I
Rötter del 1 – Genetiskt släktskap
Av Gästskribent, 2018-10-01
RASHISTORIA.
Johan Persson presenterar här den första artikeln i en serie om nio artiklar om genetik, europeisk förhistoria och den ariska rasens utveckling.
BILD
Yamna culture.
Människan är en produkt av gener och miljö. Jag har här tänkt skriva en artikelserie som fokuserar på det förstnämnda. Gener sprids generellt sett på två vis, ett långsamt och ett snabbt. Det långsamma sättet för spridandet av en gynnsam gen är att den sprids från by till by när pojke möter flicka och att den gynnsamma genen då ökar barnens (genetiska) framgång. Det snabba sättet är genom att ett folk erövrar och underkuvar eller förintar ett annat.
Exempelvis laktostolerans har spridits via båda sätten, dels genom sin gynnsamhet men även genom erövring, vilket vi ser i och med att dessa gener tagit sig ända till norra Indien på bara några tusen år, som en konsekvens av de indoariska invasionerna av landet.
En analogi till det här är hur en sked socker sprider sig i en kopp te, för man använder faktiskt en liknande matematisk modell för sockrets spridning i koppen som man gör för genernas spridning i en population. Sockret sprids i koppen dels genom en långsam, mikroskopisk rörelse som beror på att molekylerna rör sig slumpmässigt och således med tiden kommer att sprida ut sig jämnt i koppen. Men den väsentliga orsaken till sockrets spridning är strömmarna i koppen, framförallt då om vi rör runt med en sked. Lät vi socker sprida sig enbart genom molekylförflyttning i ett glas med stillastående, kallt vatten, så skulle det ta 30 dagar innan det var jämnt fördelat! Medan det går på sekunder när vi rör med skeden.
Den nuvarande folkförflyttningen kan förvisso kanske inte liknas vid en sked som rör runt socker. Utan snarare vid en klåfingrig hand som häller farinsocker i koppen till dess skeden står rakt upp i den bruna smörjan.
Frågar man en far och hans vuxna son en enda fråga ”Är du för dödsstraff?”, så ger de samma svar på frågan med bara en marginellt större sannolikhet än om man frågade samma sak till två slumpmässigt valda män ur samma population. Men om man ställer ett helt knippe med frågor, om dödsstraff, favoritfärg, favoritmusik, intressen och så vidare så kommer de besläktades samlade svar vara betydligt mer lika än om man frågat två slumpmässigt valda personer.
Precis samma sak gäller för gener. Väljer man slumpmässigt ut en enda av mina gener så är sannolikheten bara marginellt större att jag delar denna gen med en annan svensk än att jag delar denna gen med en utom-europé. Men väljer man ett stort antal gener så är sannolikheten mer eller mindre 100% att jag och svensken delar fler gener än att jag och icke-européen gör det. Denna skillnad, mellan att jämföra en gen, istället för att jämföra många, använde den judiske populationsgenetikern Richard Lewontin för att sprida missuppfattningen att det alltid var mer variation inom en folkgrupp än vad det är mellan individer från olika folkgrupper, vilket alltså inte är fallet då man jämför ett stort antal gener.
För att ge ett exempel: Svenskar är i princip alltid större än pygméer, det är alltså mer variation mellan folkgrupperna för detta drag än vad det är inom folkgrupperna. Längd är en fenotyp som beror på ett stort antal gener och även om vi delar ett antal specifika gener med pygméerna så är den genetiska skillnaden i längd större mellan grupperna än inom grupperna när man ser på hela knippet av gener som kodar för längd.
Hur genetiskt lika är då två européer? Det är allmänt känt att jag delar 50% av mina gener med mina föräldrar, mina barn och mina syskon; 25% med mor- och farföräldrar, fastrar och morbröder och med barnbarn; 12,5% med kusiner och så vidare. Det här är dock inte hela sanningen utan dessa siffror gäller om man jämför släktskapet relativt andra svenskar. Det vill säga när man jämför släktskap inom en befolkning. Vi nordbor delar på ett stort antal gener och genvarianter: Gener för hudfärg, hårfärg, skallform, hjärnform, mag- och tarmsystemet och mycket annat; vi delar alltså mer än 0% gener vilket innebär att en förälder och hans barn delar mer än 50% av sina gener, samma sak för kusiner och så vidare.
Men hur lika är då två européer gentemot någon från det svarta Afrika? Vårt genetiska släktskap är då drygt 25%! Två européers släktskap gentemot en genetiskt avlägsen ras är runt 20–25%. Jämför man en svensk far och sons släktskap gentemot en neger så är släktskapet mellan far och son runt 62,5% (50% direkt ärvt från fadern, av de resterande 50% är en fjärdedel (25%) gemensamma, alltså 50% + 0,25*50% = 62,5%)! Så pass genetiskt närstående som en svensk mormor och hennes barnbarn är jämfört med andra svenskar är alltså två svenskar när man jämför oss med genetiskt avlägsna raser! Det innebär att om min far fick barn med en negress så skulle jag och en annan svensk vara minst lika genetiskt lika som jag och denne halvbror eftersom jag och halvbrodern delar 25% gener (50% av de gener jag ärvt av min far har även halvbrodern ärvt) medan jag och en annan svensk har ett släktskap på runt 25% gentemot det subsahariska Afrika.
Om vi vidare jämför européers inbördes släktskap gentemot européers släktskap gentemot östasiater så uppgår vårt genetiska inbördes släktskap till ungefär 20%. Två européer är alltså betydligt mer genetiskt lika än vad en europé är med en kusin som har samma europeiske farfar men i övrigt är asiat. För vidare läsning se Wikipediaartikeln om Fixation index. För den matematiskt bevandrade rekommenderar jag varmt Henry Harpendings artikel Kinship and Population Subdivision (2002).
Arkaiska människor
Som ni vet så har vi ett fåtal procent neandertalar-DNA, runt 2%. Men det är
inte vilka 2% som helst, utan det bästa som neandertalarna haft att erbjuda
människan som lämnade Afrika. Över den långa tid som gått sedan blandningen
mellan homo sapiens och homo neanderthalensis så har gynnsamma DNA-bitar sållats
ut och blivit kvar. Vi vet att européer och asiater har fått gener för
keratinbildning av neandertalarna, alltså gener för huden och hårets struktur.
Förmodligen rör det sig om gener som har att göra med köld- och klimatanpassning
till Europa och norra Asien. Den första blandningen med neandertalare verkar ha
skett redan i Mellanöstern och fortsatte sedan något ytterligare när homo
sapiens spred sig över den Eurasiska landmassan.
I delar av östra Asien så beblandade sig den moderna människan inte bara med neandertalare utan även med denisovamänniskan, kanske för omkring 30 000 år sedan. I Tibets höga berg verkar blandningar av den moderna människan och denna arkaiska människotyp ha överlevt extra bra, på grund av att Denisovamänniskan bott mycket länge i dessa höga berg och hade utvecklat bra genetiska svar på höjdsjuka och syrefattighet. Det är rent av så att dagens tibetaner har en gen (EPAS1), ärvd från denisovamänniskan, som kodar för kroppens svar på syrefattighet.
Detsamma gäller säkert för de goda löparna uppe i det etiopiska höglandet, alltså att de har beblandats med en gammal människotyp och fått goda anpassningar som underlättar deras syresättning. Indianerna i Anderna däremot, har en relativt dålig anpassning till de höga höjder de bor på. Deras anpassning är framförallt att de har extra stora lungor och det är förknippat med problem både kring födseln och på ålderns höst för dessa bergsindianer. Orsaken till deras dåliga höjdanpassning är att de inte kunnat få gynnsamma gener från en äldre människotyp – – en sådan saknades eller hade inte bott där tillräckligt länge för att förvärva dessa egenskaper.
Men det är intressant att notera att Andernas indianer ändå var så pass anpassade att det var ett av få ställen där indianerna klarade sig bra efter Columbus och där de till stor del kunnat undvika europeisk beblandning.
Vi kan föreställa oss fler miljöer där den moderna människan hade svårt att konkurrera med gamla människotyper, till exempel sjukdomsdrabbade tropiska områden som Afrikas djungler, där pygméer rönt framgång. Eller vissa sydasiatiska djungler där de småväxta negritos klarat sig fram till våra dagar och på Papua Nya Guinea och öarna däromkring. Papua Nya Guinea och Melanesiens befolkning har hela 5% DNA från Denisovamänniskan, utöver 2% neandertalare.
BILD
Två negritos från Andamanöarna söder om Burma.
/Johan Persson
Relaterade artiklar:
§ Rötter del 5 – Patriarkala strukturer
§ Rötter del 4 – Lingvistikens frukter
§ Rötter del 2 – Europeisk förhistoria
§ Leif GW Persson i rasbiologiskt utspel: "Genetiken blir bättre och bättre"
§ Det folk som icke förstår rasfrågan kommer ej heller att överleva
§ Forskare försvarar rasbegreppet
§ Nicholas Wade: A Troublesome Inheritance: Genes, Race and Human History
§ Genetisk forskning bekräftar att romer kommer från Indien
II
Av Gästskribent, 2018-10-08
RASHISTORIA.
Johan Persson presenterar här den andra artikeln i en serie om nio artiklar om genetik, europeisk förhistoria och den ariska rasens utveckling.
BILD
Jordbruket uppstår självständigt på åtminstone två platser på jorden: I den gamla världen, Eurasien, och i den nya världen, Amerika. De äldsta spåren av jordbruk, från omkring 12 000 år sedan härrör från den Bördiga halvmånen som sträcker sig från sydöstra Anatolien (nuvarande Turkiet) in i Mellanöstern ända bort till Kuwait. Vid denna tidpunkt är det inte bara det tidigaste jordbruket som uppkommer utan samtidigt så börjar inlandsisen över den Skandinaviska halvön att smälta och de första människorna tar sig in i Skåne (åtminstone de första människorna sedan förra mellanistiden).
Det är något av ett mysterium för arkeologerna varför människan övergick från det relativt lediga jägare-samlar livet till det mer slitsamma jordbrukslivet. Klimatförändringar är en möjlig förklaring. En annan är att människan till följd av hög befolkningstäthet blev tvungen att övergå till ett nytt födofång som gav mer mat per areaenhet. När så jordbruket väl kommit igång så ledde det till att de odlande folken producerade en större mängd barn än jägare-samlarna och jordbrukarna erövrade sakta men säkert jägare-samlarnas landområden, generation efter generation. På detta vis spreds jordbruket från Anatolien, till Balkan och vidare genom Europa. Först och främst längs Donau och Medelhavet.
Dessa jordbrukare föredrog att bruka lösjord, vilket det finns gott om i Centraleuropa. Jordbrukarna bodde i långhus i små byar. Det var inte bara tekniken och idén bakom jordbruket som spreds utan också det folk som praktiserade jordbruket. Med jordbruket trängde ett medelhavs- eller mellanösternfolk in i Europa, som till mycket stor del ersatte den europeiske jägare-samlaren, i synnerhet i Sydeuropa. Jordbrukarna beblandas relativt lite på sin väg över vår kontinent och når till sist södra Skandinavien och Skottland runt 4000 f.Kr. Vi ska ha i åtanke att vid denna tid var sädesslagen inte anpassade till nordiskt klimat.
Carleton Coon skriver i sin informativa bok The Races of Europe att denna invaderande jordbruksbefolkning var: Relativt småskallig, kort, feminin till utseendet [relativt Europas jägare-samlare] och av medelhavstyp.
Stenåldern delas upp i paleolitikum (från människans begynnelse till ca 10 000 f.Kr.), mesolitikum (ca 10 000 f.Kr till neolitikum) och neolitikum. I Västeuropa så definieras starten på neolitikum i ett område från och med att matproduktion kom till området, det vill säga från och med att jordbruk eller boskapsskötsel introducerades. I Östeuropa är definitionen något annorlunda, där räknas nämligen användandet av keramik som startskottet på neolitikum. Definitionerna är ändå besläktade för användning av keramik tillåter att man tillagar stärkelse och på så vis gör stärkelsen, jordbrukets skörd, mer lättillgänglig för människan.
BILD
Den inhemska skandinaviska Erteböllekulturen är markerat i rött.
Av de jägare-samlare som kunde bjuda de invaderande jordbrukarna ett relativt robust motstånd finner vi Erteböllekulturen i södra Skandinavien. Det arkeologiska begreppet ”kultur” är i stort synonymt med ”folk”. Dessa jägare-samlare var en fisk- och skaldjursätande kultur kring 5200–4000 f.Kr. som i och med sin matkälla var relativt bofast och hade en hög befolkningstäthet för att vara samlar-jägare. Även i Norges fjordar och i de stora skogarna som utbredde sig i Nordeuropa lyckas den europeiske jägare-samlaren överleva på många platser.
I Östeuropa når jordbrukarna till floden Södra Bug i västra Ukraina innan deras framfart hejdas. En blandbefolkning uppstår i gränslandet kring floden Dnjepr (Sredny-Stogkulturen) mellan jordbrukarna och den grövre Cromagnonmänniskan öster om Dnjeprfloden. J.P. Mallory skriver i boken In Search of the Indo-Europeans (1989): ”I allmänhet så kan Sredny-Stog-folket beskrivas som proto-europida av medel till lång kroppslängd, gracilare än Dnjepr-Donets-folket [Cromagnonmänniskorna österut] men fortfarande robusta jämfört med sina samtida i Trypillja-kulturen [jordbrukare västerut].”
BILD
Södra Bugfloden är markerad i mörkblått, österut finner vi floden Dnjepr, markerad i ljusblått.
Cromagnonmänniska är namnet på jägare-samlaren i Europa. Jag ska passa på att förtydliga att de genetiska arkeologerna talar om två typer av jägare-samlare i Europa, dels vad som på engelska kallas för Western Hunter Gatherer (WHG), vilket vi kommer kalla för västlig jägare, och dels vad som kallas för Ancient North Eurasian (ANE), vilket vi kommer kalla för mammutjägare. Båda raserna såg europeiska ut.
Den västlige jägaren finns i hela Europa innan den jordbrukande medelhavstypen tränger in och ersätter, och i mindre mån beblandar sig med honom. Han överlever dock i Nordeuropa. Man har sett utifrån gentester av gamla skelett att blåa ögon fanns bland västliga jägare och man tror att det var hos honom som blåögdhet uppstod, men det är för tidigt att säga exakt hur vanligt blåögdhet var. Störst påbrå från både den västlige jägaren och mammutjägaren idag har folken kring Östersjön (se sista sidan av Lazardis et al. 2014). Den fysiska antropologin visar att den västlige jägaren var lång, hade en kraftig käke, ganska kraftiga ögonbrynsben och ett högt skallvalv. Jag föreställer mig att Kristian Luuk är någorlunda lik denne västlige jägare.
