationella politiken och förbundspolitiken är centraliserade. Denna politik är inte ensam eller unik, det finns en annan form, en antagonistisk (fientlig). Det är en decentraliserande politik.

Decentraliserad politik.

Decentraliserande politik definieras i två satser, aktiva och passiva.

Den aktiva decentraliserade politiken är ”ANTI (mot)” antistatlig, antinationell, antipatriotisk, antihierarkisk, antiklerikalisk, antidiktatorisk o s v. Det görs via en lokal och internationell ideologisk kamp.

De kan använda våld i olika former.

Den passiva politiken följs av asketiska individer, kollektiv, och andra samfund med alternativa pedagogiska samhällen som grundas på ickevåld eller resignation.

VI-are i kamp skiljer sig från de aktiva och de passiva.

VI-are arbetar med sina egna och unika egenskaper för att skapa små självständiga ”kommunländer”.

PARTIERNA

Utan nation finns inte partierna som finns idag i det moderna civiliserade samhället. Partierna är utsedda för att driva intressefrågor. Partierna kan vara lierade med filosofiskt tänkande, samt religiösa - och materialistiska intressefrågor. En del partier kan uppstå som ett socialfenomen, som till exempel miljöproblem, för eller emot krig, ideologiskt missnöje osv. Denna typ av parti utan det filosofiska tänkandet kan inte driva den totala politiken, vilken även innefattar filosofi och ekonomi.

Partierna driver ofta andra organisationer som underleverantör till partiets ideologi och intressefrågor. Fackföreningar, fria eller obundna hjälporganisationer, studieförbund o.s.v.

I många länder arbetar parti och kyrka i symbios för att hålla massorna i nationella banor och för att stärka den egna makten.

Partierna klassar sig i partiblock som till exempel höger, vänster, center, extrem vänster eller höger, samt extra parlamentariska, vilka ofta är fenomen av mindre partier med egen ideologisk splittring.

Å andra sidan har ”ANTI”, självständiga grupper eller rörelser. De är autonomer, ultra, anarkister och syndikalister, aktivister, veganer, kollektivister, individualister osv.

På detta vis uppstår två stora centrala block, de centraliserade (partierna) och de decentraliserade (anti).

De centraliserade är outvecklade.

Högern. De ägnar sig åt materialismen och kallas ofta reaktionära. Andra är konservativa, inte sällan också reaktionära p.g.a. deras kyrkliga anknytning, monarkistiskt och statsparlamentariskt.

Högern utvecklas i olika epoker efter nationella behov, med ev. inslag av olika former av reaktionära flöden. Den centrala sammansättningsidén är ”kapitalismen (materialismen)” och som använder nya former av liberalismen osv. Högern har en regerande procedur s.k. reformistisk (parlamentariska långa procedurer för att kunna besluta en förändring).

Angående högern skall vi inte glömma de ultranationalister som t.o.m. kallas national-socialister, men här hamnar vi ofta i den diktatoriska. Här tillåts parlament med inslag av olika partier som domineras av det makthavande partiet, eller så finns inga oppositionspartier alls.

Vänstern, har den parlamentariska demokratin (representativ demokrati) gemensamt med högen. Vänstern håller sig outvecklat p.g.a. den nationalistiska och centraliserade praxis (statssocialism), det skiljer inte mycket från högerns outvecklade stadier. Vänstern är inte heller fri från faran att blir en diktatur, till exempel: oundvikligt extrem byråkrati, partisekreterarens och presidents ledarskap eller att ledande opinion utsätter partiet för inre splittring vilket skapar diktatoriska effekter.

Vänstern är ofta knuten till en ateistisk teori, de är ofta animerade av internationella anknytningar p.g.a. det filosofiska socialistiska tänkandet som gör vänstern utvecklad angående t ex solidaritetsprinciper m.m.

De decentraliserade som är de utvecklade.

Dessa ANTI (se ovan) skulle kanske inte kunna finnas som ”anti-ideologier” om de uppstod som självständiga rörelser med tanke på den ekonomiska och sociala politiska ideologin som helhet.

Dessa anti i den revolutionära ramen är de sanna revolutionärerna p.g.a. deras omedelbara verklighetspolitik. De använder sig av direktdemokrati (kommittéer). De grundas med olika former, av vilka lokala representanter och övriga intresserade sammansluter sig för att enas eller välja, angående ekonomiska behov.

För de renodlade ”ANTI” i den politiska sammanfattningen, är ideologin den decentraliserande form av makt vilket den ekonomiska sociala samlevnaden och filosofiska svetsar samman. De är socialister, frihetliga socialister, anarkister (de klassiska revolutionära frihetliga socialisterna). De syndikalister som är en mer organiserad form av anarkism och socialism finns i den ekonomiska fackföreningsformen anarkosyndikalism.