Mammutjägaren var även han grov till utseendet och lång, i Dnjepr-Donets runt 172 cm (sida 191, Mallory). Den längden imponerar förstås inte på oss idag men sett till den här tiden var de mycket långa, svenska rekryter blev så pass långa först runt 1890. Mammutjägarna utbredde sig över hela norra Eurasien, från Bajkalsjön i Sibirien och ända in i Europa.
Trots att jordbrukarna till stor del trängde bort Europas båda stenåldersfolk, de västliga jägarna och mammutjägarna, så vet vi från genetiska studier att dagens nordeuropéer till största delen är ättlingar till dessa europeiska stenåldersfolk, framförallt till den västlige jägaren, och att sydeuropéerna fått nästan en tredjedel av sitt DNA från de europeiska stenåldersfolken. De gjorde alltså genetisk comeback!
När den europeiske jägare-samlaren gör sin återkomst över Europa är det i en något utblandad form, genom det nybildade indoeuropeiska folket.
Hälften av världens befolkning talar idag indoeuropeiska språk och många av dessa har mer eller mindre indoeuropeiskt påbrå, starkast är detta arv i Nordeuropa.
För att indoeuropéerna, ett folk som tros härröra från den ukrainska stäppen, ska ha erövrat och lämnat genetiska, lingvistiska och kulturella arv över i princip allt land från Irland i väster till nordvästra Kina i öster, från Nordkap i norr till Sri Lanka i söder, så krävs någonting exceptionellt. Vilka var dessa tidiga indoeuropéer och vad var deras övertag?
Detta slags frågor har begrundats intensivt i över 200 år. Jag tänker presentera vad jag tror är den mest troliga förklaringen baserat på genetiska studier, arkeologi och fysisk antropologi. Det här är också den mest populära förklaringen, både bland forskare och lekmän.
De tidiga indoeuropéerna och deras styrka
Mammuten dör ut samtidigt med att inlandsisen drar sig tillbaka och annan
megafauna med dem. Troligtvis till följd av klimatförändringar och mänsklig
jakt. Vid den här tiden blir mammutjägarna tvungna att ändra sin livsstil. De
lyckas med den oerhörda bedriften att tämja hästen, vilket vi vet skedde
någonstans kring östra Ukraina, kanske innan 4 000 f.Kr. Detta stordåd
förändrade världshistorien.
Tämjningen gav ett övertag i krig, kan man rida så kan man snabbare mobilisera män, även om man under den tidigaste tiden förmodligen inte kunde slåss från hästrygg. Men hästen ger även ett övertag genom stoets mjölk. Ett laktostolerant folk kan få ut betydligt mycket mer energi från kreatur än ett laktosintolerant folk som tvingas slakta djuren. Mer energi kan potentiellt leda till fler krigiska män. Så även om omkringliggande folk lärde sig att rida på hästar, så kunde de inte kopiera genen för laktostolerans. Stomjölk innehåller för övrigt mer laktos än komjölk.
Den europeiska genmutationen för laktostolerans återfinns även hos en del indier, vilket förklaras av att mutationen är knuten till indoeuropéer och kom dit med dessas invasion av subkontinenten.
Detta beridna folk, före detta mammutjägare, talade kanske ett finno-ugriskt språk. De erövrar nu ett bofast, jordbrukande folk som talar ett annat språk och har anor söderifrån (med kopplingar till Kaukasus). De slår ihjäl männen och tar kvinnorna. Detta skapar så småningom Yamnayakulturen i nuvarande Ukraina, sammansmältningen av de båda språken ger oss indoeuropeiska. Hos dessa tidiga indoeuropéer så dominerar mammutjägarna totalt på den manliga Y-kromosomen, medan mitokondrie-DNA:t, vilket ärvs endast på mödernet, är från jordbrukarna.
Eftersom Y-kromosomen endast ärvs på fädernet och mitokondrie-DNA:t endast ärvs på mödernet så blandas inte dessa vid varje ny generation. De kallas med ett gemensamt namn för haplopgrupper. Eftersom ingen blandning sker så är min Y-kromosom densamma som mina manliga förfäders Y-kromosom, exempelvis min farfars farfars farfars far (bortsett eventuella mutationer). Mitt mitokondrie-DNA är identiskt med min mormors mormors mormors mor.
DNA-spår tyder på att de jordbrukare som mammutjägarna beblandat sig med var mer lika dagens georgier än dagens sardinier, de var alltså inte riktigt samma typ av jordbrukare som spritt sig över större delen av Europa. Detta är dock inte helt utrett ännu och är förmodligen mer komplext än att jordbrukarna bara var från en population. Sardinier är för övrigt det närmaste vi har den gammaleuropeiska jordbrukarbefolkningen, som ursprungligen kom från bördiga halvmånen.
En del menar på att minnen av sammansmältning mellan jägare-samlarna och jordbrukarna finns kvar i legender och gudasagor. I kampen mellan asar och vaner och eventuellt i historien om sabinskornas bortrövande (en romersk legend).
Jag ska slänga in ännu en brasklapp. Det är nämligen inte säkerställt att skeendet inträffade så som jag beskrivit här. Kanske beblandades mammutjägarna och jordbrukarna innan hästen tämjdes. Kanske var det hela en gradvis beblandning och etnogenesis.
Det är troligt, men inte säkert bevisat att teorin med laktostolerans är en betydande orsak till indoeuropéernas expansion. Det är kanske inte säkert att ett sådant övertag var nödvändigt för expansionen. Den germanska erövringen av hela Europa samt delar av Nordafrika, vilket ledde till Romarrikets fall, visar att en expansion och erövring av enorma landområden kan ske utan ett teknologiskt övertag. Allt som krävdes den gången, för att uttrycka mig i Nietzsches termer, var den blonda bestens jakt på ära och herravälde.
Oavsett hur detaljerna av indoeuropéernas etnogenesis ser ut så tyder uppskattningar på att Europas befolkning halveras runt år 3000 f.Kr., på vissa platser sjunker befolkningstätheten mer än så, samtida med den indoeuropeiska stridsyxekulturens utbredning. Europas befolkning återhämtar sig inte på åtminstone 1000 år, för det nya folket, indoeuropéerna, ägnar sig inte åt jordbruk i långt när samma utsträckning som det tidigare folket. Byar och merparten av all odling försvinner från Nordeuropa, och den tidigare jordbrukarbefolkningen försvinner. Med tanke på jordbrukarnas nästintill totala förintande i Nordeuropa verkar det som att indoeuropéerna inte ens tog jordbrukarna till slavar, utan slog ihjäl dem med sina stridsyxor. I södra Europa däremot så blandar arierna sig med jordbrukarna, förmodligen till följd av en högre befolkningstäthet bland jordbrukarna än i Nordeuropa.
Här utmärker sig dock Skandinavien och delar av Jugoslavien eftersom jägare-samlarnas Y-haplogrupp I är vanlig bland oss, trots att vi har mycket indo-europeiskt påbrå, i Sverige har ungefär 40% av männen denna haplogrupp. Detta indikerar att de skandinaviska männen inte blev utkonkurrerade av de invaderande indo-europeiska folken utan att de skandinaviska männen tog indo-européernas kvinnor i minst lika stor utsträckning som det omvända skedde. Detsamma måste ha hänt i de dinariska alperna på Balkan. Deras stenålderspopulation var något annorlunda gentemot vår men stenåldersfolkets Y-haplogrupp har överlevt både jordbrukarnas och indoeuropéernas invasion också där. Detta är unikt för i övriga Europa har indo-européerna ersatt de tidigare männen. Vi kan lägga märke till att stenåldersmännen förde vidare sina gener i just de områden som hyser storväxta män – Skandinavien och i de Dinariska alperna, som sträcker sig genom västra Balkan.
Mer än hälften av Nordeuropas DNA kommer än idag kommer från Europas stenålderspopulation. Vi är 40%-50% västlig jägar-samlare, knappt 20% mammutjägare och knappt 40% sydländsk jordbrukare. När vi rör oss söderut i Europa så ökar andelen sydländsk jordbrukare på framförallt den västlige jägare-samlarens men även mammutjägarens bekostnad (Lazaridiz et al. 2014).
/Johan Persson
§ Rötter del 5 – Patriarkala strukturer
§ Rötter del 4 – Lingvistikens frukter
§ Rötter del 1 – Genetiskt släktskap
§ Det folk som icke förstår rasfrågan kommer ej heller att överleva
§ Forskare försvarar rasbegreppet
§ Nicholas Wade: A Troublesome Inheritance: Genes, Race and Human History
§ DNA-studie bekräftar: Jordbrukare assimilerade samlare/jägare
III
Av Gästskribent, 2018-10-15
RASHISTORIA.
Johan Persson presenterar här den tredje artikeln i en serie om nio artiklar om genetik, europeisk förhistoria och den ariska rasens utveckling.
BILD
Jag kommer använda benämningen ”arier” parallellt med ”indoeuropéer” (IE), dels för att det är kortare, dels för att det skänker en viss mystik. Ordet arier kommer från att författarna till de äldsta religiösa verken på sanskrit och iranska, Rig Veda respektive Avesta, kallade sig för arier. Iranska och indiska arier kommer vi att benämna med samlingsbegreppet indoiranier.
Arierna gav sig iväg i alla riktningar från sitt urhem norr om Svarta havet. I flera expansionsvågor svallade de ut över den eurasiska kontinenten. Den första, kanske redan så tidigt som runt 4000 f.Kr., gick mot Donau och Balkan. Under de två och ett halvt årtusende som följde på denna första våg så dyker arierna upp i hela Europa och stora delar av Asien: i Centralasien, vid Jenisejfloden långt in i Sibirien, vid den kinesiska gränsen, i Turkiet och Mellanöstern och på den indiska subkontinenten. De drev sitt boskap över Eurasiens stäpper och kvad epos om hur de nedgjorde sina fiender och vann evig ära.
BILD
Jenisejfloden i Sibirien. Arierna förde hästen och kärran till denna del av världen.
De olika invasionerna kom att blandas upp med, eller förinta, olika folk. I senare artiklar tänkte jag gå närmre in på de olika expansionerna. Först vill jag dock presentera vad vi idag vet om ur-indoeuropéerna, vilka vanligtvis kallas för proto-indoeuropéer (PIE).
Kulturella efterlämningar
”Att driva boskap”, frasen som jag använde alldeles nyss härstammar från de
tidiga arierna och återfinns än idag i diverse indoeuropeiska språk (IE-språk),
från Irland i nordväst till Indien och Sri Lanka i sydöst. PIE var ett
boskapsskötande och krigiskt folk, som boskapsskötare så ofta varit genom
historien. Boskap rövades från grannarna och rikedom mättes i hjordarnas
storlek, alltså i fädjur, vilket framgår än i några berömda strofer ur Havamal:
Fä och fränder faller från,
döden skall drabba envar,
ett vet jag som varar länge
och väl,
dom över död man.
Men fän, eller boskapshjordar är en förgänglig rikedom. I en vers från det indiska verket Rig Veda som uppmanar till givmildhet så poängteras att man får passa på medan chans finns därtill:
”Ty rikedom rullar likt hjulen på en kärra, från en man till en annan.” (RV 10.117). (En annan översättning skulle kunna lyda i stil med ”Rikedom kommer till den ene, sedan till den andre, och rullar evigt vidare, likt hjulen på en kärra.”)
BILD
Verket Vanitas av 1600-talsmålaren Pieter Cleaszoon, som symboliserar livets förgänglighet. Ett evigt ariskt tema.
Även om rikedomar förgås, och livet rinner ur timglaset så varar minnet av en modig man. Ett annat stående uttryck, som återfinns såväl hos Homeros som hos indoiranierna är ”odödlig ära”, det Akilles valde framför ett lugnt och stilla liv. Akilles fick sitt öde avslöjat för sig. Han kunde antingen lämna belägringen av Troja, fara hem, leva ett gott liv och dö som gammal man eller stanna kvar och dö ung men vinna odödlig ära.
Det uttalade ordet var av oerhörd vikt. Ordet skapade både poesin och eden. Poetens hyllning var krigarens väg till odödlighet.
I Wagners opera Valkyrian, andra delen i tetralogin Nibelungenringen, så uppenbarar sig valkyrian Brünnhilde inför Siegmund innan en strid, vilket valkyriorna endast gjorde för de som väntade döden på slagfältet. Likväl vägrar Siegmund fly, han står kvar och dör hjältedöden från ett spjut, i en kamp för att skydda sin kvinna. Nibelungenringen är baserad på Nibelungsången, som i sin tur bygger på stoff och legender från urminnes tid. När all fakta är glömd så överlever legenden.
Eftersom människan är medveten om sin dödlighet så kan hon inte undgå att skåda livets tragedi: Att det är kort, nyckfullt och förgängligt. Arierns svar på denna tragedi var att överleva genom söner, dåd och evig ära. Är det ett svar på tragedin än idag? Det är i år 119 år sedan Verner von Heidenstam skrev denna dagsaktuella vers:
Det är bättre av en hämnare nås
än till intet se åren
förrinna,
det är bättre att hela vårt
folk förgås
och gårdar och städer brinna.
Det är stoltare våga sitt
tärningskast,
än tyna med slocknande låge.
Det är skönare lyss till en
sträng, som brast,
än att aldrig spänna en båge.
(Vers tre ur dikten Åkallan och löfte.)
Detta synsätt står tvärtemot Gamla testamentet där män gynnade av Guds gunst får förlängda liv på jorden, alltså en materiell belöning.
Poesi
Den australiensiske arkeologen Gordon Childe var mannen som 1923 myntade
uttrycket ”neolithic revolution” för jordbrukets uppkomst och expansion. Neolithic användes
redan år 1865 för att syfta på den yngre stenåldern och Childe, som var marxist,
slog samman detta med revolution, eftersom jordbruket i marxistisk
terminologi revolutionerade (mat)produktionen. I sin bok The Aryans från
1926 skriver Childe:
Poesi i vilken en metrisk [versmått] struktur kombineras med välljudande ord för att förkroppsliga vackra idéer tycks särdeles ariskt: Semitisk poesi, till exempel, bygger inte på en regelbunden metrisk struktur baserad på ett givet antal stavelser i versen. Överensstämmelsen i metrik i den hindiska Vedan, den iranska Gatha [hymner skrivna av Zarathustra], och den grekiska lyriken, tillåter oss till och med att antyda någon form av gemensam verstradition ärvd från en tidigare epok.
Upptäckten
Att persiskan, indiskans sanskrit och detta gamla språks derivat var besläktade
med europeiska språk började anas redan under 1600-talet av holländaren Marcus
Zuerius van Boxhorn. Idéen spånades vidare på av fransmannen Gaston-Laurent
Coeurdoux under första halvan av 1700-talet. Det är dock Sir William
Jones presentation inför ett sällskap lärda kolonialmän i Indien år 1786 som
brukar ses som startskottet på teorin om indoeuropeiska språk. Jones listade ut
att sanskrit hörde samman med latin och grekiska. Jones var för övrigt en sann
polyglott. Han kunde walesiska (kymriska) från barnsben, och förutom ett stort
antal levande europeiska språk var han även en stor kännare av gotiska och
persiska.
Skandinaver har alltid varit stora systematiker. Förutom Linné och hans taxonomi så kan vi skryta med män som Christian Jürgensen Thomsen som ordnade arkeologin i sten-, brons- och järnålder eller hans landsman Rasmus Rask, språkvetenskapens fader, som under tidigt 1800-tal systematiskt betraktade grammatik- och ljudöverensstämmelser mellan språk och formulerade vad som kommit att kallas för Grimms lag. Jag ska här inte gå in i detalj på Grimms lag utan nöjer mig med ett par belysande exempel på hur lagen förklarar ljudskridning (ljudförändring) från proto-indoeuropeiska (PIE) till germanska.
Ord som i latin börjar på q och c (c uttalades som k i äldre latin) har i germanska blivit till h. Exempelvis quod blev på engelska what och svenska hvad. Senare blev h-ett givetvis stumt och vi säger inte hvad idag utan vad. Men hos en del engelsktalande, till exempel Jared Taylor, kan man ännu höra h-ett när han säger ”What is white privilege, and what does it mean?”. Latinets canis blev på svenska hund, och corde blev hjärta.
Grimms lag visar också att g blev till k. Grekiskans gyne blev på norrön kona och modern svenska till kvinna; latinets agros blev till åker. Ph blev till b, grekiskans phero blev svenskans bära, phrater blev till bror. P blev till f, latinets piscis blev fisk, pes blev fot, pater blev till fader, pacu till fä och så vidare.
Vidare blev d till t. Latinets decem och grekiskans deka, har på svenska blivit tio. Slår vi nu ihop tre av dessa ljudskridningar. Ctill h, p till f och t till d så ser vi hur latinets caput blev till huvud (tidigare hufvud) på svenska.
Germanskan har haft en relativt kraftig ljudskridning jämfört med övriga IE-språk i Europa, vilket skulle kunna tolkas som ett tecken på att det folk som bodde här innan arierna kom påverkade det inkommande språkets uttal relativt mycket.
Den ur systematisk synpunkt viktigaste ljudförändringen i ariska språk är att en del arier började uttala det första k:et i ord som ett s-ljud. Ordet för hundra, k’mtom på PIE förblev snarlikt i den ena språkgruppen, kentum, men förändrades till satem i den andra. Kentum-språk är alla germanska, romanska och keltiska språk samt grekiska och tockariska. Så kentumspråken, bortsett tokhariskan, är allesamman västliga språk.
Medan baltiska, slaviska (baltoslaviska) och indoiranska språk är satem. Lingivsterna är inte överens om huruvida albanska och armeniska är kentum eller satem. Man är inte heller överens vad gäller de utdöda språken thrakiska, dakiska och illyriska.
De anatoliska språken, som vi kommer tala om i en kommande artikel, knoppade förmodligen av den ariska språkstammen allra först, redan innan ljudförändringen från kentum till satem skedde.
BILD
Blått = kentum, rött = satem.
Svenska som är ett germanskt språk tillhör alltså kentumgrenen. Men hos oss så har k:et i kentum blivit till h, hundra. Hur vet vi då att kentum är originaluttalet och att det är satem som är den förändrade formen? Det är troligare att ett hårt ljud (k) blir till ett mjukt ljud (s) än det omvända. Vi vet att denna ljudskiftning skett fler gånger. Latinets centum (med ”hårt” c) har blivit till franskans cent (där c uttalas som s). (I ord från medeltidsfranskan där c följdes av hård vokal så förblev uttalet av c:et hårt, likt hur franskans côte uttalas med ett k-ljud (côte = kust; kommer av latinets costa)).
Vi ska dock understryka att indelningen i satem och kentum är blott fonetisk. Genom grammatiska och vokabulära gränsdragningar så delas språken in på andra vis. Childe skriver i sin bok The Aryans att grekiskan och sanskrit har verbsystem som är mer lika än grekiskan och latinet, trots att de båda senare är kentumspråk.
Språkvetenskapen formaliserades alltså av dansken Rask och under 1800-talet så lyckades språkvetare, framförallt tyskar, rekonstruera upp till 2000 ord från det PIE-språket genom att jämföra de olika indoeuropeiska språken och dra ljudskiftningslagarna ”baklänges”. Den tyske språkvetaren August Schleicher skrev rentutav en kort saga på PIE. Schleicher ordnade språk och språkfamiljer ungefär som Linnés taxonomi. Genom att måla upp språkträd kunde han kartlägga släktskap mellan språk och göra gissningar på när språkgrupper skiljts åt.
Orsaken till att man över huvud taget kan återskapa ord ur ett över femtusen år gammalt språk är att de vanligaste orden i ett språk förändras föga. Ett tydligt exempel på detta är engelskan, ett språk i vilket omkring hälften av orden kommer från romanska språk, framförallt från franskan genom normandernas invasion. Men av de vanligaste 200 orden i språket så är blott 4% låneord från romanska språk, vilket gör att engelskan trots allt bevarat sin germanska karaktär.
/Johan Persson
§ Rötter del 5 – Patriarkala strukturer
§ Rötter del 4 – Lingvistikens frukter
§ Rötter del 2 – Europeisk förhistoria
§ Rötter del 1 – Genetiskt släktskap
§ Det folk som icke förstår rasfrågan kommer ej heller att överleva
§ Föredrag: är rasfrågan viktig?
§ Skillnaden mellan rasskrifterna?
IV
Av Gästskribent, 2018-10-22
RASHISTORIA.
Johan Persson presenterar här den fjärde artikeln i en serie om nio artiklar om genetik, europeisk förhistoria och den ariska rasens utveckling.
BILD
Rekonstruktionen av proto-indoeuropeiskan (PIE) har lärt oss mycket om de tidiga arierna. Indoeuropeiska språk (IE-språk) kräver att man anger antal, alltså singularis gentemot pluralis (jag/vi; du/ni; han, hon/de). Man måste även ange tempus – dåtid, nutid, framtid (m.fl). Det här kan tyckas vara självklarheter för oss som talar svenska, ett IE-språk, men jämför man med andra språkfamiljer ser man att så inte är fallet. David Anthony skriver i sin utmärkta bok om proto-indoeuropéerna The horse the wheel and language om en helt annan typ av verbböjning. Nämligen att man i hopi-språket, ett indianspråk i Arizona, istället böjer verben för att uttrycka om man själv sett något inträffa, om man fått det berättat för sig, eller om det är en evig sanning (som att solen går upp i öster).
Genom att lingvisterna jämför samma ord ur många IE-språk kan man se huruvida ordet har en gemensam rot i PIE eller ej. Jämför vi till exempel några IE-språks ord för ”två”: sanskritets ”dva”, persiskans ”do”, grekiskans och latinets ”duo”, tokhariskans ”wu”, gotiskans ”twai”, litauiskans ”du” och så vidare så ser vi att orden är snarlika och med största sannolikhet härstammar ur en gemensam rot, det vill säga PIE hade ett ord för ”två”. På detta vis kan lingvistiken utröna saker som att de tidiga arierna hade får som gav ull samt att de hade getter, ett djur som inte ger lika bra ull som ett får men däremot mer mjölk.
IE-språken har också gemensamma ord för allt som hör hästar och vagnar till, bortsett den anatoliska språkgrenen som knoppade av tidigast. Vagnen uppfanns omkring 3500 f.Kr. men det är obestämt var. Bra gissningar är Nordeuropa eller den pontisk-kaspiska stäppen. Det mig veterligen äldsta spåret av en riktig vagn är bokstavligt talat vad man tror är ett vagnspår från Flintbek i norra Tyskland från omkring 3600 f.Kr. Vagn- och hjulvokabulären i PIE är tillkommen strax efter 3500 f.Kr. Även om arierna var först med att tämja hästen så är det inte säkert att de var först med att bygga vagnen eftersom en vagn kan dras av oxar.
Arierna hade ord för geting, bi, honung och mjöd. Honungsmjöd tros ha utgjort en del av PIE-ritualerna. Att det fanns ett ord för honungsbin säger oss mycket för honungsbin saknas nämligen öster om Uralbergen. Även tamboskap saknades öster om Uralbergen fram till 2500 f.Kr, ännu ett tecken på att arierna befann sig väster om denna bergskedja. Slutligen bör PIE ha haft ett ord för kamel om de befunnit sig i Centralasien, vilket inte är fallet.
Några andra PIE ord är *dómh = hus, hushåll; *génhes = familj; *herós = stam (stjärnan anger att ordet är rekonstruerat). PIE saknade ett ord för stad. Även om PIE hade ett eget ord för kossa så tog man till sig termen för tjur utifrån. ”Tawro-s” (tjur) lär ha kommit från medelhavsjordbrukarnas språk.
En kuriosa är att precis som vi i svenskan kan säga ”kärra” om en bil så kommer det engelska ordet för ”car” från det PIE ordet för kärra. Romarna lånade en hel del ord från kelterna, bland annat ordet för kärra, karros, vilket blev till latinets carrus som sen kom in i den normandiska franskan som carreoch slutligen nådde engelskan genom den normandiska invasionen och kom att bli till car.
PIE hade som sagt ett antal stående uttryck, uttryck som alltid löd på samma vis. Vi har redan nämnt ”att driva boskap” och ”odödlig ära”. Ett annat är att vi i såväl sanskrit som i antik grekiska finner ett ord för ”att offra hundra kor”, hekatomb på grekiska.
Himmelsfadern
Det PIE ordet *dyeus-pater betydde
ordagrant himmels-fader och är upphov till namnet på den romerske guden Jupiter.
Hans namn är en sammanslagning av en kortform för himmel/att skina, ju,
och fader, piter.
På en stäpp utan berg och hav är det naturligt att förlägga gud till skyn ovan
oss och uttrycket ”Gud i himlen” eller ”himmelsfadern” är inte av bibliskt
ursprung utan ariskt.
Det PIE ordet för tro (i religiös betydelse) var en sammanslagning av orden *kerd = hjärta och *dhe = att lägga, alltså var man lägger sitt hjärta. Detta ord har överlevt till många senare IE-språk, till exempel i latinet och italienskan där ”jag tror” heter credo.
Den IE översteguden var en fader som man lade sin tro, sitt hjärta hos. Vilket är väsensskilt från den semitiska traditionen. Hans F Günther skriver i The Religious Attitudes of the Indo Europeans (som också finns gratis på nätet): ”I de semitiska språken så kommer ordet dyrka från roten abad, vilket betyder att vara slav.” Han nämner ett par exemplen från Gamla testamentet (GT), på judar som kallar sig för slavar åt gud, vilket för tankarna till judarnas semitiska kusiner araberna. Det sägs nämligen att islam förutom betydelsen fred också betyder underkastelse och att muslim betyder ”en som underkastar sig”. Vid bön så underkastar muslimer sig ordagrant när de sätter huvudet mot marken.
Det här är klart skilt från den ariska gudsuppfattningen. För att inte tala om skillnaden i hur Gamla testamentets sociopatiska Gud straffar Adam och Eva för sin kunskapstörst, gentemot hur Oden, Allfadern, offrar sitt ena öga för att få dricka ur Mimers brunn – vishetens källa.
De ariska gudarna har också betydligt mindre makt än Gamla testamentets folkmördande Gud påstås ha. Guden Balder, som var ljus, god och vis kunde trots sin gudom inte undgå att falla offer för en ödesbestämd död. Det är detta, att de ariska gudarna inte är oss fullständigt väsensskilda som också gör att vi kan beundra och försöka imitera dem. Oden kunde offra sitt öga för vishet, Tyr kunde offra sin hand för gemenskapens goda. Gudarna befinner sig just utom räckhåll för oss, som ett ideal att sträva mot. När vi kan föreställa oss heroism kan vi också försöka efterleva det. Som Strindberg skrev: ”Genom att sikta mot det omöjliga når man högsta graden av det möjliga.”
Det heter att ”lyckan står den djärve bi”, inte ”lyckan står den gudfruktige bi” eller dylikt. Ett annat uttryck som fångar arierns tillit till sig själv och de sina snarare än himmelska makter är uttrycket ”Gud(arna) hjälper den som hjälper sig själv”. Eller för att uttrycka det med romaren Horatius ord:
Juden Apella må tro det,
icke så jag, som har lärt mig att gudarna utan bekymmer
leva i upphöjd ro och, om under ske i naturen,
är det ej gudar som sända det ned från sin himmelska boning.
Proto-uraler
Uraliska språk uppdelas i två huvudgrenar: finsk-ugriska språk i väst och
samojediska språk i öst. Den förstnämnda gruppen har kring 25 miljoner talare,
den senare ynka 30 000. De samojediska folken har ett klart asiatiskt utseende.
Det ska inte tolkas som att uralerna en gång i tiden var ett asiatiskt folk utan
det är tvärtom så att samojederna förvärvat sitt asiatiska utseende genom en sen
beblandning med asiatiska folkslag.
Proto-uralerna bodde förmodligen i en björk- och barrskog kring södra Uralbergen. De var helt och hållet jägare-samlare och deras enda tamdjur var hunden. Deras lingvistiska kontakt med PIE sker innan de uraliska språken sprider sig vida och brett över den eurasiska kontinenten. De såg (och ser) europeiska ut men hade något bredare ansikten och näsa (en mesorhin näsa, d.v.s. en medelbred näsa jämfört med dess höjd), båda dragen är förmodligen köldanpassningar (en spetsig näsa löper större risk att förfrysas).
PIE och proto-uralska delar flera fundamentala ord, bland annat vatten och namn. Dessutom hade de gemensamma pronomina (ord som ”jag”, ”han”, ”vem”, ”vad”, osv.) och samma ändelse på sina subjektiv. Detta är likheter som svårligen skapas genom att man ”lånat” av varandra utan troligare är att de båda är sprungna ur ett än äldre gemensamt språk. Kanske ett språk som talats av mammutjägarnas förfäder?
Vi vet också att den tidiga finno-ugriskan (F-U) lånade en del ord ur den tidiga indo-iranskan (tidig I-I). Här följer ett axplock: asura = herre, gud (tidig I-I) –> asera (i F-U); medu = honung (tidig I-I) –> mete (i F-U); cekro = hjul (tidig I-I) –> kekrä (i F-U); arya (tidig I-I) = arier –> orja (i tidig samiska), detta ord har sedan gett ordet oarji = sydväst och arjel = sydlänning. I finskan, komi och udmurtiska blev arya roten till ordet för träl.