De två centrala stora blocken ger ibland varandra stöd och det visar tydligt på ett sjukt samhälle osv.

Partiideologi

Den kapitalistiska ideologin: profiten från arbetarnas ansträngningar koncentreras till få människor.

Den socialistiska ideologin: profiten från arbetarnas ansträngningar koncentreras till arbetarmassorna

Den kapitalistiska ideologin är en högerstyrd centraliserad statspolitik, koncentrerad till makt och pengar.

Den socialistiska ideologin, gällande demokratisk statssocialism, siktar på bestående makt och kapitalet, även pengar. Se skrifter angående ”Alla politiska organisationer är kriminella”.

Socialismen: Socialismen behöver en bredare förklaring i sin utvecklande form av samlevnadspolitik gentemot den enkla outvecklade och råa form av samlevnadspolitik som är den kapitalistiska. En grundläggande princip inom socialismen är att arbetarna får betalt för den tid de arbetar.

I den frihetliga socialismen, den decentraliserade, är ledningsförmåga en viktig faktor där den ansvariga som begått felaktigheter omplaceras omedelbart. Personliga egenskaper vägs in vid lönesättning och där den anställda cirkulerar mellan olika arbetsuppgifter.

Den statliga socialismen med sina partivalda, suger upp kapitalet genom att bestämma löner och skatter, centraliserar/administrerar och delar ut igen till medborgarna under olika sociala former.

Den statliga socialismen som vi känner till, har sin historia från två olika håll.

Den ena sidan som jag kallar en mänsklig social olycka, d v s att proletariatet under fattigdom och extremt lidande, var mottaglig för en organiserad beväpnad revolution. De socialistiska ledarna propagerade då för den  KOMMUNISTISKA ideologiformel att ”all profit delas lika till alla efter behov: arbetar en person 10 timmar eller en annan 2 timmar så delas allt lika för alla.” Ideologiformeln har varierande inslag av analys, och den mest kända är den marxistiska”.

Marxistkommunismen föreskrev en stark centralisering. Ledarna propagerade att kommunismen inte är möjlig omedelbart, och att Marxismen är en statssocialism på väg (transition) till en kommunistisk avslutning och det måste gå via den s.k. proletriatdiktaturen.

Kommunistiska länder har aldrig varit kommunistiska för teorin har aldrig kunnat genomföras.

Den andra sidan av vår kända demokratiska statssocialism idag är när massorna förenas i ett stort block för att motverka statens förtryckarideologi med lika mycket makt- kraft. Detta är ANTI.

Allt som allt är detta ett olöst psykosocialt diktatoriskt behov av ägandet och ”Makt” som finns i människans outvecklade syn på saker och ting (jag analyserar detta i andra sammanhang).

Olyckshändelserna som analyserades ovan, är en följd av den sneda politiska utvecklingen av socialismens och kommunismens principer.

Avslutningsvis påpekas att partierna representerar förtrycket mot individerna.

HISTORIENS BÖRJAN

Den socialistiska och kommunistiska ideologin av olika ursprung enades under den socialistiska internationalen.

Förespråkare för proletärdiktatur var för en partiorganisation och centralisering, marxister.

Förespråkare för ickediktatur, men för decentralisering och federalism var anarkister.

De enades aldrig, och den socialistiska internationalrevolutionen blev ett fiasko.

I dag, efter historiens olyckshändelse, som egentligen började med den första socialistinternationalen ser vi än idag konsekvenserna av det diktatoriska seende, kommunisternas parti och statssocialister.

Anarkisterna är än idag levande i olika självständiga grupper, de figurerar också som frihetliga socialister med ickevåld som grundtanke, fackliga organisationer, syndikalister, och politiska grupperingar som anarko-syndikalister, anarkistsocialister, anarkistkommunister, anarkistindividualister, kollektivister, mutualister, nihilister, vilka alla är lågan till ANTI.

Här vill jag precisera att i alla former av statlig politik, statssocialism samt kommunism av olika slag är den individuella friheten begränsad. Detta sker till exempel på grund av skatter, samhällsplikt m.m.

I socialistisk och kommunistisk frihetlig politik har vi massornas frihet och harmoni som ett alternativ, men individuell frihet är verklighet endast i VI-Samhället.

VI-partirörelse (VI-pr) är för en omedelbar fri företagsamhet, fri marknad, stödjer den ekologiska och biologiska mångfalden och respekterar människans integritet. En VI-are kan bara vara socialist med frivilligt donerade bidrag. En ekonomisk folklig liberalism avgjort med frihetlig tänkande. Läs vidare till ex ”Grov presentation av VI-Samhälle”.

Tor Svärdtorp

www.vi-pr.com