Tidpunkten för när ett ord lånades från ariska språk till proto-uralska kan ses på ordets struktur. PIE ord för gris var *porkos (jämför latinets porcus, engelskans porc) och hade det lånats från PIE till proto-uralska så hade k:et förmodligen förblivit ett hårt k-ljud. Istället har k-ljudet blivit till ett mjukt s-ljud i finskans porsas = griskulting, vilket tyder på att ordet inte lånats ur PIE utan ur ett satem-språk, typ tidig iranska.
BILD
Uralbergen, som skiljer Europa och Asien åt, går genom komi- (beige) och mansifolkets (ljusgrönt) gränsmark.
Kaukasiska språk
I Kaukasus finns följande fem språkgrupper: nordvästkaukasiska,
nordöstkaukasiska, sydkaukasiska (även kallat kartveliska), indo-europeiska och
altaiska. De tre förstnämnda språkgrupperna är inhemska och betecknas med
samlingstermen kaukasiska
språk och har 11 miljoner talare.
Den nordvästkaukasiska språkgruppen domineras av tjerkesserna, som är det mest högresta och i hår- och ögonfärg mörkaste folket i Kaukasus (se Coon). Vid den ryska erövringen av Kaukasus så flyttade många tjerkesser söderut och idag bor några miljoner tjerkesser i Turkiet och blott en knapp miljon bor kvar i Kaukasus. Tjerkesserna är kända för sin skönhet, som till del beror på deras mycket ljusa hy. Ottomanerna och andra muslimer köpte tjerkessiska kvinnor till sexslavar ända till att det Ottomanska riket gick i graven.
BILD
Inspektion av nyanlända av den italienske målaren Giulio Rosati som porträtterar tjerkessiska kvinnor som säljs till turkarna.
Det största nordöstkaukasiska språket är tjetjenska. Tjetjenerna har gjort sig kända för sitt krigiska lynne och för sina blodiga släktfejder. Sydkaukasiska språk talas av fem miljoner, varav georgiskan med sina fyra miljoner talare är störst. Georgierna tillsammans med de indoeuropeiska osseterna är blondast i Kaukasus (se Coon). PIE hade kontakt med den tidiga sydkaukasiskan.
I nordvästra Kaukasus fanns kring tiden 3700–3000 f.Kr. en avancerad kultur som kallas för Maikop-kulturen och det var möjligtvis via detta folk (vi använder den arkeologiska beteckningen kultur synonymt med folk) som PIE fick kontakt med kaukasiska språk. Kopplingen mellan PIE och kaukasiska är dock inte lika stark som kopplingen mellan PIE och proto-uralska. Sydkaukasiska och PIE har dock en del fonetiska och grammatiska likheter. Ett tecken på tidig folkblandning?
En generell lag för språk är att ju ”komplexare” de är, desto mindre historia av erövringar döljs i språkets historia. Engelskan, exempelvis, har relativt enkla verbformer för att vara ett IE språk. Det kan man säga beror på att när anglosaxarna erövrade det keltiska Britannien så lärde de kvarvarande kelterna sig inte ordentlig anglosaxiska, utan en förenklad variant. Därefter kom vikingar och de viking-ättade normanderna till England och språket förenklades ytterligare. Kaukasus är bergigt och därför svårerövrat, i synnerhet för beridna krigare som behöver stäpper och gräs. Så trots att Kaukasus varit omgivet av IE-språk, först norrifrån och sedan tusentals år även söderifrån så har de komplexa kaukasiska språken och dess kultur överlevt. Det förra seklets kändaste sydkaukasier lär vara Stalin och hans andreman Lavrentij Berija, som ledde NKVD under Stalin.
BILD
Till vänster Stalin, i förgrunden Berija med Stalins dotter Svetlana i knät. I bakgrunden sitter Nestor Lakoba, även han kaukasier (abchazier).
/Johan Persson
§ Rötter del 5 – Patriarkala strukturer
§ Rötter del 2 – Europeisk förhistoria
§ Rötter del 1 – Genetiskt släktskap
V
Av Gästskribent, 2018-10-29
RASHISTORIA.
Johan Persson presenterar här den femte artikeln i en serie om nio artiklar om genetik, europeisk förhistoria och den ariska rasens utveckling.
BILD
Proto-indoeuropéerna (PIE) tackade himmelsfadern för söner, fett boskap och snabba hästar. De indoeuropeiska språken (IE-språk) har sinsemellan behållit snarlika ord för far, farfar, bror och för mäns bröder (svågrar på makens sida) medan orden för kvinnliga släktingar har varit något mer föränderliga. Det här tyder på att män och deras bröder bodde kvar i samma hushåll/närområde medan kvinnor flyttade till sin makes familj, ett så kallat patrilokalt boende. Ytterligare tecken på detta är att det PIE-ordet för hemgift var *uedmo, jämför engelskans ”wedding”, priset som mannens familj betalade för att föra hem bruden.
De hade även ett patrilinjärt samhälle, man ärvde sina rättigheter och skyldigheter från fadern.
Männerbund
När pojkar skulle bli män slöt de sig samman i krigarband, till det som kommit
att kallas för Männerbund bland
germaner och korios hos
grekerna. Deras ledare bar ett bälte, som tecken på hans ed till krigsguden och
förfäderna. Övriga i krigarbandet bar två bälten, det andra som en symbol för
deras ed mot ledaren (jämför vigselring). De hängde på sig vargpälsar och
rovdjurständer innan de likt en vargflock gav sig ut på boskapsräd. De hemkomna
pojkarna hade blivit kraftiga, sammansvetsade män, som Rudyard
Kipling diktade i The
Law for the Wolfs ”Flockens styrka ligger i vargen, och vargens
styrka ligger i flocken.” De spartanska ungdomsgängen som gav sig ut på
spaningståg (krypteia) mot heloterna, Spartas statsslavar, var förmodligen en
variant av denna tusenåriga ariska tradition.
Gäst-värdförhållandet
Det PIE-ordet *ghos-ti- har gett upphov både till ”guest” och ”host” i det
engelska språket men faktiskt även till ordet ”goast”. Att det PIE-ordet gett
upphov till såväl det engelska ordet för värd som för gäst beror på att man hade
en gäst-värd-relation. Denna relation spände över generationerna. Bland grekerna
var Zeus beskyddare av detta heliga förhållande, xenia, som Paris för övrigt
bröt mot då han rövade bort Helena. Homeros krigare Glaukos och Diomedes slutade
slåss mot varandra och utbytte istället gåvor då de mitt i stridens hetta fått
reda på att deras farfäder haft en gäst-värdrelation.
Religiösa föreställningar och samhällsstruktur
Fransmannen Georges
Dumézil jämförde indoeuropeiska myter och religioner och fann
gång på gång vikten av talet tre och indelning i tre. PIE skall enligt hans
uppfattning ha varit indelade i vad vi kan kalla för en prästkast, en krigarkast
och en herde-/bondekast. Kasterna var associerade med vitt respektive rött och
mörkt (mörktgrönt, mörkblått, svart). Jämför med hur präster än idag, såväl
katoliker som protestanter, bär vit prästkrage. En del mattor från
Yamnayakulturen (som vi kommer till i del 6), i synnerhet de som användes vid
begravningar, var färgade i vitt, rött och svart.
Det indiska kastsystemet, som består av fyra större kaster (som sedan är indelade i än mindre endogama (=att man gifter sig inom gruppen) grupper, så kallade jati) kan vara ett resultat av att indoarierna, indelade i tre kaster, kuvade Indiens ursprungsbefolkning till att bli den fjärde och lägsta kasten.
|
Kast |
Indien |
Iran |
Rom |
Medeltiden |
|
Prästerskapet |
brahmaner |
athravan |
flamines |
oratores |
|
Krigarna |
ksatriyas |
rathaestar |
milites |
bellatores |
|
Herdar, bönder, hantverkare |
vaisyas |
vastriyo fsuyant |
quirites |
laboratores |
Herodotos skrev att skyternas samhällsystem skapats då tre bröder vardera tog upp en tingest: dryckeskoppen, yxan och oket som representerade ritualer respektive kriget och jordbruket.
En del menar också på att vi ser samma tredelning i bakgrunden till Trojanska kriget. Paris fick i uppdrag att utse den vackraste av de tre gudinnorna Hera, Atena och Afrodite. Gudinnorna försökte var och en locka honom till att välja just henne. Hera lovade Paris makt över städer om hon valde honom, Atena lockade med krigslycka och Afrodite lockade med världens vackraste kvinna, alltså med fertilitet. Trojanerna var för övrigt även de IE. Trojanerna bär IE namn i Homeros epos, måhända ett svagt bevis för deras ariskhet, desto starkare är att vi finner ariska stridsyxor i staden under relevant tid (se Childe).
Det råder inte enighet kring värdet av Dumézils tredelnings-teori men något som kan tolkas till stöd för Dumézils tolkning är paradoxalt nog faktumet att PIE hade två typer av ledare. Dels den krigiske klanhövdingen, *weik-potis(*weik = klan), och dels en ledare som lär ha haft att göra med lag, rätt och ritual *reg (jämför med latinets rex, keltiskans rix och hindins raj). Detta *regär besläktat med rätt (tyskans recht, engelskans right, latinets rectus).
Mallory berättar att också människooffren/avrättningar var tredelat. De gamla gallerna offrade till de tre gudarna Esus, Taranis och Teutates genom hängning, bränning respektive dränkning. De hedniska germanerna hade liknande offer/dödsstraff. Hängning var offermetoden förbehållen prästerskapet och dödsstraffet för de som förbrutit sig mot de religiösa reglerna. Dödsdom genom svärd var för krigare eller de som besudlat krigarhedern. För det tredje ståndet gällde dränkning.
I Eddadikten Rigstula förtäljes hur de tre samhällsstånden uppkom: trälar, karlar och jarlar. Guden Heimdall förklädde sig till vandringsmannen Rig och besökte trenne hem. Först kom Rig till en stuga tillhörande Edda och Ae. Efter att ha bjudits på mat och sovit mellan paret så föddes nio månader senare en mörkhårig pojk som döptes till Träl, han blev anfader till trälarnas ätt. Rig vandrar vidare och kommer till Ave och hans hustru Amma. Samma sak upprepas och nio månader senare föder Amma sonen Karl vars ”hår och hy voro rödlätta”. Karl visar sig hantverkskunnig och blev stamfader till bönderna. Rig kommer slutligen till Fader och Moders rika hem. Efter att ha sovit även mellan detta par föds sonen Jarl som har ljust hår. Jarl intog odalmarkerna och blev krigarnas och de runkunnigas ättefar.
Historien om Rig passar alltså någorlunda väl in i Dumézils system rent funktionsmässigt och även färgmässigt: svart, rött och vitt (blont).
Hästen (PIE *ekwos)
Runt 5 200–5 000 f.Kr. tar vissa av jägar-samlarna kring Dnjepr till sig
boskapsskötseln och den sprids över den ukrainska och sydryska stäppen
(pontisk-kaspiska stäppen), ända bort till Volga och Ural-floderna.
Det ariska djuret par excellence är hästen. Den pontisk-kaspiska stäppen var en torr grässtäpp som var svårbeboelig för jägar-samlar-folk så fort de lämnade vattendragen. Det här förändrades i och med introduktionen av boskap, först får, getter, nötboskap och till mindre del gris. Senare hästen, som folket på den pontisk-kaspiska stäppen med all säkerhet var först med att tämja.
Genom boskapshjordar blev de stora grässlätterna plötsligt till en säker födokälla och detta i än högre grad med hästen till hjälp. Hästar, till skillnad från får, slår sönder skare med sina hovar och kommer på detta vis åt gräset under snön, som sedan också övrig boskap kan ta del av. Som ryttare kan en man dessutom valla fler får, 500 får istället för 200 får utan häst, enligt David W. Anthony som är en stor expert på skärningspunkten mellan hästar och arkeologi.
4800–4600 f.Kr. dyker hästar upp bland offren av tamboskap kring mellersta Volga (Khvalynskkulturen). Givetvis äter man häst, likt man jagat och ätit häst sedan urminnes tider.
4200–4000 f.Kr. börjar man kanske rida på den pontisk-kaspiska-stäppen. Stäpphästen var stor nog för detta.
Hästen hade inte en, utan två gudar, nämligen ett tvillingpar. Hos grekerna kallade Castor och Pullux, hos de anglosaxiska erövrarna av Britannien hette gudaparet Hersa (häst) och Hengist (hingst). Hos irländarna finner vi tvillingsönerna till Macha, de föddes efter att hon fullgjort ett hästlopp. Bland mittanifolket hette tvillingarna nasatya, i veda asvins.
Kärran
Det PIE-ordet för hjul skall ha varit *kwékwlo–
(det upphöjda w:et står för så kallad labialisering; strecket på slutet står för
att böjningen blir olika beroende på kasus och numerus), inte långt från ordet
cyklop, som vi fått från grekiskan. Motsvarigheten till *kwékwlo-
i sumeriska var gigir,
i semitiska galgal och
sydkaukasiska grgar.
Det är uppenbart även för oss lekmän att orden är besläktade. Vilket språk var
först med ordet? Eftersom det PIE-ordet för att snurra var *kwet,
så kan vi vara övertygade att ordet för hjul kommer från detta och alltså
stammar ur det PIE-språket.
De äldsta hjulen som hittats tillhör vad som ser ut som leksaker från Kukuteni-Tripyillja-kulturen. Att de kunde bygga små leksakshjul betyder dock inte att de kunde bygga riktiga kärror.
Kärror blir vanliga på stäppen runt 3300-3100 f.Kr.
Bågskyttet
Stäppkrigare associeras framförallt med pilbågen och när greker, romare och
kineser skriver om sina duster med stäppfolken så har de senare utkristalliserat
en förödande stridsteknik från hästryggen. En teknik som kom att utvecklas
ytterligare i och med stigbygelns uppkomst. Romarna skrev med darrande penna om
det ”partiska skottet” (parterna var en iransk stam), ett pilbågsskott som sköts
bakåt av en ryttare som galopperade i motsatt riktning, det vill säga sköt på
sin förföljare mitt i flykten.
För att kunna skjuta effektivt från hästrygg krävs en relativt liten pilbåge, en som tillåter ryttaren att skjuta åt båda hållen samt rakt fram och denna typ av små pilbågar tillkom först kring 1000 f.Kr. Med de tidigare stora bågarna så kunde en högerhänt från hästrygg bara skjuta effektivt åt vänster och en vänsterhänt åt höger.
Genom att studera pilspetsar kan arkeologen lära sig om hur kraftiga skott som kunde skjutas under en viss epok. För att pilspetsen inte ska spricka vid mycket hög kraft så krävs en spets som är ”påsatt/påförd” istället för fastkilad i träet, vid den senare konstruktionen så spricker nämligen pilen vid mycket hög kraft.
Pilbågskavalleri har en stridsteknik som skiljer sig mycket från arisk stridsteknik såsom den finns beskriven i Illiaden eller de isländska sagorna, där man mot man möts och man kämpar mot en eller ett par bestämda fiender. Pilbågskavalleri däremot kämpar på avstånd i anonyma massor fram till dess att fienden är försvagad och förvirrad nog för en kavallerichock. Sådan stridsteknik kräver disciplin och lydnad, karaktärsdrag som den mongoliska rasen tycks ha gott om.
BILD
En pilspets som träs på pilen och således tillåter mycket kraftiga skott utan att pilen klyvs.
Ord för idegran och tall fanns i PIE. Idegranen har att göra med bågskytte i många IE-språk eftersom den lämpar sig väl för pilbågstillverkning. Guden Ull bodde i en idegranslund som hette Ydalir. Han tillbads inför vinterns pilbågsjakt på skidor. Idegransrunan Eoh är förknippad med idegranen. I egenskap av barrträd och därför den eviga grönskan så har idegranen och Eoh-runan en symbolisk koppling till evigheten.
BILD
Guden Ull med skidor och pilbåge, från en isländsk 1700-talsskrift. Ulls namn återfinns i ortsnamnet Ullared och idrottsarenan Ullevi.
Krigsvagnen (häststridsvagnen)
Den tidigaste stridsvagen var den hästdragna krigsvagnen som lär ha uppfunnits i
Sintashtakulturen senast 2000 f.Kr. Sintashtakulturen var arier som tagit sig
öster om Uralbergen och senare kom att framföda indoiranierna.
BILD
Karta på spridandet av häststridsvagen, årtalen är f.Kr. Sintashakulturen markerat i rött.
Det byggdes både smala stridsvagnar för en man och bredare för två eller tre män. I Mellanöstern byggdes den senare varianten. En man styrde, en sköt båge och den tredje mannen höll upp en sköld. Från Egypten har vi ett porträtt på Ramses II i striden vid Kadesh där han ensam kör en stridsvagn från vilken han också skjuter med pilbåge.
När Caesar förde sina krig mot gallerna och britterna så hade romarna inga stridsvagnar, det hade däremot hans keltiska fiender. Caesar beskriver hur kelterna for fram i stridsvagnar, kastade spjut och skapade oreda bland fiendetrupperna innan en man steg av vagnen och kämpade med svärd. Kvar i stridsvagnen blev en förare som var beredd att föra bort sin svärdsman om fienden skulle få övertag.
BILD
En ensam stridsvagnsförare som kastade spjut kunde hålla tyglarna i ena handen, sköt han däremot pilbåge så lade han tyglarna runt midjan och styrde på så vis vagnen!
Vad var meningen med att bygga avancerade stridsvagnar istället för att skjuta båge och kasta spjut från hästrygg? Stigbygeln uppfanns tidigast runt 500 f.Kr. och förfinades inte förrän många hundra år efter det. Utan stigbyglar har en ryttare svårt att kasta långt eftersom han enbart har sin arms muskelstyrka till hjälp. Från en vagn kan en spjutkastare däremot använda hela kroppen och dessutom ha en stor uppsättning spjut på vagnen.
De mystiska elamiterna, i nuvarande Iran, hade sedan urminnes tid varit i krig med sumererna och omkring 2000 f.Kr. så besegrar elamiterna slutligen sumererna och intar deras huvudstad Ur. Hade de hjälp av indo-iranska legosoldater för att lyckas med detta? Det är mycket möjligt för efter segern så dyker bilder på stridsvagnar upp i Anatolien och bara ett par hundra år efteråt så grundar indoarier Mittaniriket, mitt i Mellanöstern, närmare bestämt i norra Syrien med omnejd.
Pontisk-kaspiska stäppen
De lingvistiska, arkeologiska och genetiska spåren av det ariska urhemmet leder
alla till den pontisk-kaspiska stäppen som utbreder sig över Ukraina och den
europeiska delen av sydvästra Ryssland. Namnet pontisk kommer från den grekiska
havsguden Pontos (som var gift med Thalassa, ett annat grekiskt namn för hav).
Grekerna kallade Svarta Havet för Pontos
Euxeinos vilket betyder ”det gästvänliga havet” (jämför med xenia ovan). Kaspiska kommer
från folket kaspier i sydöstra Kaukasus, som förmodligen talade ett iranskt
språk. De bodde vid det Kaspiska havets strand och gav denna enorma sjö sitt
namn.
BILD
Svarta havet i väst och Kaspiska havet i öst.
När inlandsisen smälte så svällde det Kaspiska havet och kom att skilja landet väster och öster om Uralbergen åt från ungefär 14 000 f.Kr och tusentals år framåt. När denna enorma insjö (Khvalyniska havet) drog sig tillbaka lämnades ett salt öken- eller stäpplandskap kvar, som givetvis var mycket svårt att korsa per fot vilket separerade Europas och Asiens raser i tusentals år. Uralbergen var för övrigt en mycket mäktig barriär, bergskedjan försenade den IE-expansionen österut med åtminstone 1000 år.
/Johan Persson
§ Rötter del 4 – Lingvistikens frukter
§ Rötter del 2 – Europeisk förhistoria
§ Rötter del 1 – Genetiskt släktskap
VI
Av Gästskribent, 2018-11-05
RASHISTORIA.
Johan Persson presenterar här den sjätte artikeln i en serie om nio artiklar om genetik, europeisk förhistoria och den ariska rasens utveckling.
BILD
Yamnaya-hoisonten
Inom arkeologin används begreppet kultur (ungefär vad som i folkmun kallas för
”folk”) samt det vidare, mer allmänna begreppet horisont. Man skulle idag kunna
kalla blå jeans, t-tröjan och coca-colan för delar av en världsomspännande
amerikansk horisont, medan den amerikanska kulturen främst finns i Nordamerika.
I Ukraina med omnejd existerade 3300–2600 f.Kr. vad som kallas för
Yamnaya-kulturen eller Yamnaya-horisonten. Ska man peka ut något folk och säga,
”Här har vi dem, de ursprungliga indo-européerna”, så är det Yamnaya-folket.
Äldre namn på folket/kulturen är gropgravskulturen eller ockergravskulturen (för
att lik smordes med ockra, en röd färg).
BILD
Sovjetisk rekonstruktion av en Yamnaya-man.
BILD
Ukrainas floder
Innan Yamnayakulturen bredde ut sig så hade den pontisk-kaspiska stäppen hyst ett flertal samtida kulturer (Samara, Dnjepr-Donets, Khvalynsk, Sredny-Stog, m.fl.) och orsaken till att hela stäppen nu får en uniform kultur lär bero på den ökade mobiliteten som tilläts genom först hästen och därefter kärran. Den nya kulturen sträcker sig från Bug och Dnjestr floderna i västra Ukraina till Uralfloden vid Europas gräns mot Asien.
BILD
Uralbergens nordliga och sydliga ändar är markerade med svarta streck. Ur Uralbergens södra ände rinner Uralfloden som har sitt utlopp i Kaspiska havet.
Yamnayakulturens ingredienser drogs från upp till nio olika källor, men de viktigaste var kulturerna Sredny Stog (vid Dnejprfloden, mellersta Ukraina) och Khvalynsk (vid Volgafloden). Dessvärre har Yamnayakulturen mycket få bosättningar att gräva ut, säkerligen på grund av sitt nomadiska levnadssätt. Istället är det gravsättningarna som ger oss arkeologisk kunskap om detta folk. Ett par undantag finns dock i vilka vi finner Yamnayabosättningar med stenmur, störst av dessa är Mikhaylovka där koppar bearbetades.
BILD
Volga har sitt utlopp i Kaspiska havet. Väster om Volga ser vi floden Don, som flyter strax öster om Ukraina och har Svarta havet till utlopp.
Runt 3300 f.Kr. sprids alltså Yamnayafolket fort över den pontisk-kaspiska stäppen, förmodligen genom användandet av de relativt nyuppfunna kärrorna. De äldsta spåren av Yamnaya är från öster om floden Don. Runt 3100 f.Kr. når de Donaubäckenet (ungefär dagens Ungern med omnejd).
Kring 2200-2000 f.Kr. tar sig arvtagarna till Yamnaya från området mellan Volga och Ural runt södra Ural-bergen och grundar sintashtakulturen som man tror är ursprunget till de indo-iranska folken. Även den östra delen av den snörkeramiska/stridsyxekulturen, som är knuten till Nordeuropa, bidrog till sintashtakulturen, vilket visats av såväl arkeologi som genetik.
Sintashtakulturen har fått sitt namn efter fyndplatsen Sintashta i södra Uralbergen. Det var en muromgärdad plats som massproducerade koppar och brons. Muren var välbehövlig för man har nämligen funnit en massgrav där med 28 ihjälslagna män. Dessa tidiga indoiranier sålde metall söderut och i Ur har man funnit ett kvitto från ca 1800 f.Kr. på 20 ton koppar till en köpman.
BILD
Tidig IE expansion från Yamnayakulturen
Yamnaya-folket var något splittrat i väst och öst eftersom väst hade kontakt med Tripolye som var del av det jordbrukande, relativt fredliga ”gamla Europa”. Den östra delen däremot hade kontakt med samlar-jägare längs sin östra och norra gräns. En del av de skillnader som existerar mellan det västliga, europeiska IE-området och det östliga bestående av iranska och indiska folk kan ha sitt ursprung redan från denna tid.
I väst är beskyddaren för hemmets härd en kvinna, gudinnan Hestia hos grekerna och Vesta samt de vestaliska jungfrurna hos romarna. I öst motsvaras Hestia/Vesta av en man, guden Agni hos de tidiga indierna och Atar hos de tidiga iranierna. I västlig IE-mytologi finner vi dessutom de kvinnliga valkyriorna. Av de gravar som grävts ut så finner vi en högre proportion gravlagda kvinnor i det västliga Yamnaya-området än i det östliga.
Yamnaya-folket var långa och robusta, rentav en decimeter längre än sina jordbrukande grannar i väst. Vi vet ännu inte med säkerhet hur deras hår- och ögonfärg såg ut, förmodligen var de redan i sin begynnelse en blandning av blonda och brunhåriga, ljusögda och mörkögda, kanhända hade vissa också rött hår. De behöll sin längd även då de flyttade från stäppen, vid jämförelse av skelett i Rumänien så är arierna fortsatt en decimeter längre än den inhemska befolkningen. Deras skelett tyder på att de generellt sett var friska och fria från karies (eftersom de inte odlade sädesslag). Däremot så led många, upp till 40%, av skelettsjukdomen porotic hyperostosi, som gör skallen porös på vissa ställen.
BILD
En skalle vars ägare lidit av porotic hyperostosi
Det är möjligt att porotic hyperostosi beror på låg järnhalt. (En studie från 2009, (The causes of porotic hyperostosis and cribra orbitalia: a reappraisal of the iron-deficiency-anemia hypothesis, Walker) menar istället att åkomman beror på en överproduktion av röda blodceller, vilket givetvis kräver järn.) Gifter, autoimmuna sjukdomar och smittämnen (parasiter, virus, bakterier, svampar) påverkar järnhalten. Även mjölkdrickande kan påverka järnhalten. Som min mor lärde mig så ska man inte dricka mjölk till blodpudding, eftersom mjölken försämrar järnupptaget. Så om låg järnhalt är orsaken till porotic hyperostosi så är mjölken i Yamnaya-folkets diet en möjlig orsak till de porösa skallarna. Folket levde nämligen på kött, fisk, vilda växter och mjölk, varav mjölk var en nyfunnen energikälla för vuxna människor. Även om dagens svenskar skulle må prima av en sådan diet så är det inte säkert att historiens första mjölkdrickare var genetiskt anpassade till den nya födokällan.
PIE verkar ha haft ett ord för smör och att mjölka, kanske även för ost, men lustigt nog inte ett för mjölk.
/Johan Persson
§ Rötter del 5 – Patriarkala strukturer
§ Rötter del 4 – Lingvistikens frukter
§ Rötter del 2 – Europeisk förhistoria
§ Rötter del 1 – Genetiskt släktskap
VII
Av Gästskribent, 2018-11-12
RASHISTORIA.
Johan Persson presenterar här den sjunde artikeln i en serie om nio artiklar om genetik, europeisk förhistoria och den ariska rasens utveckling.
BILD
Midas
Enligt J.P. Mallory så kom hästen, kärran, svärdet och gravhögar till Grekland under en och samma omvälvande invasion. Han menar att runt 2200 f.Kr. så når det stridsyxe-svingande folket Grekland och Anatolien uppifrån Balkan och sprider total förödelse. Det är med all säkerhet förfäderna till de anatoliska arierna som är i farten. Efter invasionen så är jordbruket på det grekiska fastlandet betydligt primitivare än jordbruket på det minoiska Kreta. Men runt 1450 f.Kr. får även kretensarna smaka på stridsyxor när en mykensk krigarelit invaderar ön. De nya herrarna tar inte bara över ön utan även minoernas skriftspråk, Linear A, ett skriftspråk som ännu inte har kunnat uttydas. Mykenarnas variant av skriftspråket kallas Linear B och kan sedan 1950-talet läsas av de lärde. Det visade sig att det avkodade språket, Linear B, är den äldsta nedtecknade grekiskan vi känner till.
Genom att studera skillnader mellan närbesläktade språk kan lingvister avgöra ungefär när de besläktade språken fortfarande var ett och samma. På så vis kan vi få goda uppskattningar på när folkgrupper expanderade och delades i olika grenar. Arkaisk proto-indoeuropeiska (PIE), som till del bevarades i den anatoliska grenen av det indoeuropeiska (IE) språkträdet, talades antagligen innan 4000 f.Kr. Vad vi kallar för tidig PIE talades 4000-3500 f.Kr. och sen PIE 3500-3000 f.Kr. Urgermanska knoppades av från den pontisk-kaspiska-stäppens nordvästra hörn kring 3300 f.Kr.; urgrekiska samt urslaviska splittades av omkring 2500 f.Kr. och ur-indoiranska utvecklades i nordöstra delen av det ariska kulturområdet kring 2500-2200 f.Kr.
Jordbrukande grannar
Kukuteni-Tripyillja-kulturen (K-T-kulturen) var en kultur som sträckte sig från
mellersta Rumänien i väst och ända till Dnjepr-floden i mellersta Ukraina i
österled. Det var områdets första jordbrukarkultur och det långa namnet beror på
att rumänska arkeologer döpt kulturen efter en fyndplats i Rumänien (Kukuteni)
och att ukrainska arkeologer döpt den efter en fyndplats i Ukraina (Tripyllja).
BILD
Kukuteni-Tripyillja-kulturens ungefärliga utsträckning.
K-T-kulturen tillhörde den för-ariska jordbrukarkulturen i Europa som ibland kallas för ”det gamla Europa”. Detta gamla Europa kännetecknas förutom av jordbruk utav en stor mängd kvinnostatyetter, kanske en föregångare till Mariakulten som är populär i Sydeuropa än idag. Jordbrukarna var också fredligare, en decimeter kortare och hade mjukare ansiktsdrag än de grovhuggna arierna.
Runt 4300–4000 f.Kr. sker en förändring mot våldsammare tider i K-T-kulturen. Pilspetsar blir ofantligt mycket vanligare och byar befästs med mur och vallgrav (2–5 m breda och 1,5–3 m djupa). Byarna blir också fler och större till antalet, som om folk var tvungna att flytta samman för att söka skydd. Stäppfolkets grova, breda skallar med tjocka skelettben dyker upp i gravarna bredvid jordbrukarnas relativt smala, gracila skallar. Ariernas eviga kännetecken – stridsyxan – dyker även den upp bland de ödelagda byarna.
Runt 3600 f.Kr. blir det fart på arierna igen och under de kommande två seklerna lägger de K-T-kulturen i ruiner en gång för alla. Alla har någon gång hört talas om de gamla städerna Ur och Uruk i Mesopotamien men under perioden 3700–3400 f.Kr. så byggs betydligt större städer i östra delen av K-T-kulturen, kring floden södra Bug i Ukraina, vid stäppens gräns. Städer vars befolkning skattas till allt mellan 15 000 och 40 000 invånare. Den största av dessa städer, Talyanki, täckte den oerhörda ytan av 450 hektar (alltså mer än en yta på 2 gånger 2 km)! En del arkeologer menar förvisso att det inte rörde sig om ”riktiga” städer eftersom de saknade en tydlig centraliserad auktoritet, specialiserad ekonomi, större templen och hade föga palatslika byggnader. Inte heller byggde man en separat mur runt dessa städer utan istället så byggde man husen i koncentriska cirklar där den yttersta cirkeln av hus byggdes samman till en mur. Dessa städer är allesamman övergivna 3300 f.Kr. och jordbruket har då försvunnit från västra Ukraina.
BILD
Så här kan hus-muren tänkas ha sett ut.
Anatolier
Det blir nu naturligt för oss att titta på den första språkavknoppningen, alltså
på den första ariska expansionen – den proto-anatoliska. De arier som förstörde
K-T-kulturen lär ha varit proto-anatolierna. Proto-anatoliskan knoppades av
någon gång mellan 4500–3500 f.Kr. och vi känner inte till språket i sig, däremot
dess tre tidiga derivat, språken luwiska, hittiska och palaiska.
Proto-anatoliska knoppades som sagt av från vad som kallas för arkaisk-PIE,
alltså innan språket utvecklats till det språk från vilket alla senare IE-språk
härstammar. Arkaisk-PIE hade bara två tempus, nutid (presens) och framtid
(futurum) medan PIE hade upp till 6 tempus. Vidare hade arkaisk-PIE bara två
genus medan PIE hade tre genus, likt tyskan än idag.
BILD
Palaiska, hittiska och luwiska är de tre äldsta anatoliska språken vi känner till. Lydiska, kariska, lykiska, pisidiska och sidetiska är allesamman senare anatoliska språk. Hattiska var ett för regionen inhemskt språk och således inte ariskt.
Hittierna
Hittierna, var ett indo-europeiskt folk eller styrdes åtminstone av en indo-europeisk elit. De underkuvade den tidigare majoritetsbefolkningen som talade hattiska, ett språk som på grund av sin avsaknad av genus och prefix tros ha tillhört den kaukasiska språkgruppen.
Efter att ha grundat ett rike i nuvarande Turkiet (runt 2000 f.Kr.) så plundrade de Babylon (söder om dagens Bagdad) ca 1600 f.Kr och sänkte därmed det så kallade Gammelbabyloniska riket i graven. Hittierna drog sig tillbaka efter plundringen och in kom ett folk vid namn kassiterna, från västra Iran, deras elit bar indoiranska namn och de grundade ett nytt babyloniskt rike (i nuvarande Irak och Kuwait).
Hittierna är kända för att de var först med att bruka järnet och vi har egyptiska dokument som handlar om import av järnföremål från de krigiska hittierna.
Mittanien
Söder om de tre tidiga anatoliska språken fanns ytterligare en arisk
härskardynasti, mittanierna. Medan luwiskan, hittiskan och palaiskan tros ha
kommit till Anatolien via Balkan i väst så måste mittanierna ha kommit till
Mellanöstern från öster eller nordöst eftersom de var ett indoiranskt folk. Med
stridsvagnar och trumpeter, ett instrument av stor vikt vid strid med
häststridsvagnar, slog de sig in i Mellanöstern.
Det mittaniska riket hade sitt säte i norra Syrien och utkämpade krig med såväl hittierna som med egypterna. Mittaniernas invasion var förmodligen inte lika talrik som de anatoliska ariernas invasion ty de förstnämnda lyckades inte införa sitt språk på de underkuvade. Däremot hade alla mittaniska kungar indiska namn, även om de kunde ha icke-ariska namn innan trontillträdet. Vidare var krigar- och hästtermer allesamman av ariskt ursprung och de tillbad gudarna Indra, Varuna, Mitra och Nasatyas, likt sina indiska kusiner i öst. Deras militäraristokrati, som nyttjade hästdragna kärror, kallades maryanna, jämför sanskritets marya = ung man. De använde sig även av det indiska begreppet rita (sanskrit r’ta, jämför svenskans rätt) som berör gudomlig rätt.
Tre prinsessor från Mitannien blev drottningar i Egypten, enligt Gordon Childe. Han poängterar vidare att farao Akhenaton (född Amenhotep IV), som instiftade en monoteistisk soldyrkan under sin tid vid makten växte upp i ett hov med flera prinsessor från Mitannien.
Ariska spår
Amarnabreven är ett kungligt egyptiskt dokument som innehåller korrespondens med
kungarna i Palestina och Syrien och deras namn visar att de båda ländernas
härskande dynastier var arier (se The
Aryans av Childe, sida 19).
Vidare vet vi att till och med Egypten invaderas av ett beridet folk vid namn hyksos som tog makten i Nildeltat. Vi vet inte vilka de var men det är möjligt att de hade en arisk härskarklass. Var det hyksos som förde hästen till Nordafrika? Eduard Meyer uppmärksammade fyndet av en stridsvagn från den 18:e egyptiska dynastin (1550–1292 f.Kr.) vars axel är bunden med björkbark vilket innebär att den måste ha kommit från Kaukasus eller än längre bort.
Från Egypten har vi för övrigt det äldsta porträttet av blondhet. Det är på den egyptiska drottningen, Heteferes II (ca 2500 f.Kr.), som var dotter till Kheops, faraonen som uppförde Cheopspyramiden i Giza, ett av världens sju underverk. På fresken som porträtterar henne ser vi att hon var blond eller åtminstone bar en blond peruk.
Frygien
När väl det hittiska riket kollapsar, omkring 1200 f.Kr., så dyker ett nytt folk
upp på scenen – frygierna. De talade ett IE-språk skilt från anatoliskan.
Enligt Herodotos kom
de ursprungligen från Makedonien. Från sin huvudstad Gordion (nära dagens
Ankara) dominerade de centrala och västra Anatolien under flera århundraden.
Kung Midas far, Gordion, gav sitt namn både till huvudstaden och den gordiska
knuten. Han ska ha knutit denna olösliga knut på en oxkärra. Den som kunde lösa
knuten skulle komma att bli härskare över Asien. När Alexander
den store gav sig av på sitt erövringståg kom han givetvis till
Gordion och försökte lösa knuten. Efter att ha kämpat länge och väl gav han upp,
knuten var olöslig, men så plötsligt drog han sitt svärd och högg av knuten på
mitten. Knuten var löst genom våld, kanske en förutsägelse om hur profetian
skulle komma att uppfyllas.
Det finns många legendariska berättelser från grekiskt håll om den frygiske kungen Midas, som ska ha levt på 700-talet f.Kr. (förmodligen har flera kungaberättelser vävts samman i en enda person). Det frygiska riket i sin tur gick under när (en) kung Midas, som var i häftigt krig med assyrierna, besegrades av en kimmerisk invasion kommen genom Kaukasus. Kimmererna var ytterligare ett IE-folk, från området mellan Krim och Kaukasus.
Eftersom vi utifrån historiskt material kan få en relativt rik bild av frygierna och deras grannar så tänkte jag passa på att nämna ännu några legender. Efter att kung Midas hjälpt en drucken satyr att finna vägen hem så belönades han av Dionysos med en önskan. Han önskades att allt han vidrörde skulle bli till guld, vilket guden uppfyllde. Kungen fröjdades över sin nyvunna förmåga fram till dess han skulle äta, även maten blev till guld! Han brast ut i förtvivlan och när hans kära dotter kom för att ge honom en tröstande kram förvandlades också hon till guld! Midas bad till Dionysos att få slippa den förmåga som nyss fröjdat honom så. Dionysos förtäljde att om kungen tvättade sig i floden Paktolos, så skulle han förlora förmågan att förvandla allt han vidrörde till guld. Kungen tvättade sig i floden och förlorade den önskan som kommit att bli en förbannelse. Han fick sin dotter tillbaka då det som förvandlats till guld fick sin form åter. Men floden Paktolos, som rann genom konungariket Lydien, kom att berikas med guldkorn, vilket förklarar det Lydiska rikets stora rikedom.
BILD
Frygien syns i mitten på kartan, till väster ligger Lydien, som efter frygernas nedgång, kom att behärska centrala och västra Anatolien.
Lydien
Lydiskan och ett par andra språk i närområdet var IE-språk tillhörande den luwiska gruppen av de anatoliska språken. Till skillnad från frygiskan som alltså kommit västerifrån vid ett senare tillfälle och var närbesläktat med grekiskan.
Från Lydien har ett par legender överlevt. Den första legenden har gett stoff till Sagan om ringen. Platon skriver nämligen att Gyges var en herde i Lydien som hittade en osynlighetsring. Med denna till hjälp lyckades han döda kungen och ta makten i landet.
En annan version av legenden säger att kung Kandaules ville visa upp hur förtjusande vacker hans drottning var med bara skinnet på kroppen för sin närmsta man Gyges. Gyges tyckte det hela var olämpligt och nekade men kungen insisterade och Gyges gick med på att vid kvällningen gömma sig bakom ett draperi i det kungliga sovgemaket. När han så stod bakom draperiet och såg den ensamma drottningen klä av sig upptäckte hon honom. I skam över det inträffade så fick drottningen Gyges till att svära på att antingen döda konungen och gifta sig med henne, eller själv gå döden till mötes. Han valde det första, dödade kungen, gifte sig med drottningen och tog över tronen. Eftersom han nått konungakronan genom ett nidingsdåd så förutspådde oraklet i Delfi att Gyges dynasti skulle gå under vid den femte generationen, vilket också skedde.
BILD
Kandaules fru upptäcker den fördolde Gyges, holländsk 1600-tals målning av Eglon van der Neer.
Femte generationens arvtagare till Gyges var den omåttligt rike kung Krösus, som ansåg sig vara världens lyckligaste man. Vi minns från myten om Midas att Lydien, riket med floden Paktolos, var ett oerhört förmöget land, vilket återspeglas i uttrycket ”rik som Krösus”. När den atenske statsmannen Solon, en av Greklands sju vise, under sina resor kom till Krösus så frågade kungen ”vem är lyckligast i världen?” och förväntade sig att få höra sitt eget namn till svar. Solon svarade ungefär ”Betrakta ingen man som lycklig, förrän hans död. Ty en mans levnadslopp kan endast bedömas då det nått sitt slut”, därtill lade han att Kleobis, Biton och Tellos var de lyckligaste männen han kände till. De två förstnämnda för att de fått en vacker död. Tellos därför att han fått se sina fina barn och barnbarn växa upp och för att han dog på bästa sätt, i strid för sitt fäderneland.
Solons ord bevisades visa, för Krösus slutade sina dagar i landsflykt efter att ha förlorat sitt kungadöme till perserna och sin älskade son genom ett spjuthugg i en jaktolycka.
Armenierna
Även armenierna lär ha nått sitt nuvarande land västerifrån, kanhända kom de
till denna del av världen samtida med frygierna. Enligt sin egen tradition så
nådde de sitt nuvarande hem på 700-talet f.Kr. Deras tidigaste texter
nedtecknades från 400-talet eller tidigare och behandlar religiösa ting.
Armenien var ett av de första länderna att nås av kristendomen, redan 287 e.Kr.
konverterade deras kung Tirdat till
den nya läran.
Av alla de ariska språk som sköljt över Mellanöstern så är det armeniska, kurdiska och iranska språk som överlevt till våra dagar (förutom mycket små diasporor som den grekiska). Den kurdiska undergruppen yazidier har farit särskilt illa åt under ISIS härjningar, dels för att de inte är muslimer och dels för att de är ljusare än sina grannar och ibland blåögda vilket sexslavhandlarna särskilt eftersöker än idag.
/Johan Persson
§ Rötter del 5 – Patriarkala strukturer
§ Rötter del 4 – Lingvistikens frukter
§ Rötter del 2 – Europeisk förhistoria
§ Rötter del 1 – Genetiskt släktskap
VIII
Av Gästskribent, 2018-11-19
RASHISTORIA.
Johan Persson presenterar här den åttonde artikeln i en serie om nio artiklar om genetik, europeisk förhistoria och den ariska rasens utveckling.
Innan den ryska erövringen av norra Asien, Centralasien och bortre Sibirien så har två stora ariska expansioner österut skett. Den första skapade afanasjevo-kulturen, ca 3300–2500 f.Kr. som tros vara upphov till tokharerna. Den andra expansionen var andronovo-kulturen, som till del ersatte afanasjevofolket och gav upphov till indoiranierna.
Afanasjevo
Lingvister menar som sagt på att den pre-anatoliska grenen av indoeuropeiskan
(IE) var den första grenen att knoppa av det indoeuropeiska språkträdet, den
andra grenen var en som drog österut runt 3500 f.Kr. när Volga-Ural-stäppens
folk för första gången tog sig över Uralbergen och österut genom Kazakstan ända
bort till Altajbergen, vid Kazakstans gräns mot Mongoliet. De grundar
afanasievokulturen som är den förmodade förfadern till de tokhariska språken. De
är dessutom först med tamboskap och hästar vid Altajbergen, ett område som idag
är turkiskt och mongoliskt. Turkiskan och tokhariskan har mycket få likheter,
sitt geografiska grannskap till trots. En av få likheter är att tokhariskans okso =
oxe blivit ökuz i
turkiska språk.
Fysiska antropologer avgjorde sedan länge att afanasjevofolkets till utseendet närmsta släktskap är med yamnayafolket. Föga förvånande visar moderna genstudier att afanasjevofolket var yamnayafolk som dragit österut.
Det är mycket möjligt att det var afanasjevofolket som introducerade metaller och metalltillverkning i Kina.
Förutom nya betesmarker så kan en orsak till spridningen österut ha varit jakten på metaller. Bronsåldern i Europa startade faktiskt tidigare i norra Kaukasus än på Balkan och kring det Egeiska havet. Redan 3 700 f.Kr. började man legera koppar och arsenik till en sorts undermålig brons, i viss tidig ”brons” användes nämligen det hälsovådliga arsenik istället för tenn. Bra brons innehåller ungefär 10% tenn och 90% koppar, dock var tennhalten under bronsåldern ofta lägre än så eftersom tenn är en relativt sällsynt metall. I Europa är det främst England som hyst större tennfyndigheter som utvunnits sedan bronsåldern. Mindre utvinning skedde bland annat i Erzgebrige i Böhmen och österut i västra Sibirien, Afghanistan och Uzbekistan.
Tokharerna
Tokharerna var alltså indoeuropéer som tagit sig långt österut och i
Kizilgrottan i nordvästra Kina har man funnit en fresk från 500-talet e.Kr. på
fyra tokharier, två är blonda och två är rödblonda. Från Europa ända till
Bajkalsjön i Sibirien (norr om mellersta Mongoliet, nordost om Altajbergen) så
finner vi rester av europeiska män, ofta med blonda skägg och brunt hår (se
Coon). Det var den svenske arkeologen Folke
Bergman som under 1930-talet upptäckte de första ljushåriga
mumierna i Tarimbäckenet i nordvästra Kina. Den stora merparten av Asien
fortsätter vara dominerad av män med europeiskt utseende fram till omkring 1000
f.Kr. då turkar och mongoler börjar sprida sig. Från 300-talet e.Kr., i och med
hunnernas framfart, så accelererar förändringen och folk av mongolisk och
turkisk ras blir dominanta på Asiens vida stäpper.
Det finns manuskript med två nedtecknade tokhariska språk från 500-700 e.Kr. Skrifterna berör buddhism, handelstransaktioner (karavaner), medicin och magi och är skrivna med indiska tecknen. Den östliga tokhariskan kallas för tokhariska A och den västliga för tokhariska B. De två språken hade varit skilda åt i 500–1000 år när de började nedtecknas. Det rör sig om kentum-språk och hundra hette känt på tokhariska A och kante på tokhariska B. Tokharerna var oundgängliga för spridningen av buddhismen till Kina.
Området de ockuperat var värdefullt på många sätt. Det var inte bara en viktig handelsrutt (Sidenvägen), rikt på mineralfyndigheter och lämpligt för hästuppfödning utan hyste även flera oaser som lämpade sig för jordbruk.
Tokharerna har fått sitt namn efter den grekiska benämningen Tokharoi på ett folk som emigrerade från Turkestan till Baktrien under 100-talet f.Kr. Ingenting tyder dock på att detta folk har att göra med tokharerna i Tarimbäcknet som vi åsyftar.
Till skillnad från en svensk på tunnelbanan i en Stockholmsförort så var tokharerna inte ensamma européer i området. Kineserna beskriver ett folk, Wusun, boendes norr om tokharerna som rödhåriga, blåögda och aplika till utseendet. Apropå detta så finns det gamla källor som beskriver Djingis Khan som rödhårig och ljusögd.
BILD
Fresken i Kizilgrottan, nordvästra Kina.
Indoiranierna
Det äldsta spåret av indoiranierna, det folk som skulle komma att bli anfäder
både till iranierna och indoarierna, är från regionen mellan de båda floderna
Volga och Ural. Därifrån drog de österut förbi Uralbergen, likt upphovsmännen
till afanasjevo-kulturen gjort innan dem. De lade under sig ett enormt
landområde genom den så kallade andronovokulturen/-horisonten som täckte stora
delar av Centralasien, från Uralfloden till Jenisejfloden i Sibirien.
BILD
BMAC (Bactria-Margiana Archeological Complex) var en icke-IE kultur som hade tidig kontakt med indoiranierna och påverkade deras språk.
En del av den breda andronovohorisonten var sintashtakulturen. Denna kultur utmärker sig för sin flitiga utvinning av koppar och för sina bronsarbeten. Genetiska studier tyder på ett nära släktskap mellan stridsyxekulturen och sintashtakulturen. Den förra ska ha varit upphov till den senare.
BILD
Påverkan från stridsyxekulturen (Corded Ware) till sintashta.
BILD
Sovjetisk rekonstruktion av en andronovo-man.
Från det vidsträckta landområde som andronovo täckte begav man sig söderut i två stötar. Den första stöten gav upphov till den IE-kulturen i Indien samt Mittanien och den andra stöten kom att erövra stora delar av Mellanöstern och dess språk har överlevt i kurdiskan och iranskan.
Språket och delar av innehållet i det indoariska verket Rig Veda tyder på en tidig kontakt med ett icke-IE folk. David Anthonys gissning (se vidare) är att guden Indra och drycken soma, som är lånade från ett icke-IE språk, upptogs genom kontakt med folket som är märkta BMAC på kartan ovan. Indra var starkare associerad med soma än någon annan gud. Soma var en berusande dryck som vi inte riktigt vet vad den bestod av, måhända innehöll den efedraväxter.
I den iranska heliga skriften Avesta däremot så sågs Indra som en demon och iranskan utvecklades förmodligen något längre norrut än indoariskan.
Lite lingvistisk kuriosa: begreppet viryani från Rig Veda betyder ”manliga dåd” och är besläktat med latinets vir (jämför svenskans viril, virtuos samt engelskans virtue) men även med varulv och tyskans och engelskans werwolf. (Svenskans värja, varna och varnagel är dock från denna rot utan de stammar från PIE *wer = täcka över.)
Indoiranska spillror
Skyter och andra iransktalande folk var fram till den turkiska och senare delen
av den slaviska expansionen ofta det dominanta folket på det östeuropeiska
slättlandskapet. När goterna erövrade Ukraina så tog de makten just från de
iransktalande alanerna (osseternas förfäder). När ostrogoterna i sin tur
besegras av hunnerna så följde i sin tur såväl goter som alaner med hunnerna mot
romarriket. Vid tiden för Västroms fall följde en del alaner med den germanska
invasionen av Spanien och Nordafrika.
Den romerske historikern Ammianus Marcellinus skrev på 300-talet om de krigiska alanerna ”Nästan alla alanska män är långa och vackra, deras hår är måttligt blont och deras ögon är bistra och fruktansvärda” i 31:a boken av sitt verk Res Gestae.
Mest exotiska av iranska folk i Europa måste de berömda sarmaterna vara, som rekryterades till den romerska armén och skickades till Britannien under 100 talet e.Kr. Det är inte omöjligt att denna sarmatiska stam var just alaner.
BILD
Filmen ”King Arthur” från 2004 handlar om en grupp sarmatiska riddare som tjänstgör under den romerske befälhavaren Artorius Castus i Britannia (England).
I Hindukushs höga berg, på gränsen mellan nordöstra Afghanistan, norra Pakistan och till mindre del in i indiska Kashmir finner vi dardiska språk, som är en undergrupp till indoariskan. Men än mer intressanta språk i området är de nuristanska språken. Dessa språk, som sammanlagt har kring 100 000 talare, tillhör den indorianska grenen men de är varken iranska eller indoariska utan är en tredje, mycket liten men alldeles egen kvist på den indoiranska språkgrenen. De sex nuristanska språken talas i regionen Nuristani (ljusets land) i nordöstra Afghanistan. Det rör sig om en bergig trakt som fram till slutet av 1800-talet var icke-muslimsk och hade en arisk religion avlägset besläktad med hinduismen. Landet kallades innan den muslimska omvändningen för Kafiristan, alltså de otrognas land, det vill säga icke-muslimernas land. Enligt Coon, som utgav sin monografi 1939, så är Kafiristans härskarklass mer arisk än folket i övrigt och de har haft kraftiga raslagar, vilka förmodligen fått ge vika i och med islams framfart.
I samma trakter, i pakistanska Hindukush, bor ett folk som kallas kalash. Kalashspråket tillhör den ovan nämnda dardiska undergruppen av indoariska språk och för 100 år sedan räknade språket upp mot 100 000 talare, idag är de runt 3 000. Hos kalashfolket är en gammal indoarisk religion ännu levande men de omvänds i snabb takt till islam.
BILD
En nuristani-flicka i Kabul.
BILD
Kalashfolk. Även om kalashfolket och nuristanifolket är betydligt ljusare än sina grannar så är de ovanstående människorna inte representativa för befolkningen i stort.
Manus lagar
Vi nordbor kan skatta oss lyckliga att vi genom historien haft ett oerhört
homogent land och därför sluppit raslagar för att bevara vårt folk. Tittar vi
däremot på den gamla indoariska Manus lag, kan vi se hur rasblandning med den
lägsta kasten, sudra, fördöms: ”Högkastade män som i dåraktighet gifter sig med
lågkastiga kvinnor (sudra) sänker sin familj och sina barn till sudra-nivån” och
vidare ”han som gifter sig med en sudra blir utstött/kastlös”, ”en brahman som
tar en sudra till gemål kommer efter sin död sjunka till helvetet, får han barn
med henne förlorar han sin rank som brahman”. Troligtvis skedde en utblandning
av de högre kasterna i Indien i större utsträckning från och med buddismens
tillkomst. Ordet för kast var ”varna” vilket betyder färg. Det är möjligt att
det syftar på den ariska färgindelningen i vitt, rött och svart; men det kan
också tänkas syfta på sudras mörka färg.
Indoariernas Manu har för övrigt en lingvistisk motsvarighet i Mannu, en mytisk stamfader till några av germanfolken.
/Johan Persson
§ Rötter del 5 – Patriarkala strukturer
§ Rötter del 4 – Lingvistikens frukter
§ Rötter del 2 – Europeisk förhistoria
§ Rötter del 1 – Genetiskt släktskap
IX
Av Gästskribent, 2018-11-26
RASHISTORIA.
Johan Persson presenterar här den sista artikeln i en serie om nio artiklar om genetik, europeisk förhistoria och den ariska rasens utveckling.
Låt oss slutligen titta på det område där arierna hade allra störst genetiskt avtryck, vilket är i Europa och framförallt Nordeuropa. Den stora ariska expansionen över vår kontinent sker genom den snörkeramiska kulturen kring år 3000 f.Kr och kulturen kommer att leva vidare i runt sex sekel. I Norden, norra Polen och norra Tyskland skiljer sig den snörkeramiska kulturen något från den övriga och kallas här för stridsyxekulturen, efter den karakteristiska stridsyxa som återfinns rikligt varhelst arierna begav sig.
Att stridsyxekulturen kommit att benämna just de nordligaste arierna är kanske något godtyckligt eftersom ledarna bland stäppfolket började bära stenyxor redan kring 5200–4800 f.Kr. och när det gamla Europa kom att attackeras från stäppen så dyker där upp stenyxor som är slipade till att likna hästhuvuden. Å andra sidan så är det förstås Tor och inte den slaviske guden Perun eller den grekiske guden Zeus som har en hammare (stridsyxa) till vapen.
Stridsyxekulturen skiljer sig från de ariska expansionerna österut och söderut genom att stridsyxefolket har bra mycket mer påbrå från den västlige jägaren. Högst koncentration av västlig jägare finner vi idag runt Östersjön, bland skandinaver, finnar och balter; därefter kommer ryssar som har en högre andel påbrå av västlig jägare än ukrainare.
BILD
Stridsyxekulturens (Corded Ware) största utbredning är från Holland i väst till Volga och Dnjepr i öst, Skandinavien i norr till Schweiz i söder.
BILD
På grund av sin form kallas stridsyxan även för båtyxa eller båtformig skafthålsyxa inom arkeologi. Idéen att göra hål i stenen och trä skaftet därigenom kan tyckas intuitiv men är en relativt sen uppfinning. Äldre yxor bestod som regel av en sten fastsurrad vid ett skaft.
Likt för yamnayafolket så har arkeologerna funnit relativt många gravplatser jämfört med boplatser, vilket tyder på boskapsdrivning. Män och kvinnor ligger begravda på olika sätt. Männen ligger på sin högra sida, med huvudet riktat åt väster och ansiktet i sydlig riktning. Kvinnorna ligger på sin vänstra sida, med huvudet riktat åt öst och ansiktet åt söder.
Apropå väderriktningar så vet vi att sanskrit och iriskan hade samma ord för såväl höger som söder, daksina respektive dess, vilket får betraktas som bevis på att arierna orienterade sig efter väderstrecket öster, där gryningen, Aurora, stiger upp.
Efter denna stora ariska expansion i Europa har det skett ytterligare ett antal stora ariska expansioner på vår kontinent.
Balkans järnålder (ca 1200 f.Kr. – 100 e.Kr.)
Thrakerna och dakerna var två folk som bodde på Balkan när greker och romare
nådde denna del av Europa. Onomastiken, läran om namnen på människor och
platser, visar att thrakerna och dakerna var indoeuropéer. Vi vet dessvärre föga
om de två folken utöver vad greker och romare skrev om dem. Enligt Herodotos var
thrakerna det talrikaste folket efter indierna. Under det trojanska kriget var
trojanerna allierade med thrakerna. Både thrakerna och dakerna besegrades av
romarna.
I västra Balkan, längs den dalmatiska kusten, bodde ännu ett ariskt folk, illyrerna. Även de kom att besegras av romarna. De romerska kejsarna Konstantin den store och Diocletianus kom båda från Illyrien. Diocletianus var den ende romerske kejsaren att frivilligt lämna tronen, alla andra avsattes eller dog i ämbetsrollen.
BILD
Urnefältskulturen (1300–700 f.Kr.)
Urnefältskulturen (1300–700 f.Kr.) som sedermera övergick i Hallstattkulturen
(800-500 f.Kr.) i Centraleuropa vara moderkultur till illyrerna på Balkan,
kelterna i Central- och Västeuropa och villanovafolket i Italien, vilka var
romarnas förfäder. Det var Hallstattkulturen som förde järnet till Skandinavien.
Tyvärr brände de sina döda i urnor, vilket ”urnefält” anspelar på, och därför
kan fysisk antropologi inte med någon större säkerhet säga oss hur de såg ut.
Illyrerna beskrivs i vart fall av grekerna som långa och välbyggda. De bar halsringar av brons vilket vi vet att också kelter, skyter och andra europeiska folk gjorde. Det är möjligt att albanskan är den sista illyriskan men albanskan började skrivas ned först på 1500-talet, så det har hunnits förändras oerhört mycket sedan illyrisk tid.
BILD
Kelter (500-250 f.Kr.)
Kelternas stora expansion sker kring 500–250 f.Kr. Deras urhem var förmodligen
från omkring La Tène i Schweiz och norröver varför den svenske arkeologen Hans
Hildebrand döpte denna järnålderskultur till latenkulturen
(måhända var kelternas urhem något längre österut, säg i södra Tyskland).
Latenkulturen byggde vidare på Urnefälts- och Hallstattkulturerna men hade också
viss kontakt med Medelhavsvärlden genom bland annat den grekiska kolonin
Massalia (Marseille). Kelterna spred sig över Frankrike och de brittiska öarna,
där språket till del levt kvar in i våra dagar. I Bretagne, den del av Frankrike
där ett keltiskt språk ännu lever, så talas inte Asterix och Obelix galliska
utan bretonskan, ett språk som kom till Bretagne med brittiska flyktingar som
flydde undan de anstormande anglosaxerna kring 500 e.Kr.
Platon räknade kelterna till de krigiska folk som har för vana att berusa sig.Eudemos från Rhodos vittnar om kelternas enastående mod. Medan romarna med fruktan mindes hur kelterna plundrat Rom 390 f.Kr., enligt sägnen efter att den keltiske kungen Brennus druckit romerskt vin varpå han bestämde sig för att plundra landet som gav denna dryck.
Kelterna sprider sig även österut och från grekiska skildringar vet vi att de tog sig hela vägen till Anatoliens inland där de levde vidare i några generationer som legosoldater innan de försvinner i historiens dimma. Kelterna erövrade också den iberiska halvön där de beblandade sig med ursprungsbefolkningen och skapade den kelto-iberiska kulturen. Där gjorde de så bra svärd att romarna tog efter dessa. Förutom att ha erbjudit legosoldater åt hela medelhavsområdet så var kelterna erkänt skickliga hantverkare. Dominansen av Iberiska halvön var dock inte total ty icke-IE språk levde kvar längs den iberiska kusten från Katalonien till södra Portugal ända fram till romarnas erövring. Baskiskan lever ju förvisso kvar än idag.
Kelterna både red och hade hästdragna kärror när de drog fram över Europa. Rider man är det praktiskt med byxor istället för en tunika eller liknande och det var kelterna som spred byxbärandet över Västeuropa. Gallerna, som ju var ett keltiskt folk var av blandad hårfärg. Caesar fick ta fångar från stammen Belgae, som var av delvis germansk härkomst, för att få blonda fångar till sitt triumftåg.
BILD
Brennus och hans del av bytet av den franske målaren Paul Jamin.
BILD
Iberia 300 BC
Den keltiska expansionen var i mångt och mycket en föregångare till den germanska expansionen. Kelterna tog sig som sagt till Anatolien som legosoldater men också till andra delar strax utanför Europa. Kelter deltog i Alexander den stores fälttåg. Vidare bestod legosoldatupproret 240-238 f.Kr. i Karthago till stor del av kelter. Keltiska legosoldater i sold hos Ptolemaios-dynastin i Egypten gjorde uppror 277–276 f.Kr. Knappt hundra år senare är galliska legosoldater anställda av samma dynasti delaktiga i belägringen av Abydos i mellersta Egypten.
Skyter
Samtidigt som kelterna expanderar över framförallt västra Europa så sprider de
beridna skyterna ut sig över Östeuropas och Asiens stäpplandskap. De var typiska
beridna bågskyttar som red skickligt och sov i sina flyttbara tältvagnar.
Skyterna lär härstamma från ett område i mellersta Ukraina, strax norr om Krim,
för var än deras kungar dog så fördes de tillbaka och begravdes just där.
BILD
Ett guldhalsband från en skytisk gravhög i Ukraina, från 300-talet f.Kr.
Öster om floden Don bodde ett till skyterna närbesläktat folk, sarmaterna (de som tjänstgjorde i Britannien åt den romerska armén). Enligt Herodotos skilde de sig från skyterna därför att de sarmatiska unga männen hade gift sig med amazoner och deras barn därför kommit att tala på ett annorlunda sätt. På 300-talet f.Kr. invaderade de Ukraina, Ungern och Rumänien. Sarmaterna gick sedan helt under i krig mot germaner och hunner, såvida inte då osseterna är sarmaternas ättlingar.
Skyterna utbredde sig ända bort till Kina och genetiska studier har visat att de östliga skyterna var något uppblandade med turk- och mongolfolk. Den östligaste skytiska kulturen var Ordoskulturen i norra Kina. Arkeologiska fynd från kulturen visar att åtminstone delar av folket hade klart europeiska drag.
BILD
Ordoskonst från omkring 200 f.Kr. Som synes har mannen europeiska drag.
BILD
Det skytiska ordosfolket inringat i rött.
Romare
Eftersom alla är välbekanta med Romarriket tänker jag bara säga några ord innan
vi hoppar vidare till germanerna. De romerska statyerna för snarare tankarna
till nordeuropéer än till medelhavsfolk och vid denna tid var överklassen
förmodligen betydligt mer arisk än underklassen i Sydeuropa. I Sydeuropa hade
arierna inte dödat alla tidigare jordbrukare utan underkuvat dem. Många lärde
män har poängterat att den romerska överklassen bar en del namn som inte för
tankarna till typiska latinare av idag, såsom Rufus (röd), Flavius (ljus, blond)
och Ahenobarbus (kopparskägg). Den store generalen Sulla,
som var av mycket fin romersk släkt, var rentav rödblond och blåögd. De kan dock
inte ha varit alltför nordiska för de såg kelterna både som blonda och
storväxta.
Germaner
Det germanska språket är en blandning av tungomålet talat av de för-ariska
inhemska skandinaverna, stridsyxefolket och folket från Hallstattkulturen. Den
germanska ljudskiftningen från k till h är stor relativt andra IE-språks
ljudskiftningar och lär vara resultatet av att de inhemska skandinaverna tog
till sig ett ariskt språk som de hade svårt att uttala. Jag nämnde i en tidigare
artikel att våra Y-kromosomer visar att de skandinaviska männen klarade sig
bättre än resten av Europas män under de ariska invasionerna. Den germanska
expansionen hade sin början med kimbrerna, teutonerna och ambronernas invasion
av Frankrike, norra Spanien och norra Italien, där de slogs och dessvärre
slutligen förlorade mot romarna mellan 113 och 101 f.Kr. Dessa tre folk tros
komma från Jylland men därom tvista de lärde. Den germanska expansionen
fortsätter ända fram till att vikingarna kristnas.
Vilka var germanerna? Som sagt så hade ett folk från söder kommit hit med jordbruket och till viss del trängt ut jägar-samlarna. Sen kom stridsyxekulturens arier. Slutligen kom Hallstatt-mannen, som var nordiska till utseendet. Resultatet av den inhemska blandningen med Hallstatt blev en människa som var lik Hallstatt-folket men som var längre och kraftigare samt hade större skalle (se Coon). De germanska expansionerna är ett för vidlyftigt ämne för att tala om här och Nordfront hyser redan ett flertal goda artiklar i ämnet. Så jag nöjer mig med att nämna det föga kända faktumet att goterna och gepiderna, som ursprungligen kom från Sverige, erövrade Polen, Ukraina och Dakien (det vill säga nuvarande Rumänien och omkringliggande områden) strax innan folkvandringarna mot Romarriket satte fart.
Läs mer om germanerna på Nordfront:
§ Slaget vid Adrianopel år 378
§ Slaget vid Katalauniska fälten
§
Balterna
Vi brukar inte tala om en ”baltisk expansion”, för om en sådan skedde, så känner
vi inte till den. Vi känner istället till en tillbakagång för det baltiska
språket som en gång i tiden talades på ett över sex gånger så stort område som
idag. Språkgruppen har fått ge mark åt framförallt slaviska tungomål och tyskan.
Den västbaltiska grenen är helt utdöd, den dog ut då gammelpreussiskan försvann
ungefär år 1700. Baltiska börjar skrivas ned först på 1500-talet, närmare
bestämt 1503.
Herodotos nämner ett folk vid namn neuri som mycket väl kan vara balterna. De bodde norr om de ”jordbrukande skyterna” (förmodligen slaverna) och drevs från sitt land av en stor mängd ormar. Mallory påpekar att en grön orm, zaltyz, hade en oerhörd betydelse för de hedniska litauerna. Varje hushåll hade en sådan orm. När den tyska orden kristnade litauerna så samlade de in ormarna och brände dem på bål i byarna.
Slaver (ca 400-900)
Det slaviska språket är baltiskans närmsta granne, i egenskap av satem-språk är
det heller inte alltför avlägset från indo-iranskan. Slaverna dyker upp i
världshistorien under tidigt 500-tal och 545 skriver den östromerske
historikern Procopius om
slaverna att ”…de är barbarer som lever under demokrati, och tror på en åskguden
till vilken de offrar. […] De bor utspritt och flyttar ständigt sin bosättning.
Vad gäller krig är de främst fotsoldater med små sköldar och stridsyxor. De är
lättklädda och några av dem går i strid nakna med bara könet täckt […] de är
långa och välbyggda, deras kroppar och hår är inte väldigt ljust och blont, de
är inte heller mörka, de är alla smått rödblommiga. De lever ett hårt liv och
skänker inga tankar åt bekvämligheter.”
Den gotiske historikern Jordanes skriver att slaverna har ”träsken och skogen till stad”, och en annan källa säger att slaverna lever i ogenomtränglig skog, bland floder, sjöar och träskmark.
Att slaverna bodde i skog och träskmark är förmodligen anledningen till att de kunnat bevara sin särart och lyckats undgå såväl germanskt som skytiskt herravälde och kulturliv. Slavernas urhem tros ligga kring de enorma Pripjatträsken i gränslandet mellan Polen, Vitryssland och Ukraina.
Jag kan givetvis inte säga bestämt vad som föranlöpte slavernas expansion. Men min gissning är att när de turkisktalande hunnerna, avarerna och bulgarerna (språkligt turkifierade finno-ugrier) härjade de östeuropeiska stäpperna och satte goterna och gepiderna i fart mot Rom så skapades ett befolkningsvakuum som fylldes av slaverna efter att de värsta härjningarna avklingat.
Slaviska började skrivas ned under 800-talet när missionärerna Krillos och Methidos översatte Bibeln till vad som kommit att kallas kyrkslaviska. De nedtecknade Biblen med vad som döpts till det kyrilliska alfabetet.
Den tidiga slaviskan fick sina främsta utomstående influenser från germanska och iranska. Slaviska är som sagt, likt iranska, ett satemspråk. Från iranskan lånades ord för paradis, helig och gud samt ord för floderna Don, Dnjepr och Dnestr. Från germanskan lånades bland annat ord för stall, bröd och hus. Enligt Coon, den store auktoriteten inom fysisk antropologi, så var de tidiga slaverna av nordisk ras.
Den nordiska frågan
Ordet arier har ett brett antal konnotationer och betydelser och detsamma gäller
i hög mån beteckningen ”nordisk”. Nordisk kan beteckna vem som helst som stammar
ur Norden men inom fysisk antropologi har det snarare betytt ”någon som ser
typiskt nordisk ut”, vilket innebär att till exempel en italienare som ser ut
att ha betydande härstamning från Norden räknas som nordisk. Eftersom
Nordeuropas befolkning kan spåra lejonparten av sin härstamning till ariska
expansioner, först och främst stridsyxekulturen, så sammanfaller beteckningarna
arisk och nordisk till stor del.
Enligt Hans Günther har nordiskt (ariskt) blod dött ut i Indien, Persien, Sydeuropa och till stor del i Nordeuropa inte bara på grund av rasblandning utan på grund av att de nordiska krigarna haft en relativt hög dödlighet i krig. Det ligger säkert en viss sanning i detta eftersom det kontinentala Europas medeltida krigaradel var mer nordisk än befolkningen i övrigt. Nordiska folk har säkert haft biologiska nackdelar på sydländska breddgrader. Det skulle till exempel inte förvåna mig om nordbor är relativt mer utsatta för malaria än sydlänningar (malarian utrotades i Italien först under Mussolini).
När gallerna plundrade Rom besatte de staden och lämnade den först efter sju månader. Att de gav sig av ska ha berott på att de drabbades av sydländska sjukdomar och att de inte tålde med klimatet.
I Sydeuropa kom de första arierna och efter dem Urnefältfolket, Hallstattfolket och germanerna att beblanda sig med det sydländska jordbrukarfolket. Günther skriver om ett sådant exempel i Europas raser: ”Här erinra vi om den klassiska passusen i eupatriden [=adelsmannen] Lykurgos tal mot Leokrates där han beklagar nödvändigheten att efter slaget vid Chaironeia utvidga borgarrätten [till 20 000 icke-borgare] och betecknar denna nödvändighet som den smärtsammaste i stadens olycka, då atenarnas rena börd tidigare varit deras högsta stolthet.”
Nere på kontinenten har den nordiska rasen bara varit en av många raser och uppfattningen att det nordiska blodet en gång varit relativt talrikare där men genom krig och den industriella revolutionen kommit att bli relativt fåtalig gentemot den icke-nordiska befolkningen återfinns hos allehanda författare innan andra världskriget. De drar fram alla möjliga bevis för detta. Till exempel visas att porträttmaterial tyder på att det nordiska elementet i Frankrike var särdeles starkt i den gamla franska aristokratin. Ett intressant faktum att beakta med tanke på att adeln sedan industriella revolutionen haft relativt hög dödlighet och samtidigt låga födslotal jämfört med resten av befolkningen.
Ariernas framfart i Mellanöstern lär ha begränsats av sjukdom och klimat. Günther noterar i Europas raser att Italien har fler blonda på de platser som är belägna på relativt hög höjd över havet. Detta menar han beror på att det relativt kallare klimatet på hög höjd har tillåtit nordiska människor att konkurrera med sydlänningar.
Idag, då modern medicin och teknologins utveckling tillåter nordbor att bosätta sig över hela världen så är det nordiska blodet ironiskt nog mer hotat än någonsin tidigare, eftersom vårt arv är hotat i alla nordiska kärnländer. Som avslut på denna långa artikelserie skulle jag därför vilja låna ännu några ord från Hans Günther:
I evighet kan enbart renhet bestå.
/Johan Persson
§ Rötter del 5 – Patriarkala strukturer
§ Rötter del 4 – Lingvistikens frukter
§ Rötter del 2 – Europeisk förhistoria
§ Rötter del 1 – Genetiskt släktskap
LÄSNING PÅ 69 SIDOR a/4 VERDANA storlek 14